Resten av Sverige föraktar haggan

Ser Po Tidholms Resten av Sverige. På många sätt ett relevant dokument, men som vanligt stör jag mig på förenklingen Sthlm-Landsorten där man t ex gör grafik på bruttoinkomsterna. So what om man tjänar 80.000 mindre i Pajala när boendet i Sthlm kostar tjugo gånger mer? Det är väl livskvaliteten EFTER att de fasta utgifterna är betalda man ska bedöma? Inklusive pendlingstid och bekvämlighetstapp i form av att man ofta saknar bil eller saknar garage/p-plats åt befintlig bil och ägnar alltför många dagar per år åt att leta p-plats, lämna gråtande barn, bära matkassar flera kvarter och stressa upp sig över att middan inte kommer på bordet förrän till sovdags ikväll heller.
2016 är det knappast en sanning att "alla" vill bo i stan. Landsbygden lockar oerhört många, inte minst i yngre medelåldern. Intresset för tv-program, sajter och magasin som hyllar livet på landet är större än någonsin. Po Tidholm kan försörja sig som journalist och bo i Arbrå. Mikael Niemi är författaren som stannat i Pajala. Men de flesta av oss har inte möjligheten att flytta så länge det inte finns arbete!
Att dessutom, som ensam kvinna, flytta till en liten ort där man inte ens har anknytning är nog dessvärre som att skjuta sig själv i foten. Även om man får jobb. Jag har gjort ett par sådana flyttar i mitt liv. Utanför jobbet fanns inget socialt liv. Alls. På en liten ort har de flesta redan i tjugofemårsåldern befäst det sociala nätverk de stannar i resten av livet. En inflyttad singel bjuds inte in om hen inte kan matchas mot någon singel i den befintliga bekantskapskretsen.
Jag kommer att tänka på min gamla svensklärare, som inte fick sina relationer att hålla. Att hon syntes på krogen då och då efter 40-årsstrecket, räckte för att skvallret skulle dra igång. Jag begrep aldrig hur hon stod ut med att bo kvar. Kanske fann hon nåt slags tillfredsställelse i att vara en grogghagga redan innan det blev trendigt. Och ta inte illa upp nu! Jag skriver det med kärlek. Att "hagga" är 2016 är ett sätt att ta sig ur en viss typ av kvinnofälla. Om så bara för en kväll.

En penna för varje era

Jag samlade på pennor redan som barn, men de är alla borta nu. De på bilden ovan hittade jag dock hemma i gömmorna. majoriteten går inte längre att använda, men jag sparar dem ändå, eftersom de tillsammans berättar historien om (nästan) hela mitt vuxenliv.
Som sjuttonåring började jag jobba extra för Karlskoga Tidning efter att ha praktiserat där en vecka genom skolan. Det var stans största tidning, men knappast den bästa. Alla mina journalistkollegor, utom en (men henne träffade jag sällan eftersom hon gick på ett annat skift än jag), var män och jargongen inte särskilt inkluderande. Sexuella trakasserier förekom och när det äntligen fanns en fast tjänst ledig gick den förstås till - en man. Jag slog i glastaket direkt och blev något år senare värvad, av nyligen bortgångne Sten, till konkurrenten Nerikes Allehanda. Då bodde jag fortfarande i en liten tvåa ovanpå Elektrobyrån tillsammans med kollegan som fick den där fasta tjänsten på KT. Det blev en kort, men underbar tid på ett vikariat innan jag och sambon flyttade till Spanien. För att skriva. Jag minns inte om vi tog några pennor med oss den gången. Det måste ju vi ha gjort. Men jag minns att han tog med sig sin Facit på flyget. Den stod dock i hallen under hela vistelsen i Marbella, medan han slog dank på stans barer natt som dag. Vad jag gjorde har jag berättat förr. Den upplevelsen kan ingen penna i världen beskriva rättvist. Än. Kanske, om några år, om tid infinner sig.
Fyra år i Stockholm hann jag med svartjobb som sminkös på ZTV såväl som förkovrande i diverse universitetskurser i allt från konst till kriminologi. Det mesta från denna tid är lika borta ur minnet som en flitigt använd blyertspenna ur det fysiska rummet.
1999 flyttade vi till Växjö då sambon fick sitt drömjobb på SVT. Jag gjorde inhopp på nyheterna en vår, men kämpade mestadels mot ledan och ångesten som kom med arbetslösheten och hopplösheten av att stå vid sidan och bli ifrånsprungen utan en blick. När man valde att internrekrytera till en tjänst som scripta för Musikbyrån klippte jag mitt sista jobb för dem innan jag tog den fullastade 245:an med släp mot Värmland. Jag åkte bara tillbaka en gång, för att gå på en anhörigvecka för alkoholister. Min en gång trolovade dök aldrig upp på sin planerade behandling. Han hade träffat en ny möjliggörare. Veckan innan sågs vi för en sista natt på Mornington Hotel i Stockholm.
Nerikes Allehanda, eller snarare Sten, tog för andra gången emot en trasig, ung kvinna med öppen famn och massor av roliga uppdrag. Jag blev kvar där i nästan två år innan det började bli så tunt i lönebudgeten att de bara kunde ge mig inhopp någon dag per vecka. Då gick jag över till den andra konkurrenten, Karlskoga Kuriren, istället. Chefen var en rar kvinna som gav mig ganska fria händer, men det var ingen utvecklande arbetssituation, så jag flyttade tillbaka till Stockholm så fort jag fick chansen.
Pennan från Expressen har nog försvunnit under någon flytt. Efter den tiden, en rolig men också orolig tid, blev det frilansfirma till och från. Sen kom veterinärstudierna, ryggoperationerna och barnen. Som båda gått/går i en Pysslingförskola.
Visst är det lite fint att samla på pennor ändå? Särskilt om de skriver ditt liv.

Älskade gubbe! Vår bästa tid skulle ju vara nu.

En gammal kollega hörde av sig på Facebook. "Ring mig!" skrev hon. Vi hade inte setts på säkert tio år och jag undrade förstås vad hon nu kunde vilja. Hon kom med dåliga nyheter. Någon jag älskat var död.
Den allra första gången jag såg Sten minns jag inte. Förmodligen var det på någon presskonferens under tiden jag arbetade för konkurrenten. När jag inte fick förlängt vikariat där ringde han plötsligt upp mig en dag och frågade om jag ville komma och jobba hos dem istället. Det ville jag.
Jag var så tacksam för den chansen. Plötsligt fick jag möjlighet att bevaka både tingsrätten och politiken utanför de "mjuka ämnen" som min tidigare arbetsgivare valt att lägga på kvinnliga reportrar. Jag fick ansvar. Och bemöttes med respekt. Vilket kan tyckas självklart för många idag, men i en svensk industristad i början och mitten av 90-talet var det långtifrån vanligt för en 20-årig arbetarjänta som knappt ens vågat drömma om att bli journalist.
När den tillfälliga anställningen tog slut flyttade jag med min dåvarande pojkvän till Spanien för att skriva. Istället blev jag gravid. Med ett sjukt barn som, enligt läkarna, inte skulle klara sig utanför min kropp. Alltmedan sambon stack huvudet i den varma medelhavssanden och drack sig redlös på barerna i stan. Mitt i detta kaos ringde jag hem till mamma som berättade att min gamla chef sökt mig. Om jag ville fanns ett föräldraledighetsvik på sex månader att hoppa på. Och det kunde med stor sannolikhet leda till en fast tjänst så småningom.
Jag kommer aldrig att glömma min sambos ord den gången. "Det kommer fler chanser". Det gjorde det aldrig.
När jag efter vår skilsmässa fem år senare sökte mig tillbaka till Värmland för ett sommarvik på min gamla arbetsplats var det inte tal om att förlänga kontraktet, trots att vi gjorde en sjujäkla bra tidning som med lätthet utklassade konkurrenterna på orten. Det var anställningsstopp. Ändå återkom jag sommaren efter och blev kvar, på dag-till-dag-inhopp i nästan två år. Det var tuffa år för mig som hade svårt att hantera separationen från min pojkvän och den del av mitt arbetsliv som var så intimt förknippat med honom. Vi hade levt och älskat jobbet - och varandra. Men det var han som gjorde karriär. Den här dubbla sorgen var något Sten förstod. Och han fanns alltid där, bakom sitt skrivbord om kvällarna. Med några tröstande ord och en lunta arbetsuppgifter som jag nu behövde mer än någonsin. Han såg att jag behövde arbeta mig ur min livskris och gav mig de allra bästa verktygen att göra det. Och när min före detta sambos bror körde ihjäl sig på Riksväg 40 en kall januaridag i början på det nya millenniet var det Sten och inte min egen far som erbjöd sin varma famn till tröst.
Sten var en bra murvel med ett stort hjärta. Alla tyckte om honom. Och med Sten behövde jag inte anstränga mig för att passa in. Han kunde konsten att uppskatta mig precis som jag var. Senare lärde jag mig att det var sån han var med de allra flesta.
"You bring out the best in me" ljuder nån gammal slagdänga. Och det gjorde han. En sån bra journalist som jag var under de där åren har jag nog inte varit varken förr eller senare.
Och nu vänder det sig i magen på mig för jag skulle ju inte skriva detta här! Jag skulle ju säga det till honom! Öga mot öga. Över ett glas vin på nån sylta hemma i Värmland. Nästa gång jag fick barnvakt. Nu blir det inte så. Och nu får hans fru, som nyss gått i pension, resa ensam till barnbarnen i Stockholm. Jag är så ledsen för hennes skull. Och för äldsta barnbarnet- söta, rara, lillgamla S (av en helt annan, prydligare sort än mina små monster) - som är så lik sin morfar. Ett litet barn upplever sitt livs, kanske första, stora sorg just nu. Han hade en morfar som var något alldeles extra.
Jag hade en mentor och vän som var man och femtiotalist. Men också genusmedveten humanist. Utan att kalla sig feminist. Han var en alldeles speciell gubbe. Med alldeles speciella glasögon. Med en förmåga att se det allra bästa hos människor.
Världen blir ett sämre ställe utan dig, Sten! Jag hoppas du sitter någonstans och är jävligt förvånad över att rödtjutet smakar bättre än någonsin och att vikarierna skriver lika bra som Torsten Ehrenmark. Jag är bara ledsen. Jag hann inte säga att jag älskar dig. Men jag är rätt säker på att du begrep det ändå.

Pomperipossa tar bilen - morsan får kvasten...

Många blir förvånade när de hör att jag har bil, som ensamstående mamma i Stockholm. "Hur kan hon ha råd?" Eller: "hon som är så miljömedveten". Faktum är ju att jag inte klarar oss utan bil. Jag skriver "jag" och "oss", för att det är precis så det är. Jag har ju ensam ansvaret för två små barn och fram tills nyligen ett halvt zoo. Nu har vi bara en katt och två chinchillor kvar. Men vill jag ta oss någonstans är det bil som gäller. Vi har ingen annan familj i den här stan. Inga vänner som kan ställa upp och skjutsa oss, våra matkassar eller möbler. Förutom den rena bekvämlighet bilen ger oss en regnig dag när jag ska till tandläkaren eller sjukhuset strax före dagishämtning är den en förutsättning för att vi ska kunna handla både billigare och mer varierad mat än vår lokala ICA-butik kan erbjuda (vi köper t ex en hel del vegetariska och ekologiska produkter som de inte saluför). Hade det inte varit för bilen hade vi heller inte kunnat möblera vårt hem då en hel del är loppis- eller blocketfynd och annat inköpt på nån rea på IKEA. Det händer trots allt inte alltför ofta att grannarna knackar på och frågar om vi vill ha deras gamla grejer. Även om det har hänt.
Bilen är min bästa vän de dagar kroppen värker värre än vanligt och jag faktiskt inte orkar stå och vänta på bussar och pendeltåg i timmar med trötta barn för att vi ska till andra sidan stan och hälsa på en vän. Se där! Vi får en påse leksaker och en med begagnade kläder av vännen! Det hade vi aldrig fått med oss hem utan bil.
Utan bil hade vi heller inte kunnat njuta av en veckas vistelse i en väns stuga utanför Norrtälje. Den enda semester vi fick utanför förorten. Och jag hade inte kunnat åka på en annan väns begravning i Värmland förra veckan. Vi hade helt enkelt inte haft råd. Eller ork. Med husdjur och ungar på tåget, som inte ens går ända fram till rätt stad. Man måste ta buss de näst sista milen. Och sen, i nästa stad, byta till en annan buss som åker utanför stan. Somliga dagar.
Varannan vecka storhandlar jag. Det kan bli en fem, sex kassar som ska upp till sjunde våningen. Oftast är parkeringen utanför full. Vi cruisar runt en bra stund innan vi hittar en lucka. Sen går jag med kassarna, fram och åter mellan bilen och porten, medan barnen sitter säkrast kvar i bilen. Det hände förr att min stora kille grät, när jag försvann ur hans synfält. Sista vändan tar jag barnen och ryggsäcken. Framme vid min port står en kvinna och rotar i våra matkassar.
Bilen har varit en skänk från ovan de gånger barnen varit sjuka, men inte tillräckligt sjuka för att bli hämtade av ambulans. Senast nu i sommar for vi först till Huddinge och sedan till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, mitt i natten. Jag hade inte haft råd att åka taxi hem, ens om vi hade fått en. Taxiförarna brukar inte vara så pigga på att köra småbarnsfamiljer och har i stort sett aldrig någon bakvänd bilstol för småttingar. Jag vet, eftersom jag åkt taxi från BB en gång, med sonen i famnen.
Före barnen gick jag igenom flera ryggoperationer, som gjorde mig handikappad för en lång tid. Under ett par år var det så illa att jag erbjöds handikapptillstånd. När någon ogin jävel stal det ur min bil ansågs jag för frisk och fick aldrig något nytt. Men åren med det lilla kortet i framrutan hade lärt mig att det inte var mycket att ha. Man fick ju ändå inte parkera någon annanstans än på sällsynta handikapplatser - ofta smärtsamt (bokstavligen) långt ifrån den adress man skulle till. Jag tror att jag hade nytta av det där kortet två gånger under två år. P-böter fick jag nog fler gånger än så, trots mina ärliga försök att göra rätt.
Jag bor i Hägersten, förorten där man bygger mest i hela Sverige. Det har börjat märkas på gatorna. Gårdsparkeringen som ingår i hyran för oss boende på adressen är alltid full. Ute på gatan kan man skatta sig lycklig om man hittar en lucka där det går att klämma in en Golf kombi. Det är en sån jag har. En som går på biogas. Jag kör den ungefär en gång i veckan. För att jag försöker tänka på miljön. Jag går till dagis och skola för att lämna och hämta mina barn. Det tar två timmar varje dag. Jag röstade ja till trängselskatten. Jag har aldrig varit särskilt bra på att plånboksrösta.
Men nu har jag fått nog! På riksplanet har jag redan övergivit de gröna efter nya asyllagar och skatt på solel (möjligen en blunder, men illa nog ändå). Nu ger jag upp dem även lokalt. Eftersom de svikit alla oss fattiglappar som är beroende av bilen för att orka med vår vardag. De rika har ju redan garage. Ett hemma vid villan och ett på jobbet. Medan ensamma småbarnsmorsor med trasig kropp, handikappade på pappret eller ej, får det ännu svårare att ta sig fram i våra 5000-kronorskärror.
Pomperipossa tar bilen! Men lämnar kvasten kvar åt alla ensamma morsor, så vi kan sopa gatan varje dag, oavsett datumparkering.
Det gör mig förbannad att såna som jag, i debatten, aldrig anses ha bil. Vi finns! Men lobbygruppen för "fattiglappar med mindre miljöfarliga skrotbilar" återstår att skapas. Vilka är med?
Men framförallt: Vem har en mer rättvis lösning på trafikproblemet i Stockholm? Den får min röst 2018!

Vita fingrar

"Vita fingrar drabbar var femte kvinna" skriver Hemmets Journal och jag tänker att det är en bra sak att en gammal veckotidning som HJ uppmärksammar konserttafsandet på ett mindre rasistiskt sätt. Efter att ha lyssnat på Ring P1 tre dagar i rad är synapserna lite felkopplade. #HJ #ringp1 #sexuelltofredande

Sökte simskola - blev ifrågasatt som förälder

Jag skrev en insändare i lokaltidningen häromdagen. Och efterlyste fler simskoleplatser i ett av Sveriges mest barntäta områden.

Jag fick en massa svar, men inte ett enda handlade om hur man kunde skaka fram fler platser.  Istället kom en rad mammor med personliga kommentarer och pekpinnar. ”Du borde, du skulle, du kan väl?” och ”Det är förälderns ansvar!”

Det var ju liksom det jag gjorde. Tog ansvar och röt ifrån. Så här skrev jag:

”De två senaste somrarna har mitt äldsta barn gått simskola i Västertorp i Polisens IF:s regi. En simskola som lärt mitt barn vattenvana och vattenglädje vilket betytt oerhört mycket för oss, då jag som ensamstående med ytterligare ett litet barn inte har möjlighet att boka in simskola för den stora på kvällstid under terminerna. Under sommarkursen kan den lilla vara på dagis medan jag är med stora i badhuset. Tack för det, Sossesverige!

I år är stora barnet förhoppningsvis gammal nog att lära sig simma på riktigt. Men nu finns inte en enda plats att boka i hela Hägersten! Jag har googlat och ringt runt till både kommunala och privata alternativ. På Västertorps Simhall sa man att Polisens IF bokat in sig på utomhusbassängen som vanligt, men när jag kontaktade Polisen sim visade det sig att de enbart håller kurser på annat håll i år och att det var Neptun som tagit över deras tider. Men vid närmare koll med Neptun kom det fram att de inte alls hyrt in sig i Hägersten. Stadsdelen lider därmed skriande brist på simundervisning, utan att någon ansvarig ens verkar ha begripit det!

Vi snackar om ett av Sveriges barntätaste områden. Överfulla förskolor. Barn som bussas långt härifrån för att få barnomsorg. Och vi bor med Mälaren som närmaste granne. Men Stockholms stad kan inte erbjuda mer än tiotalet platser på simskola för våra sexåringar? Till hösten börjar stora barnet skolan med gympa och badhusbesök…

Jag har all respekt för mitt barns pedagoger men har själv jobbat i skolan, så tyvärr vet jag att det är en tuff uppgift att hålla reda på närmare trettio barn i en simhall. I synnerhet om hälften av dem inte kan simma. Härom veckan drunknade en femtonårig pojke på en skolutflykt. Vi vet ännu inte vad som hänt, men ATT det hänt säger ändå något som gör mig förbaskat orolig. Och det är att jag själv måste se till att passa mitt barn – tills hen kan simma och förstå farorna med vatten.

Vad ska en ensam morsa göra? Privatlektioner, som någon föreslog, känns inte riktigt som ett alternativ. Och – jag vet att skolan måste erbjuda simträning i andra klass för de som inte klarar 10 meter. Men, med tanke på att vi bor ett par hundra meter från Mälaren – och femtio meter från en plaskdamm – känns det inte som någon vidare tröst. Hägerstensbadet är uppenbarligen ledigt 8-10 varje morgon (då Polisen Sim skulle ha varit där). Fixa fler kurser nu!”

Japp! Handlingskraftigt och angeläget. Tyckte jag. Men inte mammorna.

Mamma 1 skriver:

”Om du nu kan vara med ditt barn när det är simskola så borde du ju också kunna lära ditt barn att simma själv under samma tid. Du borde ju ha sett hur dom gör när du varit där tidigare och lätt kunna kopiera och bygga vidare på det som gjorts tidigare. Blir ju en enorm kvalitetstid för er båda”.

Ja du, Mamma 1… Var ska jag börja? Vi har mycket riktigt gått simskola i två år, men på nivån ”plask och lek”. Några simtag lärdes inte ut, då inget av barnen i gruppen hade den motoriska mognad som krävdes. Däremot har jag köpt en hemundervisningsbok som heter ”Hurra! Jag simmar!, men jag är helt enkelt inte någon pedagog och simning är en svår konst. Crawl, som de flesta simskolor lär ut till små barn idag, behärskar jag över huvud taget inte för egen del. Jag vill att min son, till skillnad från mig, ska få en positiv upplevelse av siminlärning. Det är jag övertygad om att han får bättre av andra. Min mamma lyckades inte heller lära mig att simma trots att hon var både dagmamma och trebarnsmor. Det blev skolans uppgift. När jag fyllt åtta år. Jag vill gärna att mina barn lär sig simma tidigare än så, just för att vi bor där vi bor. Därför tog jag ansvar för att efterlysa fler kurser – som jag är villig att betala (ett rimligt pris) för. Eftersom Sverige skryter om simkunnighet i låga åldrar tyckte jag att jag kunde kosta på mig att lyfta frågan som en politisk sådan – men min insändare var lika mycket en hint till privata aktörer som vill öka sina intäkter. Behovet finns! Det var liksom allt jag ville säga. Googla kan jag och HAR jag gjort själv.

Och den där uppfostrande pekpinnen om ”kvalitetstid”… Om detta ord har jag bara en sak att säga: Tvåförälderslyx! Jag är jämt med mina barn. Förutom när jag arbetar eller går på toaletten. Jo, ibland då också.

Mamma 2 skriver:

”1. Vad har "sossarna" med det hela att göra? 2. Ta med den lilla på kvällskursen 3. Skolorna har även simundervisning ej 30 barn åt gången, klassen delas upp 4. Föräldrars ansvar inte den sittande regeringen/samhället”.

1 och 4) En kanske onödig rad, men för att förtydliga att jag är historiskt bevandrad och medveten om att dagis, vad man än har för politisk åsikt, ÄR en gammal, socialdemokratisk idé som är särskilt viktig för oss ensamstående och jag ville visa min tacksamhet för denna möjlighet snarare än att ta den för given. 

2) Västertorps simhall är inte handikappanpassad och man kan därmed inte heller ta med sig barnvagn om inte någon låser upp varuhissen. Detta vet jag eftersom jag pga en ryggskada anmälde min stora kille till utomhusträning just på grund av möjligheten att då ta med barnvagn. När vi senare gick sommarkurs inomhus hade INGEN med sig småsyskon. Däremot i något fall äldre syskon, som kunde sitta stilla. Småsyskon tilläts inte i bassängen och det fanns ej heller någon annan bassäng där man kunde vistas med små. Babybadet var tömt på vatten. Och min huvudsakliga prioritering var att ha koll på min då fyra-, femåring som inte kunde simma. Inte att roa mig och lillebror.

Mamma 3: 

Det finns ju ett flertal privata aktörer, varför är inte det ett alternativ?

Nej, det finns inget privat alternativ i Hägersten. Och det var liksom därför jag skrev en insändare. Med hopp om att någon skulle se att det finns pengar eller goodwill att tjäna…

Mamma 4:  

Varför just i Hägersten? Finns ju fler platser i kommunen? Tex har Neptun på Eriksdalsbadet.

Ja, kanske för att behovet just i Hägersten är väldigt stort på grund av många barn. Det borde helt enkelt finnas fler platser just här. Och – att resa till andra delar av staden kostar pengar om man inte redan har ett månadskort på SL (en rejäl utgift för en heltidsensamstående mamma). Plus att det kan vara svårt att hinna dit om man har dagistid för småsyskon från åtta och kursen börjar just då (flera hissar i kollektivtrafiken är ur funktion i skrivande stund och har så varit i veckor men även om de fungerar tar det tid att ta sig fram med barnvagn i t-banan då det ständigt är köer till hissarna på populära stationer, något man kanske inte tänker på om man inte MÅSTE åka med barnvagn i rusningstid utan åker mer sporadiskt för att ”ta en latte” med vännerna kl 11). De allra flesta simskolor sommartid hålls tidigt på morgonen, innan badhusen öppnar för allmänheten.

Mamma 5: 

”Ett av mina två barn har gått simskola. Lärde han sig simma där? -Nej. Lärde sig båda genom att simma/bada med mig eller pappan? - Ja. (Och ja vi var separerade) Ta som någon sa tiden du skulle följt med på simskolan och gå iväg själva! Sen förstår jag inte varför du inte kan gå med barn 1 på simskola under terminstid för att du har ett till barn? Världen går ju inte i baklås av det.

Mamma 5. Jag förstår faktiskt inte vad er separation har med någonting alls att göra. Ni är uppenbarligen två föräldrar. Det är vi inte i vår familj. Men jag börjar bli van vid att kärnfamiljer gör underliga jämförelser och har svårt att sätta sig in i hur det är att ALLTID vara med sina barn (när man inte jobbar), vare sig det gäller föräldramöten eller besök hos gynekologen.

Hela vintern och våren har jag sprungit från jobbet (vikariat – jag kan således inte själv styra mina tider) och sprungit från t-banan med andan i halsen för att hinna hämta båda mina barn på olika förskolor före stängning. Sedan direkt hem och laga mat och efter det tvättning, tandborstning, pyjamas och saga. Det har helt enkelt inte funnits en minut över för någon simskola. Världen går kanske inte i baklås, men ett litet barn (och säkerligen också många stora, däribland mitt) gör det garanterat av att, efter en lång dag på förskolan, tvingas med när storebror ska simma och inte komma hem och få kvällsmål förrän framåt halvniosnåret . En klok mamma väljer nog att avstå simskola under sådana former.

Samma lokaltidning skriver om en pappa som tappade bort sin dotter under en eftermiddagspromenad varpå världens sökpådrag drogs igång. Fyraåringen hittades sedan i en trädgård där hon just släppt ut en kanin ur sin bur. Inte EN enda kommentar skuldbelägger pappan. Ingen frågar heller hur det gick med kaninen...

Som ständigt ensamstående lär man sig att ALLTID vara på sin vakt och inte lämna barnen med blicken för en sekund. Utan att nu göra ett liknande misstag som mammorna i tråden, och skuldbelägga pappan i detta fall, vill jag ändå säga att jag tror att borttappade barn är mer sällan förekommande i singelfamiljer. Just av denna anledning. Vi har vanan inne att vaka som en hök över våra små 24/7. Vi vet att vi aldrig kan stanna och språka med andra föräldrar i parken, för då är en två- eller fyraåring snabbt utom synhåll.

Men den dagen kommer garanterat, då något av mina barn springer bort. Och då kan jag vara säker på att det pekas finger i parklekar och på sociala medier. Pappor gör minsann så gott de kan. Men ensamma morsor borde alltid så mycket mer.

Uppdatering: Det blir simskola för sexåringen även i år. Men på Älvsjöbadet (inte jättenära, men jag fixar det). Tack för det, näringslivet! Medan liten får vara med sina fantastiska pedagoger på förskolan. Tack för det, politiker!

Det finns ett stort, stort hål i himlen.

Tänker på Olle Ljungström och alla som stod honom nära. Jag visste förstås att han var sjuk, men inbillade mig att han var ett Sveriges svar på Keith Richards. Att han skulle hänga med många år till.
När jag bara var en liten spermie var det Ted Gärdestad. Sen Olle. Och efter Olle kom ingenting. Inte på den svenska arenan. I världen fanns alltid Bowie. Trodde jag. Tills han gick bort i början av året.
Jag började lyssna på Olle i de sena tonåren. Via Ratata fann jag Stranded Rekords och på Stranded låg också Reeperbahn. Där Ratata var flickrumsångest light var Reeperbahn deras skitigare brorsor i uniform. Och jag älskade det. Sen kom den första soloplattan och knockade mig fullständigt. Han var den vackraste man jag sett näst David Bowie och han sjöng som en svensk Lou Reed. Filosofiska texter i reklamförpackning. En musikalisk brillokubist. Ingen kunde som Olle sjunga om Jesus, blommor och heroin. I samma andetag. Mitt gymnasistjag föll för Reeperbahns uniformsinsydda sexualitet. Den unga vuxna Linda blev förälskad i solo-Olles rappa tunga till viskomp i indiekostym. Den enda förälskelse som aldrig gått över.
Ingen gillade Olle i Karlskoga där jag växte upp. Så jag åkte till Stockholm och gick på Hannas krog bara för att få en skymt av honom. När han sen spelade på Statt i Karlskoga kom fem pers varav en sprang apfull framför scenen och skrek att det var skit. Men jag hade min fisktisha från Hannas på mig och Olle såg den och log.
Vi hade en del gemensamma bekanta och jag är inte den som är rädd för att prata med nya människor. Men när det gällde Olle Ljungström blev jag starstruck. Så jag gick bara förbi honom genom åren. En gång vågade jag mig på ett "hej". När jag väl bestämde mig för att gå fram och snacka var det han som var apfull och närmast fick bäras ut från en undermålig konsert som några bekanta anordnat. Hans flickvän hade just lämnat honom och han mådde verkligen inte bra.
Det var sista gången jag såg honom. Sen hörde jag att han flyttat till Alingsås och levde lantisliv. Det kändes bra.
Nu är han borta och på en sekund den sista, lilla skärvan av min ungdom.
Den vackraste mannen på den här sidan Atlanten. I himlen finns det plats för allihop. Jag hoppas friden når dig där du är.