För fattig för fritid?

Alltså. Vi måste prata om journalisters syn på innebörden av ordet fattigdom. När tjejerna i tv-serien "Girls" beskrivs som fattiga blir åtminstone jag jävligt less. Jag har sett programmet och kan inte uppfatta dem som annat än bortskämda medelklasslynglar. Inte ens vid en jämförelse med SATC (som jag f ö älskade, men av helt andra skäl än att de hade snygga skor i varje scen) håller fattigdomsstämpeln. Det finns fler klasser än två såväl i USA som Sverige. Foppatofflor på vintern (som Janne Josefsson nyligen uttryckte det) är ingen markör för fattigdom i ett land där man faktiskt kan få mängder av skor och kläder gratis av både mer välbeställda vänner och helt obekanta människor på facebook. Inte någon gång har jag behövt betala så mycket för ett par skor eller kängor till min son, som ett par foppatofflor kostar. Eftersom västvärlden idag konsumerar billiga kläder i överflöd, som sedan slängs eller skänks eller säljs second hand är klädfrågan inte det primära problemet i en familj som lever under existensminimum. Istället är det utanförskapet och ensamheten som uppstår när man varken kan delta i det informella sociala livet, som numera försiggår till stor del via modern elektronik med höga månadskostnader, eller delta i fritidsaktiviteter som i dag är långt dyrare än när vi föräldrar växte upp. Jag fick nyligen reklam för en privat dansskola hem i brevinkastet. Det lät verkligen toppen att så små barn kan vara med och röra sig till musik och jag mindes avslutningsdansen på mina systrars dansskola där jag gjort succé i en vals redan som fyraåring. Det kostade inte många tior att dansa på den privata skolan i landsorten. Ändå hade mina föräldrar inte råd när jag blev gammal nog. Jag fick nöja mig med att dansa i den öppna dansen på systrarnas avslutning. Ej heller blev det någon Mulleskola. Eller kyrkans barntimme, trots att den åtminstone inledningsvis var gratis. Det fanns väl inte ork med tredje ungen. Men följden blev också att jag hamnade utanför. Fiolspelandet (100-200 kr per termin inklusive hyra av instrument - beat that!), som jag fållades in i av mamma, var en väldigt solitär sysselsättning. Sista terminen var vi bara två kämpande kvar i gruppen och vi hade just inget gemensamt förutom att våra mammor satt på första parkett i det gamla klassrummet vare onsdagkväll när vi hade lektion.
Jag tycker inte synd om mig. Jag fick trots allt prova på både fotboll och längdskidåkning och blev riktigt bra i sistnämnda sport. Vi bodde alldeles nära det kommunala elljusspåret och det kostade inte en krona att snöra på sig de ärvda pjäxorna och sticka iväg. Men för barn av i dag och i synnerhet för barn som bor i storstäder är det väldigt mycket svårare. Det spelas inte fotboll i kvarteret här. Storklubbarna börjar med elitsatsningar redan i sexårsåldern. Andra sporter, som ridning och hockey, är alltför dyrt för en ensamstående mamma. Och dansen? Den kan vi glömma. Kursen för småttingarna kostar 1350 kronor och då tillkommer dessutom avgiften på ett par hundralappar för varje närstående som vill se avslutningsshowen. Den var gratis på mina systrars dansskola på 70-talet. Och då var den skolan ändå, som jag redan nämnt, ett privat alternativ.
Först i nioårsåldern brukar man kallas till den kommunala musikskolan där undervisningen är något subventionerad, men åtminstone i Stockholm fortfarande för dyr för de flesta ensamstående morsor. Vill man lära sig spela något instrument innan dess, vilket man måste om man vill bli riktigt duktig, är det privata alternativ som gäller. Och de är förstås inte att tänka på.
Min son har ännu inte blivit gammal nog för dataspel. Och när han är det, vet jag att jag kommer att ransonera användandet. Om vi ens har råd att köpa de spel och konsoller som är aktuella då. Jag vet att det är snordyrt.
När det blir dags för skolresa kan han knappast räkna med att få följa med. Om inte skolan betalar som de gjorde förr. I varje fall den överskjutande del som gemensamt bullbakande och loppisförsäljning inte kunde klara. Friluftsdagarnas slalomresor sponsrades också till viss del, men för att över huvud taget kunna följa med var man tvungen att ha utrustning eller hyra sådan för dyra pengar. Det kom förstås inte på fråga. Än i dag har jag aldrig åkt slalom. Och tro mig. Jag älskar allt som går fort;-)
Jag överlevde förstås. Men jag blev ensam. Och mobbad. Ingen förälder vill utsätta sitt barn för något sånt. Att tvingas göra det trots att man arbetar i sitt anletes svett för att ändra situationen - det är fattigdom. Liksom det är fattidom att inte kunna ge sitt barn bra och varierad mat. De flesta som bor i Sverige har mat på bordet. Men vad är det för mat? När det är knäckebröd och müsli för tredje dagen i rad efter dagis och mjölken (till müslin) tagit slut är man så otroligt tacksam över den där dagislunchen som de andra föräldrarna klagar på. Du kan köpa en termojacka för 150 spänn på Rusta. Och varma vinterstövlar till. Du kan se ut ungefär som din medelklassgranne utan att någon anar ett smack. Fattigdom syns inte. Men den känns.

Gnälliga pappor - ett samhällsansvar?

Stockholms barnmorskor går i en debattartikel ut med att nedskärningarna gör att de inte längre kan garantera födande kvinnor en trygg och säker vård. Barnmorskor i hela landet ansluter sig och berättar om hopplösa situationer där de tvingats prioritera bort vettskrämda förstföderskor för lika vettskrämda omföderskor med komplikationer. Mammor vittnar om hur de fått ligga ensamma med värkar i timmar utan någon som har koll på att allt löper på som det ska. Och även om det inte längre är vanligt, så händer det fortfarande att mamman eller barnet dör vid förlossningen. I Sverige. Mot bakgrund av detta slår jag upp det senaste numret av tidningen mama och finner där en intervju med poeten Bob Hansson under rubriken "Ingen brydde sig om mig på bb". I intervjun uttrycker han sin besvikelse över att han inte fick tillräcklig uppmärksamhet av personalen på bb när flickvännen skulle föda deras första barn: "Jag kan också känna en förvåning över att alla de där dygnen på bb bara handlade om mamman. Jag menar i samma ögonblick som (barnets namn) föds är vi ju två likvärdiga föräldrar. På bb var det mammans barn. Hon var patient och jag var besökare. Nu hade vi tur att det fanns en sängplats över till mig, annars skulle jag fått åka hem." Bob tycker alltså att fler resurser borde läggas på dessa friska män i en situation där personalen redan kämpar i sitt anletes svett för att få ihop prioriteringarna och omöjligt kan lyckas. Det värsta är att han inte är ensam om det här synsättet. Marcus Birro har uttryckt sig på ungefär samma sätt. Liksom en lång rad kända och okända pappor i bloggar och kommentarsfält. För någon månad sedan läste jag en insändare från en pappa som var upprörd över att han tvingats betala för sjukhusmaten och sova på golvet då det inte fanns någon sängplats till honom. Ibland hör man även mammor beklaga sig över att de inte får eget rum där de kan samla familj och vänner på privat mottagning. Men föd hemma då om det nu är så viktigt att ha ett privatliv på sjukhuset! Om ni vågar... För någon som legat på sjukhus i månader, ensam, orörlig och allvarligt sjuk är det helt horribelt att människor kan ställa sådana löjliga krav när våra skattepengar i första hand bör garantera god medicinsk vård för sjuka och gravida. Det är ju trots allt inte särskilt sannolikt att det är pappan som skadas eller dör om något går snett i förlossningsalen. Att sitta ett halvt dygn på en obekväm stol, sova på golvet eller behöva betala för sjukhusmaten känns inte som någon stor uppoffring medan kvinnan samtidigt ligger med krystvärkar och i alltför många fall tror att hon ska dö. Än mindre borde det kännas som en uppoffring mot bakgrund av att dödssjuka patienter kan få ligga lika länge på en bänk på akuten innan de får en droppställning och skyfflas in i en städskrubb. Det är ingen spaweekend ni är ute på, pojkar! Det är en av de tuffaste resor den mänskliga kroppen kan göra. Varje vettig människa vill i en sådan situation att medicinsk personal fokuserar på mamman och barnet. För vad är meningen med att curla er om något istället går snett och ni tvingas "checka ut" utan någon av dessa två? Var tacksamma för att personalen för en gångs skull skiter i er män! Och be en stilla bön för att det finns resurser kvar när ni istället blir sjuka på riktigt. Väl hemma med unge och slutkörd, nyförlöst kvinna har ni alla tillfällen i världen att visa er på styva linan som föräldrar. Ta dem och sluta gnäll!

Hellre barnbidragsrevolution är dagisreform, s!

Sossarnas valfläsk till barnfamiljerna 2013 är en allmän förskola från två år. En medelklassfamilj beräknas spara flera tusen kronor varje år på detta. För en fattigmorsa blir det i stort sett ingen skillnad då avgiften redan är så låg. Så hur gagnar detta samhället? "Fler kommer i arbete" menar sossarna som tror att fler föräldrar nu kommer att använda sig av förskolans omsorg. Själv är jag tveksam. De föräldrar som i dag valt att stå utanför barnomsorgssystemet gör det sällan av ekonomiska skäl. Snarare ideologiska. Några bor på landet och har så många barn att det blir ohållbart att klä på, stressa och manövrera hela storfamiljen till olika förskolor fem dagar i veckan. Alla som har sina barn på en förskola vet vad jag menar när jag säger att stressen kring hämtning och lämning ibland överskuggar allt det positiva som förskolan faktiskt innebär. För tydlighetens skull: Jag gillar dagis och min son går på en fantastisk förskola. Men att tvinga in en hel befolkning i samma fålla känns inte rätt. Förskolan passar inte alla barn. Ändå vill s lägga 500 miljoner på den här "reformen". 500 miljoner som istället kunde satsas på de familjer som i dag lever under väldigt knappa förhållanden. 500 miljoner som tillsammans med behovsprövat barnbidrag kunde innebära en välfärdsrevolution för mindre bemedlade ensamstående föräldrar (som i nio fall av tio är mammor). Nä, s. Tillbaka till ritbordet! Förortsmorsan är trött på era "reformer". Behovspröva barnbidraget nu och ge dem som verkligen behöver det lite mer hjälp på traven!

Den tröttande kärnfamiljen

En debattartikel i tidningen Ottar har spridits flitigt på Facebook under de senaste dagarna. Tomas Hemstad skriver om rätten att ses som vuxen även om man inte har barn. Det är ett ämne som kräver sitt utrymme och även om Hemstad har rätt i somligt lyckas han inte riktigt med sin analys. Han siktar fel. Och skjuter invid målet. Hemstad skriver att han blev ifrågasatt då han hade så många heterosexuella vänner: ”De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt” och ”Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen.”
Jag tror att det här är en kraftigt förenklad och även feltolkad bild. Jag har många barnlösa vänner. Färre med barn. Vi var alla ute och rumlade innan barnen kom. Men av olika anledningar! Några gick aldrig ut för musiken. Eller för att träffa nya människor. Några hade alltid som mål att träffa sitt livs kärlek och slippa krogen för resten av livet. Dessa personer kommer alltid att överge dig när de hittar något som mer liknar en kärnfamilj än det ett grupp vänner har tillsammans. Dessa personer försvinner när de träffar en partner. Med eller utan barn.
Hemstad skriver: ”När ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina”. Och plötsligt är han något på spåren. Men så spanar han illa igen. Hemstad verkar mena att barnlösa är mer benägna att hjälpa sina medmänniskor och ger exempel på hur han hjälpt en sjuk kompis att städa och följt med en gammal älskare på mammans begravning. Men man bör vara försiktig med att dra slutsatser utifrån så snäva perspektiv. Blev någon barnfamilj tillfrågad att följa med och städa? Var barn välkomna på begravningen? Jag har den senaste tiden både tvingats tacka nej till att delta i en begravning (för att jag inte fick barnvakt till min sjuka tvååring som inte var välkommen) och hjälpt en annan kompis röja i hennes döda systers lägenhet (när sonen var på dagis visserligen, men jag hade ställt upp oavsett). Jag är fortlöpande engagerad både för djur och människor genom organisationer som Djurens Rätt, 4H, Unicef och en egen facebookgrupp som syftar till att få ut information om hur man kan hjälpa djur som far illa. Och jag känner många föräldrar som är långt mer engagerade än jag, som bloggande veganer, socialtanter, politiker, författare, dokumentärfilmare, samhällsjournalister eller bara tänkande och sopsorterande, kloka konsumenter. Där ligger tyvärr vännerna utan barn (generellt) i lä. Men jag drar ingen slutsats utifrån detta, utan hoppas att de rycker upp sig och börjar tänka på syskonbarn eller vänners barn och att vi måste ta vara på den värld vi har om den ska finnas kvar för våra efterlevande.
Om hens vänner försvinner när de får barn är det inget mot hur hens vänner försvinner när hen får barn – på egen hand. Är ni med? Inget är så ensamt som det ensamma föräldraskapet. Jag tänker på alla som utlovade barnvakt i tur och ordning var fjärde, femte helg så att jag skulle kunna fortsätta vara ute i stort sett varje fredag-lördag. Jag trodde förstås aldrig på det där. Men hade kanske förväntat mig en aning mer stöd. Nu sitter jag här i min förort. Och jag är inte ens en sån som snackar barn när vi väl ses. Men eftersom jag alltid har min son får vi numera träffas hemma hos mig och prata när han somnat. Och det passar föga. Någon enstaka finns kvar och kommer förbi ibland på quornbullar och vitlöksmakaroner. Men de allra flesta lever sitt liv precis som förut och jag är bara en parentes i deras liv. En tjej som var rolig en gång, dj:ade och dansade en sommar.
”Vad hände sen?” brukar det stå i kvällstidningarnas söndagsbilagor. Hen fick en oäkting. Hen bor i förorten. Hen kan varken dj:a eller dansa sena nätter. Ej heller ta de där roliga jobben på tidningarna som kräver så mycket kvälls- och helgtjänst. Dagis har ju stängt då. Och första halvåret på dagis var ungen ändå sjuk mer än han var där. Sen har det rullat på med nattningsbekymmer, matkrångel och treårstrots. Det kräver sin kvinna att ha barn på egen hand. I synnerhet i den här stan full av singlar och kärnfamiljer med plånbok tjock nog att både åka på retreat i Thailand varje kräkvinter OCH köpa barnvakt så fort man behöver andas lite svettig krogluft och ta en fylla på lokal. Ironi förresten att Hemstad skriver om Berlin som ”ett Sverige för vuxna” när tidningen mama alldeles nyligen ägnat flera sidor åt Berlin i ett reportage om barnvänligt resande...
Kanske är det så enkelt att några av kärnfamiljerna själva insett att vi faktiskt inte har så mycket gemensamt. Kanske känner de sig obekväma när de gnäller över sin partner och allt hen inte gör. När jag gör allt det där själv. Alltid. Trots alla hälsobekymmer jag dras med.
Ni har förstås förstått vid det här laget att jag vill vända på resonemanget och påstå att det är människorna runt omkring mig som försvunnit. Inte jag. För min dörr har alltid stått öppen för alla och envar. Det är också ett av få löften jag faktiskt lyckats hålla sedan O kom. Att hålla vår dörr öppen. Att i övrigt försöka fortsätta leva samma liv som innan är förstås en omöjlighet. Jag kan bara komma på en handfull – snubbar såklart! - som lyckats med detta. Och jag tror inte ni vill veta hur deras fruar/flickvänner mår av att tvingas dra hela lasset hemma medan de frotterar sig med sina gamla musik- och mediavänner på söderkrogarna . Jag spår skilsmässa inom fem år i samtliga fall. Mark my words.
Hemstad skriver: ”Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser” och jag undrar om han skämtar. Är det några som har mötesplatser är det väl ändå de barnlösa. Vad har vi andra? Öppna förskolan? När till och med en förening som Makalösa Föräldrar gång på gång bjuder in till aktiviteter där man förväntas komma utan barn är det illa. Någon lattemorsa är jag inte heller. Jag har inte råd att fika på lokal. Och det allra mesta i barnväg här i stan kostar pengar. Så vi fortsätter att klappa korna på 4H och åka pulka i parken intill vårt hem. Då och då lägger vi upp en förfrågan på Facebook om någon vill följa med. Med eller utan barn. EN person har nappat. Detta trots att det går alldeles utmärkt att hänga där utan barn. Jag gjorde det i flera år innan jag fick O. Men av någon anledning är barnlösa sällan engagerade. Ej heller män. Och det är förbannat trist. En snabb titt på kursdeltagandet bland ungdomar i 4H ger inte heller mer hopp om framtiden. Bara flickor överallt.
”Värna stjärnfamiljen” skriver på Facebook om Hemstads text:
"Det är så tragiskt med denna hårda gränsdragning mellan de som är föräldrar och de som inte är det!  Tänk om alla kunde hjälpas åt att ta hand om de barn som finns istället?! Det ska inte behöva vara så förtvivlat tungt och begränsande att vara förälder, eller så barnlöst ensamt att vara vuxen utan egna barn!”
Eller så är det bara så att alla människor, med barn eller utan, är jävligt upptagna med sitt och inte har lust eller ork att hjälpa dem som behöver. För var är de barnlösa när min rygg lagt av och vi inte kan ta oss genom snömodden till dagis? Och var är kärnfamiljsföräldrarna, som borde veta hur tufft det är och kunde undvara varandra någon gång ibland för att hjälpa en som aldrig har någon att lämpa över ansvaret på för att vila ut i soffan? Jag lär få undra i många år till. Under tiden jobbar jag på att få min egen unge att ta ansvar. För sig själv och för andra. Oavsett framtida civilstatus och barnantal. Det är fan det minsta jag kan göra. Men det kommer att ta tid. Kanske tio år till. Kanske tjugo. Så ha överseende med att vägen dit blir ganska krokig. Och att den kantas av ett och annat höjt tonläge från båda håll. Hen gör så gott hen kan.

