fredag 28 augusti 2020

Män, män, män - och en Inger.

Har haft helvetiskt ont i snart två veckor. Både i rygg ben och armar. Mest är det högerarmen som strular och värker. Samma arm som förlamades efter operationen för femton år sen och sen aldrig riktigt blivit sig lik. Jag orkade aldrig driva klart processen om utebliven inkomst mot PRV. Jag har ju jobbat under de här femton åren. Stundtals väldigt mycket rentav. Men jag kommer aldrig att orka som före operationen. I synnerhet inte efter den utveckling som skett det senaste året.

Kolonilotten har grott igen. Båten har jag inte ens kommit ut med en gång i sommar. Det har gått över en månad sen påmastningsdejten och killen ifråga har både hunnit till Västkusten för semester och hem och vi har träffats flera gånger sedan dess. Men jag antar att vi bara är lite tidsfördriv för varandra. Även om han varit snäll och fin när vi setts, dök efter telefonen jag tappade i sjön vid påmastningen(!), alltid hämtar mig med bilen och ser till att jag mår så bra som det nu är möjligt med den här kroppen.

Nörden från tvåtimmarsdejten hjälpte mig att nattvakta på båtklubben. Även om han i ärlighetens namn sov mer än han vaktade. Fast han var ganska söt när han sov så det gjorde inte så mycket. Han försåg mig (och barnen) med mat i tre dagar också, eftersom han handlat med sig så mycket från den indiska restaurangen. Och sånt uppskattas förstås av en fattig morsa!

Annars är det mesta skit. Jag sörjer Hangö, som mamma sålde till min onde Morbror Tengil, efter åratal av turer fram och tillbaka. Jag vill aldrig se henne mer, men har saker jag måste hämta i Värmland. Ja, i Hangö också. Tavlor jag målat, foton, någon myntsamling från barndomen. Allt annat har ju morbror nu köpt till vrakpris. Mattorna farmor vävt tillhör honom. Den gamla skänken från farfar. Allt det som skulle vara vårt arv. Sånt som ingenting betyder för honom. Och sånt som aldrig betytt.

Mitt i all sorg och alla högar av jobb som inte blir gjort för att jag är helt slut i kropp och själ, kom en kvinna från en av seglargrupperna jag är med i, för att hjälpa mig med mina segel. Hon lyckades trassla upp min furlex så pass att vi efter flera dagars jobb slutligen var tvungna att använda mastkranen för att få loss linan. Den var rejält uppsnurrad! Men nu är den fixad, förseglet på och furlexen fungerar! Bara storseglet kvar nu, men för att fixa det behöver jag en vev till bommen, som 81-åringen satt fast på sniskan. Varenda liten tamp eller metallbit till en segelbåt kostar hundratals kronor så det blir till att leta på båtskroten eller försöka lösa det med något annat verktyg. Men jag försöker åtminstone trösta mig med att denna kvinna som nu hjälpt mig i flera dagar med outplånligt humör, existerar! Skrev just och tackade henne för hennes tålamod och fina personlighet. Vi har under de här dagarna hunnit prata om våra liv och tunga saker vi varit med om och jag har känt ett ärligt och uppriktigt stöd från henne, både kring de sorger som drabbat mig och för den person jag är eller tvingats bli. Är framför allt förbluffad över det senare! Ibland träffar man förstås människor som tar fram det allra bästa i en - som man helt enkelt klickar med. Men att jag ens skulle uppfattas som mer än uthärdlig i dessa dagar är något av en gåta för mig. Tack, Inger!



