18 and life

Sociala medier är som opium för en stalker. En nålbytescentral för varje brustet hjärta.
Med det sagt ska ni veta att det gått flera år sedan jag, för andra gången, tjuvkikade på exets facebooksida. Av någon anledning hamnade jag där igår. Och kunde snabbt konstatera att han inte uppdaterar den särskilt ofta. Men för ett par månader sedan hade han anledning. Han hade just fått en dotter.
Jag visste sedan tidigare att han hade barn. Det hade min mamma berättat samma kväll hon skällde ut mig på telefon för att jag tappat min livsgnista. En drift till vidareverkan som helt lämnat mig efter tre tuffa ryggoperationer och en flytt till Uppsala och studentlägenheten som jag delade med en för mig okänd 19-åring, som inte ens orkade byta pappersrullen på dass, än mindre småprata lite vid frukosten. Bara stänga dörren om sig och vrida på stereon som en påminnelse om hjärtats olidliga ensamhet.
Fem år tidigare hade jag ett helt annat liv. Ett liv med villa, vovve och Volvo. Med en man som söp bort både hundarna och mig. Och den blå Volvo 142:an som hans brorsa räddat till oss från skroten. Sju år tidigare skulle jag ha fött vår dotter. Och gjorde det också efter timmar av plågor. Men med ett klonk i ett kallt aluminiumkärl.
Vi skulle ha fyra barn. Nu blev det inte så. Jo, kanske för honom som hittat en lite yngre tjej. De verkar ju ligga i. Och jag vet att det inte smickrar mig, men jag är inte storsint nog att glädjas med honom. Och det beror inte så mycket på lögnerna, som löftena. Åren går och många minnen bleknar. Nya kärlekar har tagit vid och vid ett par tillfällen fått mig i gungning.
Men ingen har huggit så djupa sår.
Det är oundvikligt att tänka på vad som kunde ha blivit, så här på årsdagen av vår förlovning på en stormig fågelstrand utanför Falkenberg. För några minuter tillåter jag mig att grotta ner mig och gråta. Sen läser jag en taskig formulering han gjort. Några förflugna ord om "offerkoftor" och "rättshaverister". Och minns hur han kallade mig för just detta när han träffat sin nya bakom ryggen på mig. Och jag ser hur en gemensam vän kritiserat hans ordval och motiverat det väl. Och hur han ursäktar sig med plattityder.

Då känns det faktiskt lite bättre igen. Jag skriver ju bättre än honom! Även om jag inte insåg det då. Och han åkte iväg och skrev Högskoleprovet och fick 1,3 och jag vågade inte ens anmäla mig. Nu kan jag sitta här och gotta mig åt att jag slog honom med hästlängder.
Du. Det trodde du inte, men jag fick 2,0! På första försöket! Och jag skaffade en Volvo Duett och bytte brytare alldeles själv. Jag började dansa igen, några år medan ryggen höll. Jag gick igenom ännu en sjukhusvistelse, men då med en bättre J vid min sida. En 2.0;-) Jag lärde mig gå igen. Leva med smärta. Och faktiskt - att älska igen.

Två barn har jag fixat. Också alldeles själv. Två barn som vaggar mitt hjärta till ro.
Det trodde du inte var möjligt. Men det skiter jag i.