Tack och nej.

Man minns just de dagarna så mycket klarare. När allt annat suddats av tiden sticker de ut, händelserna som vände relationen. Det kan ha varit när han sa ”I’m moving to Shanghai. I’m not taking you with me”. Eller när han föraktfullt utbrast “Var du kär i alla nio” när du svarat på hur många du legat med. Eller när han gick till Pressbyrån för att köpa cigg mitt under krystfasen av din abort. När han visade sig vara en foliehatt. När han sa att han röstat på Ny Demokrati. När han kallade dig hora. När han skulle gå på toa efter första gången ni hade analsex men fastnade framför Seinfeld med sin mamma och du låg i sängen i pojkrummet och grät för att du trodde att ditt anus gått sönder. När han dagen efter att så uppriktigt ha undrat ”hur kan någon utnyttja en sån som du” tryckte ner kuken så hårt i din hals att du på riktigt trodde att du skulle dö. Eller när han hävdade att han ”trodde du gillade det”. 

Ja, det var många sexuella minnen på den här listan. Det är inte en slump. Det är nämligen få taktiker som är mer effektiva än den sexuella pansarvagnens när det gäller kränkning av en kvinnas territorium.

Ändå blir jag fortfarande förvånad. Och förstås, outsägligt ledsen, när det händer. Man hade ju trott att man, vid 49 års ålder, skulle ha jobbat upp inte bara en vana vid att bli sviken utan också nåt slags förmåga att hantera det. 

Men icke. Man ligger fortfarande i sängen och gråter med värkande underliv och bristande kommunikationsförmåga. Eller så försöker man faktiskt prata och uttrycka att gränsen är överträdd. Men blicken man möts av är samma artonårings. Man kan rentav få en ursäkt. Men förståelsen är inte där. Då blir det omöjligt att gå vidare. 

Jag kommer att minnas även den här dagen. Hur han stod i hallen och sa att han tyckt om att ”hänga med mig” och hur tyst det blev när jag inte kunde säga detsamma.