tisdag 11 augusti 2020

Bergochdalbanelivet

 Jag börjar lära mig nu. Ses ett par timmar i rimlig tid. Lagom sent för hångel. Inte tillräckligt med tid för mer. Ikväll fick barnen hänga en stund hos en kompis medan jag gick på picknick i Tanto. Hade chattat med killen ifråga (femton år yngre, yes we´re doing this now) i en dryg månad, bland annat under hans Ölandsvistelse, och vi hade avhandlat allt möjligt och han hade hunnit se flera av mina mer öppenhjärtiga presentationer på Tinder utan att sätta kaffet i halsen trots Brommabakgrund. Fick hans nummer tidigt i kontakten och googlade förstås. Kom fram till en ganska nördig golfsnubbe som jag inte trodde skulle intressera mig så mycket. Firmafotona var inte så snygga om jag ska vara ärlig. Men oj, vilken positiv överraskning detta blev! Han var faktiskt riktig söt! Att han kunde konversera och hade lite innanför pannbenet visste jag sedan tidigare. Fick de positiva sidorna bekräftade irl. Han var visserligen lite nördig, ja, men jag gillar ju det! Men också rolig, vass och snygg! Drack så pass lite vin att jag vågar påstå detsamma i morgon också. Även om jag ska på en ny dejt då. Då kommer en 34-åring med förmodat fördelaktigt utseende och hämtar upp mig för en privatvisning av veteranmuseet på Gålö. Vilken drömdejt för en militärhistorienörd som jag! I´m in heaven! För några timamr åtminstone. Veckan i övrigt har varit en katastrof. Först kom socialtjänsten och ringde på då någon (jag vet vem) hade gjort en orosanmälan. Vi har ju nyligen gått igenom en utredning därifrån, delvis på min begäran då jag sökt hjälp på grund av mina sjukdomar. Så detta kom som en chock. Uppgifterna i anmälan var dessutom delvis helt åt skogen. Delvis bestod de av sådan jag själv sagt på skämt, som att jag är en hoarder etc. Så det faktum att jag inte haft ork att ensam hyra släp, packa och köra detta till norra Värmland i sommar (mellan alla turer med skjuts av barn) används nu emot mig. Jag är normalt ganska bra på att sortera och sälja av, men det har inte funnit tid och fysisk kraft till allt. Anmälaren hade också synpunkter på att jag "sover hela dagarna". Tacka fan för det, när det är huvudsymptomet i två av mina sjukdomar!

Lyckligtvis verkade de två från socialtjänsten vara mer förstående än anmälaren. Jag släppte ju in dem oanmälda. De såg ingen sprit. Inga tabletter på golvet. Inga gråtande, sönderslagna barn. Även om minstingen sover i "en säng avsedd för mindre barn". En utdragssäng av äldre årgång.Vad är problemet? Han får plats. Jag håller på och tömmer det tredje rummet så att jag kan flytta in dit och han får då min säng, vilket anmälaren vet. Jag har ju skojat om såna här saker. Att Sthlm och Sverige av idag inte accepterar såna som mig. I synnerhet inte som förälder. Så det var förstås bara en tidsfråga.

Sånt här tär på psyket. Särskilt som jag redan är väldigt nere i skorna efter mammas beslut att sälja huset i Hangö till onde morbror Tengil. Jag måste hitta en ny, genomförbar, livsplan för mig och barnen. Sälja min kropp eller hitta någon som vill ha oss. Hela paketet.

Jag börjar lära mig.




onsdag 5 augusti 2020

Säker statistik

Sex KTH:are och två elektriker. Å så ännu en 20-nånting britt som vill sexchatta med ”sinful swedish women”. Statistiken håller i sig. 

Testosteronnästet

Äntligen ork att ta mig till Naturhistoriska med lillfisen. Är fan rädd för att åka förbi KTH numera. Stockholms testosteronnäste numero uno. 😱 Varannan snubbe som svajpar mig på Tinder går här. Vilket är väääldigt många då jag är uppe i över 500 matcher nu. Galet. Resten är en blandning av mediefolk, slöjdlärare, elektriker och knarkande socionomer. 
En 23-årig skärholmare som är engagerad i Humanisterna gick bananas härom kvällen och förklarade hur han längtade efter att ”motorbåta” mig. Och där lärde jag mig något nytt. Igen. Tänkte föreslå honom att söka medlemsskap i Onanisterna istället men var för snäll. Som vanligt.
Förtroende för läroverket: Mycket lågt.