Bokslut över ett bistert år

2012. Ett sådant värdelöst år för så många. Själv tragglade jag med hälsa och pengar som vanligt. Och gjorde slut med snickarbonden och hoppet om att nånsin leva i en parrelation igen. Flera av mina närmaste vänner miste familjemedlemmar. Käraste K fick beskedet om systerns plötsliga död två timmar innan vi anlände till hennes länge emotsedda fyrtioårfest. Veckan efter for jag med henne för att rensa systerns lägenhet inför jul,plocka bort gamla matrester och annat som kunde ligga och lukta. Sånt har gjorts förr i min egen familj, så det kändes självklart och faktiskt hedrande att K frågade just mig om hjälp. Ja må vara klen rent fysiskt numera efter alla sjukhusturer, men mentalt är jag det icke. Sen kom julen och de sörjande for till vad som finns kvar av deras familjer. Och jag till vad som är kvar av min. Bara efter några dagar var jag på väg härifrån. Hade glömt att tiden lägger lock på så mycket ångest. Det finns en anledning till att jag tillbringat nästan alla mina vuxna jular med eventuella partners familjer. Eller med jobb. Eller med vänner. Som t ex i fjol med K. Och två år dessförinnan med U. Det har varit fina jular utan krav och oätlig julmat. Utan besvikelser och skam och skuldbeläggande. Nu är jag tillbaka i flickrummet. Och med allt det medför. Naturligtvis kom depressionen som ett julkort på posten. Men jag vet att det går över. Jag har ett eget hem att åka till. Tillräckligt långt härifrån. Men när jag var på väg för några dagar sen fick jag en inbjudan till ett firande i stan ikväll där O är välkommen och vi båda trivs. En gammal fotografkollega har blivit ihop med en annan bekant och de bjuder hem några nära vänner med familj för god mat och lite skumpa. Precis vad jag behöver. Vi var där redan i fredags och åkte pulka med barnen, lunchade befriande grönt, målade med vattenfärg och såg på Bamse. Och O hade verkligen jätteroligt. Far har suckat och surat i dagar nu. Bara julafton var uthärdlig. Sedan kom det stora mörkret och tog honom och inget smakade bra. När jag lagade chili åt han bara ris och mamma såg sig nödgad att koka potatis och öppna en sillburk istället. Sen kom systrarna på tal och trots att det var mamma som tog upp det hamnade skulden som vanligt på mig. För att de inte vill ha mig. När sanningen är att systrarna inte vill ha någon i vår familj som de inte omedelbart ser sig ha praktisk nytta av. Jag vågar säga att det är vår familjs förbannelse, det där asociala och den fullständiga bristen på självinsikt. Och när man (läs:päronen, för från systrarna får åtminstone jag aldrig någon inbjudan och inbjudan behöver man för annars körs man bokstavligen på porten som några av er vet) någon gång bjuds in till jul- eller födelsedagsmiddag ses det som en gest av medlidande. Ingen reflekterar över att även ensamma (eller kanske i synnerhet ensamma) människor kan ha något att bidra med i ett sällskap. Här råder bara jämna par. Därför är jag nu också oftare med i beräkningen då jag skaffat mig ett bihang i form av min lille oäkting. Nu när det gått så många år att jag känner att det kan kvitta. Jag har slutat gråta över de samtal jag aldrig får och de famnar som inte finns. Jag har någon att krama. Någon som än så länge är bara min. Jag hoppas så att 2013 blir året då vi får utöka vår familj. Gudarna ska veta att jag försökt. Men 2012 var året för blod och död. Och för en ensamstående wannabemorsa finns också ekonomiska aspekter av själva barnalstrandet. Så låt oss hoppas att ett nytt liv får fäste redan i januari. Sen är nämligen pengarna slut. Kram på er, alla som orkar läsa dessa självutlämnande rader! Jag skriver som vanligt inte för att få medlidande. Det är inte synd om mig. Men jag tycker det behövs fler bloggar som inte skimrar i rosa. Texter som fler av samhällets olycksbarn kan känna igen sig i. Det är förstås en svår balans att inte bli alltför personlig och gnällig. Jag vet att jag gått över gränsen både en och två gånger. Men fortsätter oförtrutet. För att jag tror att jag behövs. Om inte i mina systrars liv, så kanske i ditt;-) Gott nytt år till dig! Och ett bättre 2013 till oss alla!

"Days of wonder" (Majority report)

En gång i tiden gick jag på röda mattor. Nu ser mitt liv lite annorlunda ut... Fritt efter Bladets dygnsrapportering om Tompa Cruise i dagens tidning: 04.30 Vaknar av att 3-åringen ropar "Sopbilen! i sömnen. Somnar om. 07.30 Vaknar av att klockan ringer. Går upp. Går till dagis. Jobbar vid datorn. Torkar kattkiss. Rensar lådor. Skiter i att plocka ur diskmaskinen. 11.30 Försöker starta bilen för att åka och hämta nya kattlådor. Skottar. Sandar. Kommer inte loss från den jävla parkeringen. 12.00 Går in igen. Jobbar. Går på toaletten. Eskorterad av fyra katter. 15.30 Går ut igen för att kolla om parkeringen är skottad. Lyckas ta mig loss med bilen. 16.00 Hämtar nya kattlådor. Sedan 3-åring på dagis. Han kastar leksaker på mig och vill inte följa med hem. 17.10 Hemma igen. 3-åringen går på toaletten efter att ha bytt kalsonger två gånger. Eskorteras av en katt. 18.00 Vi äter rårakor med lingonsylt. 3-åringen kinkar inte! Han får öppna sin chokladkalender. 19.00 Pyjamasdags. Tvättning. Provning av tomtedräkt inför morgondagen och koll så att batteriet i tärnljuset fungerar. Övning av Luciasånger. 20.00 Vällingen är klar. Sagostund med "En liten gyllene bok". 20.40 Tystnaden sänker sig över hyrestrean. Jag tror jag värmer mig en glögg i mikron.

Kalashysteri a´la Solsidan

På familjeliv.se diskuteras just nu hur mycket en present på ett barnkalas bör kosta. Detta med anledning av att en mamma kritiserat en annan förälder för att ha gett hennes sexårige son en "för billig" leksak. Så här skriver hon: "Vi hade bjudit in en pojke från min sons klass som kom på kalaset och lämnade fram ett litet paket till min son. Det visade sig innehålla en actionfigur med båt, en av de allra billigaste grejerna som går att få tag på från den samlarserien (typ 50 kr) och visst blev min son glad, men jag tycker det är lite konstigt att ge en sådan billig sak.... Men jag kanske är girig? Detta var alltså den enda presenten min son fick från denna pojke, inte något kort heller. Av alla andra barn fick han en sak för åtminstone 100-200 kr och jag menar inte att man måste lägga så mkt pengar, absolut inte! Men tycker det blev lite pinsam stämning när min son öppnade, ungefär som att få en penna i julklapp ungefär. Pojkens mamma ringde mig häromdagen och undrade vad min son önskade sig och jag svarade "Actiongubbar ur X serien, men det är verkligen inte ett måste med en present" och jag tycker ändå att man borde förstå att det är ju bara något man säger, normalt sett tar man väl med sig en present? Ja, ni gjorde hon ju det, javisst, men det var verkligen den billigaste billigaste man kan få tag i.... Är jag snål?? ska jag antyda något eller låtsas som ingenting? ge hennes son något lika billigt tillbaka?" Ja, vad svarar man denna människa? Hon är ju tyvärr inte ensam, om sitt synsätt. Kalashysterin framför allt i storstäderna har eskalerat rejält på senare år och på många håll är det faktiskt som i TV4:s populära humorserie "Solsidan" där föräldrarna tävlar i att visa upp sin status genom barnen. Något som naturligtvis kan få sorgliga konsekvenser för de barn som kommer från mindre bemedlade familjer. För de som inte har råd varken att ha kalas på lekland eller köpa dyrbara presenter. Ska de tittas snett på för att de inte följer den ekonomiska etiketten? Jag hoppas så att mammans upplevelse av "pinsam stämning" enbart var övriga gästers obekväma reaktion på hennes besvikna uppsyn. Kompisens mamma hade ju gjort allting rätt! Hon hade ringt och frågat vad ungen önskade sig. Och sedan köpt just detta. Trots att födelsedagsbarnets mamma sagt att present inte var nödvändigt. Bara en sån sak. Att först säga att present inte behövs och sedan bli besviken över det man trots allt får. Vad ger det för signaler till barnen? Vad är egentligen viktigast på ett kalas? Att så många som möjligt av barnets vänner kommer och att alla har roligt tillsammans