Jag har ju alltid önskat mig en bror. Skulle ha haft en, men han dog i en luftvägsinfektion innan han hann fylla ett år och varje vecka under hela min uppväxt promenerade jag med mamma och pappa för att vattna hans grav. Ibland vände jag mig om för att torka bort en tår eller två. Vi pratade aldrig om det jobbiga. Det fick inte synas.
Så när en man hörde av sig för en tid sedan med den uttalade intentionen att vara just en bror och en praktisk hjälp eftersom han sett hur jag kämpar, var jag inte alltför sen att haka på. Visst var jag lite vaksam. Män brukar inte vilja vara vänner. Men den här hade hittat mig genom en sajt som inte enbart var inriktad på dejting utan även vänskaper och historiskt också genererat betydligt fler vänskaper än kärlekspar. Så det kändes på något vis rimligt. Han var tydlig med att han hade en sambo redan från början och det gjorde att det kändes lättare på något sätt. Jag behövde inte oroa mig.
Efter tiden med S var han ett stort stöd. En av flera jag pratade eller chattade med nästan dagligen och han verkade så klok och ärlig på något sätt. Inte alls lika rapp som S i skrift. Mer eftertänksam, ibland över gränsen till långrandig, men alltid varm och förstående. Jag visste att han läste den här bloggen och därigenom fick delikat information om mig. Jag visste mindre om honom, men då och då berättade han historier ur sitt liv. Även där fanns en trasig uppväxt, en frånvarande far, en otillgänglig mor (blir nästan fundersam om jag blandar ihop honom med S just här, men nej, det är jag ganska säker på), en flykt in i nya, mindre konservativa, konstellationer och så småningom en kärleksrelation med en mycket äldre kvinna som resulterade i ett faderskap redan som tjugoåring. Med tiden berättade han mer om sig själv och sina barn och planerade att bjuda hem mig och barnen på middag hos sig och sambon. Han erbjöd sig att hjälpa mig med båt och hem och barn. Har ni hört det förut? Det hade inte jag.
Fortfarande något tveksam tog jag emot hans hjälp ett par gånger. Barnen hann träffa honom, till skillnad från S, och de gillade honom! Så pass att vi planerade tur till torpet tillsammans, stora killen ville att X skulle följa med oss till badhuset och att minstingen på kvällen satt och filosoferade "Det känns nästan som en slags pappa när X kommer". Det kändes i hjärteroten på mig, men jag sa inget till X med risk för att han skulle bli lite besvärad och övertolka mig när det var helt och hållet sexåringens kommentar från ingenstans.
Och så kom då den där kvällen då jag äntligen fått barnvakt och hade tänkt mig ut med tjejerna på galej med förhoppning om övernattning. Ingen svarade jakande på min inbjudan. Alla ville stanna i karantän. Utom X. Så det blev en kväll på tu man hand. Med längre och personligare samtal om hans bakgrund med tre kvinnor och tre barn. Även om han i detta skede mest pratade om två av dem. Och allra mest om sitt hus och sin längtan till landet och en massa historik om sig och jobbet och roliga saker vi skulle kunna hitta på eftersom vi hade liknande drömmar och intressen. En öl till beställdes in. Och en till. Och plötsligt kysste han mig - rätt över bordet i ett hörn på den glesbefolkade krogen!
Då var det liksom kört för Förortsmorsan. Ingen återvändo. Minns att jag inte direkt var buskablyg, men förslaget om att "ta en taxi" kom från honom. Så vi hamnade hemma hos mig där vi hade sex enligt nedanstående beskrivning. Dagen innan hade jag skrivit mitt sista sms till S, som jag på intet sätt var över. Men ibland behöver man bara ligga. Och X fick mig att känna mig trygg.
Tryggheten blev dock rejält naggad i kanten efter hans kärleksbetygelser under natten. Jag reagerade redan när han omtalade sexet som "att älska". Det hade jag inte hört sedan min allra första pojkvän, den bedrägliga polisaspiranten och häradsbetäckaren som jag var så fördummande kär i, kallade akten för exakt detsamma. På bara någon timme lyckades min nyfunna "storebror" lova allt från gårdsköp och höns till att skaka fram pengar till min diastasoperation. Detta tog jag upp med honom några dagar senare, att det inte kändes bekvämt för mig att han förlorade sig i rosa drömmar på det viset och lovade saker han knappast kunde hålla och som jag aldrig hade bett om. Vi kom överens om att fortsätta som vänner, då jag ärligt förklarade att jag inte kunde lova honom att få samma slags känslor, och han accepterade. Åtminstone ville jag tro det.
Veckorna gick och vi hördes eller skrevs på telefon nästan varje dag. Men oftast när han var på väg hem från jobbet eller ute på promenad eller nere i källaren. Han erkände själv att han inte kände sig "fri att prata" på grund av sin sambo. Hon hade ju anat ugglor i mossen när han inte kom hem den där natten och med all rätta blivit upprörd då han inte hörde av sig, men jag lyckades få honom att lugna sig med att berätta om oss. Det sista jag ville var att orsaka någons skilsmässa. Jag har alltid varit den som hållit mig undan upptagna män. Men efter åtta år utan sex är det svårt att vara petig.
Han hade, som jag skrev, tidigt berättat att han har tre barn, varav ett som han inte levt med. I dag fick jag höra betydligt mer av den historien. Och det var inte roligt.
Jag har ju, som några av er vet, gått igenom två graviditeter ensam. Den sista var mitt eget val, som köpare av dansk banksperma. Den första bara blev. Att ensam bära och föda ett barn är en tuff uppgift, inte bara fysiskt, utan än mer mentalt. Jag fällde oräkneliga tårar de första veckorna av graviditeten med min äldsta son, då jag dels helt på egen hand satte ut mina starka värktabletter, dels kämpade med vetskapen att jag skulle bli helt ensam med detta då det inte fanns någon som ville bli förälder tillsammans med mig. Två personer, den ena min bästa vän, sa i princip rakt ut att abort nog var lämpligaste alternativet. Mina egna föräldrar var för upptagna med sitt för att ens märka att jag var gravid de få gånger de svishade förbi på vägen till syrran, så jag var långt gången när jag till slut tog mod till mig och berättade på telefon. Sen blev det tyst i flera veckor. Inte ett "Grattis! Vad roligt!" Som systrarna fått höra. Bara en kompakt tystnad över telefonlinjen från väst.
Ensamma besök hos barnmorskan och specialistmödravården. Ensamma kvällar framför True Blood, Let´s Dance och en massa annat jag aldrig skulle ha brytt mig om att ägna tid åt om jag haft möjligheten och orken att fortsätta mitt gamla liv med vännerna, dj:andet och konserterna. Men jag var stolt över min mage och det väntade barnet, oavsett vad barnets biologiska farfar försökte förmå mig att göra för att slippa "besväret". Jag skulle klara av föräldraskapet själv. Jag hade ju inget val.
Med detta i bakhuvudet fick jag ikväll höra en mer detaljerad version av hur min nya "storebrors" andra barn kom till och vad som faktiskt hände efteråt. Jag visste att han åkt utomlands på jobb efter att ha separerat från sin dåvarande flickvän. En flickvän som just avslutat en graviditet. Hennes beslut, enligt honom. Väl på andra sidan jorden, nyseparerad och närhetstörstande, hade han inlett en sexuell relation med en kollega. Som resulterade i ännu en graviditet. Så långt har jag inget att invända, även om han nu hävdar annorlunda i nån slags iver att stämpla mig som moralist. Vad jag har problem med är eftermälet. För när han kom hem igen ville exet ha tillbaka honom och så blev det. När kollegan meddelade att hon blivit gravid togs det inte emot väl. Enligt X påstod sambon att kollegan omöjligen kunnat bli gravid så lätt. Vad hon nu visste om "lätt". Det låter jag vara osagt. Men X gick på sambons linje och tog inte graviditeten på allvar. Kollegan, som hade målat upp honom som sitt livs kärlek, blev lämnad helt ensam i sin graviditet. Precis som jag. Men med tillägget att föremålet för hennes ömma låga trodde att hon fabricerat alltsammans och till råga på allt gått tillbaka till exet. Men det slutar inte här. I denna situation, där sambon föreläser för X om sannolikhetslära och den kvinnliga menstruationscykeln, föreslår hon honom att DE ska skaffa ett gemensamt barn på studs! Vilket de också gjorde.
Kollegan bar, födde och uppfostrade sitt barn ensam. Men med vetskapen att hennes kärlek någon mil därifrån valt att bygga upp allt det hon önskat med en annan kvinna - och ett annat barn.
Jag har så svårt att förstå detta svek. Han hävdar att han var svag och litade på sitt ex angående att graviditeten var ett påhitt. Det är ju knappast svårt att ta reda på! Mödravården fanns även för femton år sen och papporna var hjärtligt välkomna där. Varför följde han inte med henne på ultraljudet?
Jag förstår till fullo att kollegan, med sveket i spegeln, inte ville ha kontakt. Under åren har han skickat julklappar och presenter. Med tiden kom de i retur. Dottern ville inte heller ha med honom att göra. När han berättade detta för mig var det inte med obeveklig skuld för sitt eget beteende. Allt jag hörde var ursäkterna. "X:et sa att hon kunde det här med hur barn blir till och att det var omöjligt" och "Jag anklagar ju inte dig för hur dina barn blev till" eller "Jag skickade presenter men hon ville inte ha med mig att göra."
Tacka fan för det! Så erbarmligt dåligt skött! Och då hade han redan ett barn i tonåren sedan tidigare och borde ha vetat bättre, efter alla turer med DEN mamman (som jag inte tänker gå in på här, men där verkar han ha tagit ett helt annat ansvar, även som ensamstående i perioder).
Först går jag själv igenom två graviditeter helt ensam. Sedan dejtar jag för första gången på åtta år och träffar på en man som väntar barn med en annan Tinderdejt (Ett barn som för övrigt inte alls skulle komma i april som han först sa utan väntas i juni tydligen - Åååh, dessa män och deras bristande koll på blommor och bin! Eller om det bara är en efterhandsfrisering för att dölja osnygga "överlappningar"...). Och nu lyckas jag hamna i säng med en totalt förvirrad individ som följt mig i ett års tid, påstått att han vill vara min bror, men sedan går framtidsbananas så fort han får stoppa in den och slutligen visar sig ha en allt annat än smickrande bakgrund. Jag vill bara gråta. Och har så gjort, större delen av kvällen. Sitter här återigen utan mina licensbelagda hormoner eftersom de fastnat i Danmark och jag känner sorgen och irritationen och ångesten som kommer tillbaka som en andra Tsunamivåg. Jag hatar att vara kvinna! Och jag hatar att vi ska behöva stå ut med alla dessa fega kräk till män som varken kan vara ärliga i kärlek eller ställa upp när det gäller. Hur ska jag kunna lita på en "storebror" som dels ljuger för sin sambo om vår relation, dels så totalt svikit både kvinnan som älskade honom och barnet hon födde? Allt för att han enligt egen utsago varit "svag" eller "emotionellt instabil" där och då. Hur stark tror han att jag var när jag väntade min första son? Hur stark tror han att jag är idag, när jag kämpar mot sjukdom och hormonstormar för att få mat på bordet, kläder på kroppen, meningsfull fritid och en fungerande skolgång för mina ungar? Vad ska jag skylla på när jag inte orkar ta hand om mina barn? Att jag önskar mig en annan familjekonstellation?
Ja, jag gick hårt åt honom. Jag hörde att han grät, för att sen slänga på luren. I sms:en som följde fyllde han på med anklagelser om att jag "dömt honom för att han gjort kollegan med barn". Vilket är helt åt skogen feltolkat! Vad jag har så svårt för i hela den här historien är att han så lättvindigt lämnade henne - anklagade henne för att fabricera graviditeten (värst av allt!) - och lika lättvindigt bildade en ny familj i rekordfart med sitt ex. Att som helt ensamstående, blivande mamma, med magen i vädret, gå genom staden och veta att där, i det där huset, bor han jag älskar med en han älskar istället för mig. Och de ska ha ett barn - istället för vårt - samtidigt. Det gör så satans ont även i mig! Jag vet att det inte är ren ondska men det känns fanimej så när jag tänker på hur hon måste ha kämpat i sorgen över allt som inte blev.
Jag dömer min "bror". Och, fast jag inte borde (för jag har trots allt bara hans version) även hans ex, som eldade under hans misstänksamhet och drog honom bort från det barn som borde haft rätt till sin far. Och så plötsligt, efter att inte ha velat ha barn, skaffade ett gemensamt, som knöt honom till henne.
Det är en sunkig historia. Och den berör mig på djupet. För att det kunde ha varit jag. För att jag, kanske, kunde ha blivit hans och fått veta vidden av detta alltför sent. Eller bara blivit en i raden av kvinnor som inte duger längre när något roligare dyker upp som sätter igång hans bekräftelsesystem.
Bara det att han kontrar med ”jag dömer inte dig för hur du skaffade dina barn!” Vad är det som gör att män tycker det är rimligt att likställa mitt kämpande med att ensam vänta, föda och fostra mina barn kontra deras fria val att lämna någon i just den situationen för att själva ta noll ansvar, praktiskt och känslomässigt? Jag begriper det inte. Varför framställer de sig som offer när de snarare är förövare?
Jag har redan varit där. Det räcker nu. Inga fler jättebebisar som flyr så fort det blir lite jobbigt. Inga fler "män" som inte klarar att bli ifrågasatta ens när de begått så grova livsfel att det skapat djupa sår hos andra människor. För det begriper jag ju att detta gjort hos både mamma och barn, som fortfarande inte vill ha kontakt med karln.
Han begriper inte. Förstår ingenting. Det är bara jag som är dömande och hormonell. Kanske. Men jag är åtminstone dömande för att jag VALT att vara det. Ingen annan har sagt åt mig vad jag ska tycka eller tro. Och jag har inte i något skede ljugit eller fört varken honom eller mina barn bakom ljuset. Jag har varit fullkomligt ärlig. Och jag har lyssnat. Lite för länge.
Exakt HUR dömande är jag, min elaka fan? Kan jag leva med någon som lämnat sitt barn? Kanske. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag varken vill leva med eller klarar att vara nära vän med någon som skyller ifrån sig på exets påverkan och egna bristande kunskaper om blommor och bin för att ursäkta ett oförlåtligt svek mot en ensam mor. Och sedan, när barnet kommit till världen och synbart existerar, fortsätter sitt liv i den valda kärnfamiljen som om ingenting hänt.
Jag kan inte låta bli att fundera över om han, undermedvetet, känner en skuld som han på något vis försöker återgälda genom att "hjälpa" mig. Ännu en ensam mor. Det kan säkert vara så. Men det hjälper föga som tröst. Varken mig. Kollegan. Eller dottern utan far.
"Well, today is grey skies
Tomorrow are tears
You have to wait til yesterday is here."
Tom Waits
