För fattig för fritid?

Alltså. Vi måste prata om journalisters syn på innebörden av ordet fattigdom. När tjejerna i tv-serien "Girls" beskrivs som fattiga blir åtminstone jag jävligt less. Jag har sett programmet och kan inte uppfatta dem som annat än bortskämda medelklasslynglar. Inte ens vid en jämförelse med SATC (som jag f ö älskade, men av helt andra skäl än att de hade snygga skor i varje scen) håller fattigdomsstämpeln. Det finns fler klasser än två såväl i USA som Sverige. Foppatofflor på vintern (som Janne Josefsson nyligen uttryckte det) är ingen markör för fattigdom i ett land där man faktiskt kan få mängder av skor och kläder gratis av både mer välbeställda vänner och helt obekanta människor på facebook. Inte någon gång har jag behövt betala så mycket för ett par skor eller kängor till min son, som ett par foppatofflor kostar. Eftersom västvärlden idag konsumerar billiga kläder i överflöd, som sedan slängs eller skänks eller säljs second hand är klädfrågan inte det primära problemet i en familj som lever under existensminimum. Istället är det utanförskapet och ensamheten som uppstår när man varken kan delta i det informella sociala livet, som numera försiggår till stor del via modern elektronik med höga månadskostnader, eller delta i fritidsaktiviteter som i dag är långt dyrare än när vi föräldrar växte upp. Jag fick nyligen reklam för en privat dansskola hem i brevinkastet. Det lät verkligen toppen att så små barn kan vara med och röra sig till musik och jag mindes avslutningsdansen på mina systrars dansskola där jag gjort succé i en vals redan som fyraåring. Det kostade inte många tior att dansa på den privata skolan i landsorten. Ändå hade mina föräldrar inte råd när jag blev gammal nog. Jag fick nöja mig med att dansa i den öppna dansen på systrarnas avslutning. Ej heller blev det någon Mulleskola. Eller kyrkans barntimme, trots att den åtminstone inledningsvis var gratis. Det fanns väl inte ork med tredje ungen. Men följden blev också att jag hamnade utanför. Fiolspelandet (100-200 kr per termin inklusive hyra av instrument - beat that!), som jag fållades in i av mamma, var en väldigt solitär sysselsättning. Sista terminen var vi bara två kämpande kvar i gruppen och vi hade just inget gemensamt förutom att våra mammor satt på första parkett i det gamla klassrummet vare onsdagkväll när vi hade lektion.
Jag tycker inte synd om mig. Jag fick trots allt prova på både fotboll och längdskidåkning och blev riktigt bra i sistnämnda sport. Vi bodde alldeles nära det kommunala elljusspåret och det kostade inte en krona att snöra på sig de ärvda pjäxorna och sticka iväg. Men för barn av i dag och i synnerhet för barn som bor i storstäder är det väldigt mycket svårare. Det spelas inte fotboll i kvarteret här. Storklubbarna börjar med elitsatsningar redan i sexårsåldern. Andra sporter, som ridning och hockey, är alltför dyrt för en ensamstående mamma. Och dansen? Den kan vi glömma. Kursen för småttingarna kostar 1350 kronor och då tillkommer dessutom avgiften på ett par hundralappar för varje närstående som vill se avslutningsshowen. Den var gratis på mina systrars dansskola på 70-talet. Och då var den skolan ändå, som jag redan nämnt, ett privat alternativ.
Först i nioårsåldern brukar man kallas till den kommunala musikskolan där undervisningen är något subventionerad, men åtminstone i Stockholm fortfarande för dyr för de flesta ensamstående morsor. Vill man lära sig spela något instrument innan dess, vilket man måste om man vill bli riktigt duktig, är det privata alternativ som gäller. Och de är förstås inte att tänka på.
Min son har ännu inte blivit gammal nog för dataspel. Och när han är det, vet jag att jag kommer att ransonera användandet. Om vi ens har råd att köpa de spel och konsoller som är aktuella då. Jag vet att det är snordyrt.
När det blir dags för skolresa kan han knappast räkna med att få följa med. Om inte skolan betalar som de gjorde förr. I varje fall den överskjutande del som gemensamt bullbakande och loppisförsäljning inte kunde klara. Friluftsdagarnas slalomresor sponsrades också till viss del, men för att över huvud taget kunna följa med var man tvungen att ha utrustning eller hyra sådan för dyra pengar. Det kom förstås inte på fråga. Än i dag har jag aldrig åkt slalom. Och tro mig. Jag älskar allt som går fort;-)
Jag överlevde förstås. Men jag blev ensam. Och mobbad. Ingen förälder vill utsätta sitt barn för något sånt. Att tvingas göra det trots att man arbetar i sitt anletes svett för att ändra situationen - det är fattigdom. Liksom det är fattidom att inte kunna ge sitt barn bra och varierad mat. De flesta som bor i Sverige har mat på bordet. Men vad är det för mat? När det är knäckebröd och müsli för tredje dagen i rad efter dagis och mjölken (till müslin) tagit slut är man så otroligt tacksam över den där dagislunchen som de andra föräldrarna klagar på. Du kan köpa en termojacka för 150 spänn på Rusta. Och varma vinterstövlar till. Du kan se ut ungefär som din medelklassgranne utan att någon anar ett smack. Fattigdom syns inte. Men den känns.