eller att alla som kommer ger dyra presenter i samma prisspann och de som inte har råd stannar hemma för att undvika "pinsam stämning"? Jag begriper verkligen inte hur folk tänker ibland. När O fyllde tre funderade jag länge över om jag över huvud taget skulle orka hålla ett kalas. Det fick ju såklart bli hemma eftersom dyra lekland inte är något som ryms i vår budget. Vännen K bidrog med kakor och bullar och jag gjorde ett par tårtor och minipizzor och så kom sisådär tio ungar för att leka i vardagsrummet ett par timmar. Det blev ett toppenkalas och alla hade roligt. Till och med två av katterna låg länge i olika föräldraknän och spann förnöjt medan barnen stojade runt. Och O fick många presenter. Nästan för många. En dagiskompis kom med ett förstoringsglas. En alldeles utmärkt present till en treåring i mitt tycke! En annan kom med tre Cars-bilar och ett depåstopp från MegaBlocks, säkerligen värt flera hundralappar och inget jag skulle ha haft råd att köpa. Det mesta han fick av mig kom från loppisar. Var och en ger efter förmåga. Men O blev förstås jätteglad! För båda dessa saker. Och för allt annat han fick. Men framför allt för att hans kompisar från dagis kom hem till honom för att leka. Det pratade han länge om efteråt. Jag blir så ledsen av att läsa om såna här aningslösa föräldrar. På de signaler de ger sina barn om att det är ok att titta snett på dem som inte ger och inte har. Är det ett sånt samhälle vi vill ha i klimatförändringarnas tid? Nu när vi mer än någonsin borde dra ner på våra inköp och tänka återanvändning och lån? När jag var liten var min mamma dagmamma. Det fanns gott om dem på 70-talet och genom kommunen kunde de kommunanställda dagmammorna låna leksaker och spel på "Lekoteket". På så vis fick vi tillgång till en hel del grejer vi annars aldrig skulle ha haft råd med, som olika byggklossar och ett vältummat och ofta utlånat exemplar av "Den försvunna diamanten". Nu finns det knappt några dagmammor längre och jag antar att Lekoteken också försvunnit. Sverige 2012 räknar med att alla har råd att leka. I takt med att fler och fler föräldrar skjutsar barn till organiserade och ofta kostsamma aktiviteter får närliggande sportplaner och lekplatser förfalla. Men det är ett annat blogginlägg. Den giriga mamman på Familjeliv fick redan det första dygnet hundratals svar. De allra flesta starkt kritiska till hennes synsätt och planer på att konfrontera den stackars dagismamman med den "billiga" presenten. Men en anonym läsare resonerade så här: "Vi brukar faktiskt utgå från vart kalaset hålls. Är det ett påkostat kalas som tex laserdome, så lägger vi mellan 150-200 kr i present. Är det ett "enklare" kalas hemma eller i kyrkans församlingslokal, så brukar vi lägga runt 100 kr." Hå hå ja ja. Min reflektion är att man då också dömt hunden efter håren och verkar tycka att det är ok att köpa billigare presenter till fattigare familjer medan de som har råd med lekland får mer "möda för pengarna". Knasigt, tycker jag. För ska man vara krass är det väl de rikaste barnen som allra minst behöver de mer påkostade presenterna. Men jag tror att många resonerar just så. Kanske skäms man för att komma med en femtiokronorspresent när familjen kostat på ett lekland för ett par hundra kronor per barn. Men var och en bör ge efter förmåga. Jag kan inte säga det tillräckligt ofta. Ibland blir det påtagligt tydligt även inom en och samma familj, när syskonen (med respektive i de fall det finns) ska lägga ihop till en present och den rikaste tycker att ett par tusenlappar är oproblematiskt även för en ensamstående, sjukskriven mamma. Den anonyma mamman på Familjeliv borde absolut fundera över sin syn på det materiella. Kanske skulle lite volontärarbete i jul ge ett annat perspektiv på saker och ting? Det finns gott om människor och djur som behöver din hjälp! Och ta gärna med barnen om du kan! Lite verklighet utanför Solsidan mår de bara bra av. Lycka till!