Det händer ibland, någon av de få gånger jag orkar mig utanför förorten med barnen, att andra småbarnsföräldrar undrar över hur vår tillvaro egentligen ser ut. Det kan vara i form av frågor som "är han alltid så där snäll och glad? eller "hur orkar du?".
Svaret på fråga ett är förstås: nej. Svaret på fråga två: det gör jag inte. Jag både skriker och gråter och är en allmänt dålig morsa ljusår från allt vad pedagogik heter. Men så rycker jag upp mig igen och försöker. Och säger förlåt till fyraåringen. För det är förstås han som får ta smällarna. Och det är han som är jobbig nu. Med bebisar har jag ett rätt svårslaget tålamod. Med större barn är det sämre. Så när andra föräldrar, i synnerhet sådana som har möjlighet att lämna över till en partner när orken tryter, beklagar sig över spädbarn som sover dåligt, äter dåligt eller kryper i formelettfart och stoppar allt i munnen, tänker jag: vänta bara! Det blir betydligt värre.
Men det är förstås inte alls säkert. Barn är olika. Endast ett av mina fyra syskonbarn har haft en trotsperiod i klass med min unges. Om jag ska gå efter allvetande mormors utsago. Och det gör jag i det här fallet, eftersom hennes bild av det hela verkar sammansmälta med min.
Den stora anledningen till att jag inte orkar gå på fester och andra aktiviteter mer än något fåtal gånger per år är inte minstingen utan snart femåringen. Han är inte längre nöjd med bara vuxet sällskap och är det barn på kalaset finns risken att umgänget spårar ur, som senast med soffhopp och för vilda lekar. Innan jag fick barn trodde jag i min enfald att det räckte att vara sträng för att få ett barn som fungerar i möblerade rum. Nu vet jag att det inte är så enkelt. För somliga.
Retar mig alltsomoftast på andras råd gällande allt från sömnrutiner till anger management. Men nu tänker jag ändå dela med mig av hur jag bollar bebis alldeles på egen hand, eftersom så många ändå undrat. Följ dessa råd och ni får vardagen att fungera första året och kanske andra. Sedan brakar helvetet löst! ;-)
1) Hur får man ungen att hålla sig glad och pigg genom middagen?
Svaret är: mat, mat och mat. Även när jag ammade hade jag alltid med tillägg i flaska. Ja, rentav flera flaskor. Är anhängare av den religion som hävdar att majoriteten av allt bebisgnäll beror på hunger för att brösten inte släpper ifrån sig tillräckligt eller på rätt tid.
2) Hur får man ungen att somna i vagnen på fest?
Tja. Eftersom vi sover allihop i samma sovrum var det praktiskt att låta nyfödingen sova i barnvagnen den första tiden. Det gjorde det också möjligt för mig att vara nära honom när jag lagade mat, städade eller för ovanlighetens skull, såg på tv. Så att man lätt kunde stoppa i en napp och vagga lite grann när missnöjet blev alltför högljutt. Jag vågar påstå att det är därför han är trygg med att somna i vagnen även på t-banan eller på fest. Kalla det partytrick om ni vill, men det har i alla fall funkat för mina ungar.
Jag är ganska dålig på att ta med blöjor och ombyte bara för en tur till parken, men ska vi in till stan för nåt evenemang eller på hemmafest är det full väska som gäller. Samt vagn med liggläge för minst ett par år framöver. Gå på fest utan detta och du får göra en tidig sorti.
Mina ungar är varken lättare eller svårare än andras. Men de har sannerligen sina perioder. Det svåraste med bebistiden har helt klart varit mina fysiska tillkortakommanden. Att jag inte klarar att bära runt på mina barn och gunga dem till sömns för egen maskin. Jag har haft ett hundraprocentigt behov av både vagn och babysitter. Men det har kanske också varit min lycka, att barnen tidigt fått vänja sig vid att somna själva, utanför min famn. Och också tidigt fått lära sig att föda sig själva genom att sittande i babysittern hålla en flaska uppstödd av något mjukdjur så den hamnar i lämplig drickvinkel. Alltid under övervakning förstås, men ändå så att jag kunnat syssla med något annat under tiden. Det verkar inte bättre än att väldigt många kärnfamiljsföräldrar missat såna här möjligheter till multitasking och till hundra procent fokuserar på sitt barn den tid de spenderar tillsammans. Låter kanske fint men samtidigt orealistiskt. För då fungerar det inte heller att gå på fest även om man är två.
