Det är kyligt i skärgårdsbandet

Jag skulle kolla upp en adress och fastnade som vanligt i kartans obegränsade värld. Scrollade mig ut i skärgårdsbandet och drömde mig bort. Till Yxlan och Blidö. Till den tid som var. En septemberdag för snart tjugo år sen på Högmarsö där dåvarande pojkvännen hyrde ett ställe med några vänner. Precis som jag ville ha det. Intellektuellt sett var han aldrig för mig, lite långsam rentav och nästan helt i avsaknad av humor, men han levde ett så spännande, kringflackande liv, men ändå med den där grundtryggheten jag alltid saknat. Att vara med honom var en fest. Och däremellan en plåga. Eftersom jag hade känslor han inte hade. Precis som med ynglingen 2020. Jag hade förstås problem men min rygg redan då. Hade haft sen femton år. Men det hindrade mig inte från att bada i september. Det var liksom värt värken. För kulturkillar gillar tjejer som spontanbadar. Ingmar Bergman gjorde det. Och Vilgot Sjöman. Och varenda sommarflirt jag nånsin haft. Samt denna höstkärlek som importerade hattar från Rumänien. En dag lämnade han sin hatt i min hand och for till andra sidan jorden. Jag blev aldrig hans hem. Och gott så. Men den där bitterljuva kärleken hade jag saknat att känna. Fram till 2020. Jag vet inte om jag orkar en gång till.