Lena Mellins inlägg i dagens Aftonblad gör mig nämligen mer än bekymrad.
Hon skriver, apropå regeringens förslag att ta pengar från ROT för att bygga billiga hyreslägenheter, att regeringen åtgärdar problem som redan är lösta. Som underlag för sitt påstående tar hon Boverkets siffror på att 40 000 nya lägenheter planeras att byggas i år. En droppe i havet, om de ens blir verklighet.
Är Mellin helt omedveten om de 300 000 som årligen betalar köavgift till Sthlms bostadskö? Eller att kötiderna även i kranskommuner och studentstäder runt hela Sverige börjar närma sig ett halvt liv för en ung vuxen?
När jag för några år sedan kom in på veterinärprogrammet i Uppsala och inte erbjöds någon lägenhet genom studentbostadsförmedlingen trots att jag ställt mig i kö ett helt år tidigare satte jag in en annons i lokaltidningen. Inte många ringde. Framförallt ingen enda som erbjöd en lägenhet jag hade råd med. Folk verkade totalt omedvetna om hur många kronor man får ut per månad om man tar fullt lån och studiebidrag.
En vecka innan skolstart åkte jag över halva Sverige för att köpa en billig husvagn. Mina föräldrar var både förvånade och upprörda. De hade inte begripit hur illa det var. Men så tillhör de också, med viss marginal, samma generation som Lena Mellin. Den generation som kunde hyra en lägenhet i Stockholms innerstad, visserligen utan varmvatten (men säg den bostadslös som bryr sig om en sån petitess bara man har råd med hyran) för tvåhundra spänn och lite trappstädning.
Själv var jag över trettio när jag fick mitt första förstahandskontrakt. Och jag har goda referenser och total brist på betalningsanmärkningar. Även situationen i Uppsala löste sig till sist, när studentbostadsbolaget fått in ett återbud på ett rum. För tolv pottheta kvadrat helt utan luftintag plus del i trasigt 60-talskök med obligatoriska mjölbaggar betalade jag mer än halva mitt studielån. 19-åringen i rummet intill betalade 600 spänn mindre. Tack vare sin ålder fick hon bostadsbidrag. Det hade förstås varit underbart att flytta till ett eget, rent och svalt hem där man kunde andas även under sommarhalvåret och slapp ondgöra sig över en oönskad sambo som aldrig plockade efter sig eller handlade toapapper. Men de nyare ettorna med kokvrå kostade långt över min budget. Återstod husvagnen. Som jag lånade ut till en annan olycklig student.
I dag hyr jag en nedgången miljonprogramstrea i lufttätt radonhus i förorten för två tredjedelar av min inkomst. Hyran höjs med Hyresgästföreningens goda vilja varje år trots att standarden i stort är oförändrad sedan 1967, lägenheten tapetserades senast 1981 och hålen i parketten efter den förra hyresgästens vattenskada inte åtgärdats under de drygt fyra år jag bott här. Jag har fått täcka över hålen med mattor och möbler för att inte minstingen ska krypa omkring och stoppa sand och annat isoleringsmaterial i munnen.
Trycka på hyresvärden lite mer?
Nu vet ju alla, utom Lena Mellin tydligen, att det är värdarnas marknad. Jag och mina barn är enkelt utbytbara. Och jag vill ogärna skaffa mig en fiende i värden den dag jag behöver byta min lägenhet och få en ny hyresgäst godkänd på adressen.
Kära Lena Mellin. Det är dags att sticka ut huvudet och känna lite på vindarna utanför Globenbubblan. Vi behöver ett nytt miljonprogram. Och vi behöver det nu.
IDAG: gläds jag med Ulrika Nilsson, som sommaren 2013 blev påkörd och livshotande skadad av en 21-åring på vattenskoter, men nu tilldelats ett skadestånd på en kvarts miljon. Önskar kraftiga restriktioner för körning av och särskilda körkort för vattenskotrar. Om det nu inte är möjligt att förbjuda dem rakt av. Några fås nöje på bekostnad av så mångas trygghet - det är bara inte ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar