Han slår ut med armarna och pekar på sig själv. Vi sitter vid ett bord på Riche dit han lockade med mig efter att vi möttes på spårvagnen från Rosendal Garden Party. Det överförfriskade sällskapet som satt med första halvtimmen har just avvikit. Han dricker ett glas vitt och jag en öl som snart är urdrucken. Jag tackar nej till ännu en. Han undrar om jag är säker. Jag har känt honom i tjugo år. Eller trodde jag kände honom. Han var den där stora, snälla famnen i musikmediabranschen. Han som aldrig kladdade eller kom med ofräscha kommenterar. Han som alltid svarade schysst och trevligt på mejl vare sig det gällde jobb eller fritid. Han som hjälpte mig med kontakter när jag skulle sälja mina retrotishor eller med glädje fixade in mig och mina vänner på diverse spelningar. Han som lyft fram så många, unga, kvinnliga artister med attityd.
Nu övergick kommentarer som “söt och fin” till ”sexig och kåt”. Jag vet inte var i stormen av komplimanger det gick fel. Han pratade om när vi först träffades. Att jag var ”arg på mitt ex”. Snarare ledsen. Vet att jag pratade om honom länge. Han var ju mitt livs kärlek. Som jag lämnat p g a alkoholen. Inte brist på kärlek.
Han undrar varför ”en sån som jag” är singel. ”Du har ju allt”, säger han. Det är svårt att inte bli smickrad i min sits.
Jag nämner min sjukdom. Att kroppen inte hänger med som förr. Det vill han inte prata om. Jag säger att jag har två barn med autism och adhd. Det lockar inte direkt Stockholmsmännen som har hela buffén uppdukad med ett överskott av kvinnor i stan.
Det är då han kläcker ur sig det där om att det finns kuk om jag behöver.
”Du är ju kåt!” deklarerar han.
Jag undrar hur han kan veta nåt om det men säger inget. Skrattar bara bort det och tänker att han druckit alldeles för mycket.
”Vi åker till ett porrställe på Hornsgatan!” säger han plötsligt.
Två kvarter från hans fru och barn.
”Men du är ju gift!” är det enda jag kommer på att kontra med. Tror inte riktigt jag fattar vad han just sagt.
“Nu ska vi inte prata om mig”, säger han.
”Du behöver kuk. Jag har en bra kuk. Lite mer än average”.
Hur blev det såhär? Någon jag sett på som nåt slags storebror i musikmediabranschen. En klippa i natten. Någon jag trodde gillade mig för att jag är smart och rolig, visar sig ha helt andra avsikter. Han tjatar. Jag avböjer.
Frågar om han ska med t-banan. Vi ska ändå åt samma håll. Han ler och vinkar in en taxi. Innan han sätter sig i baksätet frågar han en sista gång. Nej, han frågar inte ens. Säger bara ”nu åker vi till porrstället”.
Jag avböjer skrattande igen. Förminskar något som under morgondagen kommer att kännas som ett övergrepp. Så försvinner han i natten. Jag går mot t-banan, som är avgränsad med byggaller och skyltar som visar mot en annan nedgång. Där är det också stängt. Tunnelbanan har slutat gå. Jag måste gå mot nattbussen. Det är långt för en värkande eds-kropp. Varför frågade han inte om jag ville dela taxi? Han vet ju var jag bor. Och han vet att jag har det dåligt ställt. Jag ursäktar även det med hans berusning. Jag går runt i säkert en timme och frågar både busschaufförer (som visar mig fel) och människor som väntar på andra bussar innan jag slutligen hittar rätt hållplats, precis i tid för att se bakdelen av bussen svänga ut och iväg längs gatan. Då kommer tårarna. Jag är så trött och har så ont. I både ben och hjärta. Jag borde ha åkt direkt hem från festivalen. Då hade jag aldrig behövt få veta att han var någon annan än den jag trodde. Någon annan som det blir så mycket mer komplicerat att tycka om. En otrogen lurk som aldrig sett mig som en smart och rolig jämlike, utan ett objekt att sätta på i nåt äckligt runkbås medan hans fru ligger hemma och sover. Fan.
Dagen efter messar vi kort till varandra. Han skriver att det var ”en rolig kväll med ett konstigt slut”.
Det konstiga slutet stod han för. Men jag skrattade bort det. Så jag svarade att vi båda har något att lära. I mitt fall att inte garva bort allt som gör mig obekväm. Jag BLIR närhetstörstande av alkohol. Och det gör mig så mycket mer utsatt för fel sorts män att jag aldrig haft det där skyddet som kommer med den kvinnliga vänskapen. Jag går numera ensam på allt, kantig och atypisk som jag är, med mitt raka sätt och mina ”manliga” intressen i kombination med en känslighet jag under åren fått lära mig att inte alla har. Och jag åker ensam hem, med en klump i magen, som bara kan lösas upp av en bekant röst som glatt ropar mitt namn på spårvagnen. Jag flyger till handen med fågelfröt, snabbare än någon annan grå, liten sparv. Och jag har nog för mycket pleaser i mig för att någonsin bli en sån där stark och självständig kvinna med kraft att säga nej i tid och motivera det med ett fuckfinger on top. Istället sitter jag här och försöker skriva bort min ångest. Ett allmänt känt övermäktigt problem.
