Jag, som i hemlighet alltid önskat mig en skejtare. Numera hänger de här hemma i drivor ibland och man får utfodra nån som hänger kvar lite för länge. Andra dagar är tioåringen borta hela dagen och påstår att de ”fått gratis korv på Pressbyrån”. Fan tro’t. I dag hämtade jag avkomma med kompis hos en annan skatekompis i Gröndal. Numera skejtar inte bara trashbarnen utan även de som bor i ”rum med utsikt”. Utsikt över hela jävla Mälarinloppet. Och det är lite fint. Jag hoppas att de fortsätter sin vänskap den dag de börjar på helt olika skolor. För så kommer det att bli.
Jag har varit så orolig för tioåringen. Och ÄR. Men sedan bästisen gick i karantän nån gång i mars har han fått flera nya vänner. Från väldigt olika familjer. Gemensamt är att de alla skejtar. Han som varit så harig, har börjat åka t-bana själv med kompisar och hänger ute mest hela tiden istället för att, som hos de gamla vännerna, mest spela tv-spel. Samtidigt som jag är glad för hans synbart ökade självförtroende är det en kamp att få hem honom till mat eller sovdags. Jag antar att jag får vara glad så länge han svarar i telefon när jag ringer. Än så länge tycker han väl att det är nyhetens behag att över huvud taget ha en telefon. Och när han gjort slut på månadens pott på ett par dagar är det kanske lite skoj ändå att bli uppringd och få prata med någon, även om det råkar vara morsan.
Men det har varit tuffa kvällar i vår. Hårda konflikter där inte någon av oss kunnat känna oss som vinnare.
Ni vet när man i flera timmar försökt nå fram till sin pre teen utan att grannarna ringer soc men helt tappat hoppet och rösten efter att ha skrikit och gormat ”du kan glömma din, jävla skateboard!”Och så, mitt i natten, när man är uppe på toaletten, hör man en tunn röst som säger ”Mamma!”
”Ja?”
”Jag älskar dig!”
Den grejen.
Men ni vet att det kostade.
Exakt en skateboard;-)
Bild: Peter Gullers
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar