David vs Goliat

En gammal bekant som är jurist blev kontaktad av mig 2016 då mina grannar trakasserade mig genom att sparka sönder vår ytterdörr och skära sönder däcken på vår bil samt jaga oss med sina hundar. Hans råd då var att bestrida deras krav och fortsätta leva som vanligt. Jag bestred. Men leva som vanligt skulle vi aldrig mer kunna göra med dem i huset. Lugnt blev det först flera år senare när den kvarvarande mamman blev vräkt från sin lägenhet. Nej, inte ens då faktiskt, eftersom hon kom åter vårvintern 2020 och gjorde flera inbrott på vår vind med sparad nyckel.

När jag under fjolåret blev bestulen av en anställd inom hemtjänsten (hon stal bl a barnens helt oöppnade paddor, varav den ena då tioåringen tjänat ihop på att sälja jultidningar, och min receptbelagda medicin) fick jag anledning att kontakta honom igen. Jag hade skickat företaget en räkning. Som de inte betalat. Jag tog räkningen vidare till Kronofogden. De bestred och passade i sin bestridan på att försöka svartmåla mig precis som de gjort när de funnit listan på saknade ting i mitt kök. Trots att jag då ännu inte anklagat någon för stöld utan initialt trodde att de bara städat undan grejerna tyckte hemtjänstföretaget och tjuven ifråga att det var en bra ide att föregå alltsammans och orosanmäla mig till socialtjänsten. Några rader om att jag var förvirrad och strödde tabletter på golvet i barnens sovrum (Nej, det har förstås aldrig hänt) kunde kanske fungera som försvagande av mitt generella försvar. Lite som i amerikanska filmer där de jobbar hårt på att ifrågasätta offrets trovärdighet. Eller för den delen en helt, vanlig, svensk våldtäktsrättegång.

I och med bestridandet undrade Kronofogden om jag ville ta ärendet vidare till Tingsrätten. I det skedet kontaktade jag min juristvän. Hans svar till mig var, något kortat, "Du har ingen chans att vinna detta och borde välja dina strider. Jag känner faktiskt ingen som drar till sig så mycket problem som du. Är det inte krångel med vård och skola är det grannar som trakasserar dig. Du kanske borde fundera på varför".

Hans ord tog som en kniv i magen. Menade han att det var mitt fel att mina barn har svårt att passa in och ta till sig undervisningen i skolan? Att de har diagnoser? Att grannarna försökte lura mig på pengar för att finansiera sitt missbruk? Att jag inte får de operationer jag behöver genom landstinget? Att hemtjänsten stjäl av mig och barnen när de ska finnas här för att hjälpa mig att klara min vardag?

Jag blev chockad och ledsen över hans ord. En gammal socialdemokrat som skänkt del av firmans vinst till välgörenhet. Om inte ens en sån som han förstod hur utsatt man är som sjuk, ensamstående mamma till barn med funktionshinder - vem skulle då förstå?

Jag ringde min vän Henrik, stridbar journalist ur 68-vänstern. Och vi hade ett långt, fint samtal, där han stöttade mig fullt ut i mitt beslut att gå vidare. För, som han sa, "i din sociala situation råkar man ut för en massa problem som andra aldrig ser röken av. Det är inte ditt fel. Men du är lätt att ge sig på och de tror att de ska vinna det här men mest sannolikt blir det en förlikning".

Så jag skickade in kompletteringarna till rätten. Sänkte skadeståndskravet så summan hamnar under ett halvt prisbasbelopp vilket borde göra det till ett småmål, där jag inte behöver betala några jättesummor om jag skulle förlora.

Om svensk rätt hade brytt sig om trovärdighet och snygga formuleringar lika mycket som de gör i amerikanska filmer, skulle företaget inte ha en chans. Deras enda "försvar" i bestridandet till Kronofogden var dels en ren lögn om att jag skulle ha anklagat dem för stöld tidigare, dels ett märkligt uttalande som verkade syfta till att jag var avundsjuk på att "den anställda ser bra ut i förhållande till att jag är ensamstående". De hade inte riktigt tur när de tänkte den dagen.

Nu väntar jag bara på ett datum. Hoppas så att jag kan få med mig någon vän. Det ser knappast bra ut att gå ensam.

To be continued

Sitter på berget vid Mälarhöjdsbadet och känner det stora vemodet rulla in med svallvågorna från en alltför dyr båt som kör förbi lite för fort. Tre kvinnor i 70+åldern kämpar med att hålla sig upprätta i vågorna. En av dem faller under ytan men fiskas upp av väninnorna. Och jag vill bara gråta. Min hand luktar fortfarande av hans kuk. Den söta Tinderkillen jag snäste av i vintras men ändå sparat bland matcherna för att han var så vacker med sitt lockiga hår och sina väldigt udda och inte särskilt säljande bilder. Vacker och rolig. En farlig kombination för mig. Jag hade ju träffat M. Jämnårig innerstadskille med frekventa krogvanor men åtminstone lägenhet och jobb. Smart. 2.0-are precis som jag. Bildad och bokläsande. Alltid välformulerad. Jag hann träffa hans vänner då han, mest på nåder trodde jag, bjöd in mig till sitt 45-årsfirande i park. Vännerna var galna (på ett bra sätt även om alkoholintaget i somliga fall kanske var lite väl högt), soundtracket underbart och jag hade en av mina roligaste kvällar på väldigt länge. Så när festgästerna började skingras kändes det ganska naturligt att, på fjärde dejten, gå hem till hans lägenhet. Vad som sen hände har jag mest fragmentariska bilder av. Men jag vaknade dagen efter med en fruktansvärd värk, framförallt i nacke och ländrygg, och med en känsla av att ha gjort ett felval. Jag tyckte inte om lukten i lägenheten och ville mest bara åka hem. Nån dag senare ringde han när jag höll på med något och jag undvek att svara. Vi smsade om att ses mer under min barnlediga tid och jag fortsatte att ducka hans samtal. För vid det laget hade jag gått på en andra dejt med E, som till skillnad från M varit väldigt mycket mer på med komplimanger och snabba återkopplingar. Jag älskar ju män som vågar skriva direkt efter dejten! Här i Sthlm är man inte så bortskämd med sånt. Fina, ibland mer intima, möten leder bara till en kompakt tystnad. Den man som nyss kysste hela min kropp och yrade om hur gott jag luktade, kommer jag aldrig mer att höra av efter att han pekat ut vägen till t-banan och stängt dörren bakom mig. 

Men så har det alltså inte varit med varken M eller E. M har hört av sig med Sthlmsintervall och tog mig åt sidan för att planera vad vi skulle svara hans nyfikna vänner på festen. Med det sagt trodde jag inte att han var så intresserad av mig. Vi var ju så olika! Han fri och barnlös IT-kille i sin märkligt inredda och skarpt doftande etta i stan. Inga drömmar om land eller hav. Och uppenbarligen inte heller den omhändertagande typen som fixar frukost och masserar min trasiga kropp. Så när han återigen ringde tog jag tjuren vid hornen och öppnade dörren ut till hagen och de andra korna. Han tog det inte så bra. Jag hörde desperationen i hans röst och ordet varför gång på gång. Det hade jag inte väntat mig. Jag kände mig som en dålig människa en stund. Sen smsade jag den lockiga ynglingen med musiksmaken.