How the west was won

Hade hoppats på sällskap i flera år. Men insåg att det aldrig kommer att hända. Att ”någon” skulle följa med mig och det där lasset av grejer som tagit upp plats i lägenheten och sugit kraft ur sinnet. Nu klarade jag det själv. Nästan. (En vän hjälpte lasta i Sthlm och elvaåringen i Sunne) Hämtade släp i Skyttorp på tisdagen mellan vårdsamtal och apoteksköande. Packade och åkte västerut i onsdags. Tackade Gud för att Apoteket slutligen kunde leverera efter mer än en vecka av ständiga vårdbesök i app, telefon och real life i försök att få ut nya mediciner då jag blivit bestulen av någon jag litade på (long story). 

Väcktes i Kristinehamn på torsdagen, av pigga barn jag inte orkade ta mig ur sängen för att laga frukost till. Behövde sova ut och ta extra medicin för att komma upp. Sen bar det av norrut till Sunnetrakten för avlastning. Minstingen bajsade på sig på vägen till torpet vilket inte är nån lek då vi saknar brunn. Orkar inte ens redogöra för äventyret att finna en granne att duscha hos och hur det såg ut på dennes toalett. Grannen vi brukar låna el av var nämligen inte hemma och då är det svårt att stanna nån längre stund eftersom spisen är alltför litenoch måste matas två gånger i timmen. Men gick att elda efter två år!  Barnen var inte så pepp på övernattning och även om de annars gillar utedasset ville jag inte riskera fler olyckor med minstingen p g a mörkerrädsla uppå allt. De rena byxorna var redan slut. 

Så på vägen hem krypkörde jag i dimma och mörker och fastnade i bilkö runt en trafikolycka på Dödens Väg, rv 45. Ser för dåligt för att köra i mörker numera men trots två stopp för nattsömn var det omöjligt att hinna innan solen gick ner. Och detta, mina vänner, är ett projekt som en frisk, stark karl klarar på en dag. Minus barnen då. Klappar mig på axeln och svär samtidigt. Har inte varit nådig mot barnen senaste veckan. Det är synd om dem. Jämt får de stå ut med en mamma som skriker och gråter och ingenting orkar. Ändå får jag höra ”jag tycker om dig precis som du är”. De kommer att göra någon/några väldigt lycklig nån gång. Jag önskar att jag finge sova ungefär tills dess.

Attached and destroyed

Efter ett par veckors varannandagsångest över att 29-åringens mess glesat ut författade jag ett brev. Ett brev som jag la upp i en separatistgrupp på Facebook för dejtande icke-män för att få en analys innan jag postade. Jag förklarade att jag inte hade tänkt blir seriös med en 29-åring, att jag förstår att 18 år gör mycket med en människa och ens syn på livet. Att jag inte hade bråttom. Men att jag behöver samma bekräftelse tillbaka som han gav mig i början och som jag ger honom. Söta ord och sms. Veta var jag har honom. Att jag inte ville vara KK eller någon form av rebound efter en sexlös relation.

En av tjejerna i gruppen skrev om brevet och tog bort några detaljer om ex och tidigare upplevelser. Jag använde mycket av hennes version. Skrev ut. Bestämde att ses för att återlämna tröjan han glömt. Eftersom han inte reagerade på att tröjan kunde hämtas "nästa gång jag hälsar på dig" tänkte jag att han var inne på samma som jag. Att avsluta. Han hade ju inte känts så på sista tiden.

Han hämtade upp mig med sin mammas bil efter träningen i Liljeholmen. Kyssen luktade kaffe. Han verkade som vanligt. Frågade vad jag hade i handen. "Ett brev. Till dig".

"Jaha. Har det hänt nåt?"

Han var uppenbarligen inte alls inne på att avsluta.

På parkeringen frågade han om jag ville prata. Jag lämnade brevet i bilen för honom att läsa senare och och han följde med upp.

Jag förklarade att jag inte kände att han var särskilt intresserad av mig. Han sa att det inte stämde. Jag gav exempel på hur jag ger honom bekräftelse men inte får tillbaka. Hur jag säger att han är söt och rolig och underbar i sängen och när han frågar om jag verkligen gillar hans kropp som han skäms över svarar jag ja. Han sa att han kände igen det från tidigare relationer. Att han kunde bli bättre på att bekräfta mig.

Jag frågade vad han menade när han var hos mig sist. När han "pratade ut" om sin tvekan inför extrafarsaskapet. Det han inte var redo för. Jag hade inte opponerat mig då. Bara nickat och förstått. Vi hade ju nyss haft sex. Nu ville jag veta om han just förklarat för mig att han ville ha mig som KK. För det ville inte jag.

"Jag har aldrig haft nån KK-relation", sa han. Det var inte vad han var ute efter.

"Men jag vet inte vad jag vill. Jag kan inte lova nånting".

Fair enough. Jag vet ju egentligen inte heller. Jag har bara kastats med i nån jävla passionsstorm som gjort mig oförmögen att tänka klart och förnuftigt.

Han kramade mig hårt och såg på mig med sina hundögon. Sen var vi igång igen.

Tjugo minuter senare hastade vi ut genom porten. Jag för att hämta minstingen på skolan och han för att lämna bilen hos mamma. För första gången kysste han mig utanför huset utan att tveka. Efter tjugo meter vände han sig om och vinkade och log. Jag kände mig som ett lamm i sommarhagen. Lätt och lycklig.

Vi hade kommit överens om att han skulle smsa mig när han läst brevet. Sen kunde vi prata om det när han var hemma från Rumänien där han skulle spela matcher igen. Ingen brådska. Jag kände mig trygg.

På kvällen kom sms:et. "Läst nu".

Jag svarade med ett <3. Han gav ett tillbaka.

Efter en stund kom "Ska vi ringas i morgon och snacka om det?"

"Om du kan", skrev jag.

Vi bestämde att han skulle ringa kl 13.

Sen skrev jag "god natt " och ett hjärta. Han svarade likadant.

Jag utbrast "Du kan ju!"

"Javisst!"

Jag tackade för att han ansträngde sig för min skull. Med att bekräfta mig. Sen somnade jag utan större åthävor för första gången på länge.

Strax efter ett nästa dag ringde det på mobilen. Rösten var allvarlig. Lite tunn.

"Det här går inte."

Jag minns inte ens hur resten av samtalet gick, mer än att det var ganska kort. Han hade hängt upp sig på det där med att jag ville veta att han "någon gång i framtiden kunde tänka sig en relation". Inte nödvändigtvis med mig. Utan "en relation". Jag tror inte han förstod skillnaden. "Hjälpen" jag fått med brevet hade kanske trots allt varit mera stjälp. Men å andra sidan en tydligare och starkare röst för min integritet och självbevarelsedrift. Sånt där som andra kvinnor kan.

En av de sista sakerna ha  sa var "men vi kan väl vara vänner?"

Men DEN attraktionen? Skulle inte tro det. Just den frågan kändes som en omvriden kniv. Hur tänkte han?

Vi hade inte setts en enda dag utan att han haft stånd i min närhet.

Nu kändes det som att det var allt jag var. Fast jag nånstans vet att han aldrig hade lagt den tiden och det engagemanget på att trots allt svara om han inte känt något mer för egen del.

Men han var väl rädd. Vad kan en ensam mamma göra åt sånt? Mota bort monstren under sängen? Jag är ju lika rädd för dem själv. Hade tagit upp skillnaden i ålder och livssituation tidigt men då skrattade han bara. Det tog lite längre tid för hans pollett att trilla ner.

Nu sitter jag här och sörjer vad som inte blev. Eller gör jag det? Vad jag säkert VET är att jag sörjer slutet på mitt livs största passion. 47 år tog det, tja 46 om jag ska vara ärlig för jag fyllde år efter att vi träffats, innan jag fick uppleva något av det häftigaste jag varit med om i mitt trötta liv. Det gör ont nu. Jag jobbar med min ångest. Har svårt att vara ensam. Chattar på kvällarna med random människor. Har redan varit på tre Tinderdejter. Hemska sådana,  två där drogerna flödade och ena dejten ringde sin dealer mitt i pratet när kokainet började ladda ur. 29-åringen var inte sån. Han drack sin öl och åt sin falafel, pluggade sin kriminologi och gick ut med sina hundar. Det hade passat mig, trots alla andra olikheter.

Det finns inte mycket jag kan göra nu. Jag skrev att jag finns här om han vill försöka. Men känslorna från hans sida var uppenbarligen inte tillräckligt starka för att våga hoppa med en 18 år äldre, sjuklig tvåbarnsmorsa. Och någonstans förstår jag ju det. Ändå läser jag Attached. Och gråter. För att jag känner igen oss två. Och mig själv i tidigare relationer. Jag har för bråttom och skrämmer bort. Just de där undvikande snubbarna jag allra helst vill ha.

Livet. Det är allt bra jävligt ibland.

Olle Ångest knackar på

För en månad sen hade jag barnledig helg och bokade in tre dejter. En tredje gången gillt på fredagen med en golfspelare från Bromma (jag veeet, men hans föräldrar hade en bedårande pudelblandis och han skrev så fint om Tove Jansson och om MIG så jag uppfattade honom som intresserad på riktigt, av något mer än bara ligga). Och på lördagen med den där värmlänningen som visade veteranflottiljen och gav mig en oskyldig kram ett par veckor tidigare. Före värmlänningen hade jag dock klämt in en lite yngre förmåga som jag haft fina chattar med under ett par veckor före och efter en operation han gått igenom. Han verkade rolig, pluggade kriminologi och hade två fina hundar. Så jag tänkte att vi säkert skulle ha en trevlig fördejt på nåt avslappnat ölhak.

Fredagsdejten avlöpte som planerat. Kanske inte fullt så trevligt som jag hoppats på. Han VAR enbart ute efter ligga, av Tove Janssonpratet blev intet. Istället bjöds ganska sunkiga tacos (utan guacamole!), billigt vin ("du sa att du inte var så noga med sånt") och ständiga ordvitsar. Jag har en förmåga att dra till mig en del nördar och aspergianer, men detta var nästan för mycket.

Så hoppet stod till lördagskvällen och värmlänningen. Som slagit på stort och bokat hotellrum då han inte hade hemadress i stan. Han mer än insinuerade att vi skulle ha hett sex på Scandic, varpå jag bromsade en aning och förklarade att jag inte är så bra på planekonomisex, ja kanske inte alls sugen faktiskt.

När dagen kom och jag messade om mötesplats fick jag svar att han hade "lite ont i halsen". Kanske hade han hittat något säkrare kort. Jag kan inte påstå att jag deppade ihop, även om det var lite tråkigt. Jag hade gillat vår första dejt, på en svenskt lagom och känslomässigt sund nivå. Jag hade tänkt att han kunde vara en sån där kille jag egentligen behöver. Innan jag hörde om hotellrummet och såg att han fanns på Darkside också. 

Nu fick jag istället mer tid till fördejten. Vi sågs på Dovas. Jag kom först. Han gled in lite sent, i jeansjacka och otrendiga sneakers och det röda, lite lätt lockiga håret i en knut i nacken. Han verkade smått nervös då han under den första halvtimmen inte mötte min blick en enda gång medan han pratade på rätt friskt, bland annat om att han var just nervös och att "du verkar ha lite mer vana för sånt här". Under de kanske två timmar vi satt där fick han ur sig både "du ser bättre ut i verkligheten än på bilderna" och "jag kliver ju in här och känner som att jag vunnit högsta vinsten". Han var charmig på ett lite nördigt men samtidigt väldigt osvenskt sätt. Jag älskar verkligen män som vågar ge komplimanger och visa att de är intresserade i en situation där de har allt att förlora. Han tjatade sig till en puss rentav, ha ha. Efter bara någon timme kände jag att det här kunde bli mer än några öl och hemfärd åt varsitt håll. Så jag frågade om han ville följa med hem och lyssna på skivor. Han såg förvånad ut. Som att jag skojade med honom. Han hade ju flera gånger deklarerat att han inte visste ett smack om hur man raggade på tjejer och att han inte var den som brukade få ligga.

Men det fick han. Igen och igen. När jag under natten gick upp på toaletten hörde jag plötsligt från sovrummet: "Har du gjort en lista?"

Då hade han råkat se mitt kollegieblock med Tindermatcher jag kunde tänka mig att dejta. Vid varje namn hade jag skrivit några korta minnesanteckningar kring sådant vi chattat om. Nu läste han högt om sig själv "X-opererad och politiskt envis"! Han skrattade högt. Jag ville bara sjunka genom golvet. Men han deklarerade att han bara tyckte det var roligt. Och att beskrivningen av honom stämde utmärkt! Snart satt jag bredvid honom där i sängen och skrattade så jag fick halsont.

På morgonen frågade han om jag tog illa upp ifall han åkte ifrån mig. "Lite" svarade jag. Jag har ju svårt att förställa mig. Men han hade en inbokad träning. Och jag visste vid det här laget om att han är elitidrottare. Jag fick hans nummer och skickade mitt. Redan på kvällen samma dag kläckte han frågan "När får jag träffa dig igen?" Jag tyckte det var underbart att han inte spelade Spelet.

Då barnvaktstiderna är ovanliga blev vår uppföljande dejt en fika på Söder mitt på dagen ett par veckor senare. Då hade vi messat varandra i stort sett varje dag sen vårt första möte, han från både Bukarest och Paris dit han rest för att spela i olika tävlingar. Sen åkte han till Skåne några dagar men kom hem tidigt en lördag morgon då barnen var hos stödfamiljen och vi hade bestämt att han skulle ta nattåget och komma direkt till mig så vi fick "vakna tillsammans" (hans ord).

Jag kan ju inte påstå att det blev så mycket sova. Vi hade sex förstås. Sen låg vi och kysstes en stund. Och så försökte vi sova ett par timmar innan han föreslog att vi skulle gå nånstans och äta middag. Jag tyckte vi kunde laga något hemma eftersom jag hade dåligt med pengar. "Det löser sig", sa han. Sen tog han en lång dusch i mitt alltför trånga badkar. Jag hörde hur han sjöng på nån indiehit. Skränigt och ogenerat. 

Jag tog på mig en klänning i blommiga höstfärger,  en väst och mina fransiga indianstövlar i mörkbrun mocka. En snabb sminkning och jag var klar för en kväll på stan. Vi åt middag på den där halvkassa asiaten vid Mariatorget. Han lämnade sitt ris men åt i gengäld upp de grönsaker jag lämnat. "Jag försöker undvika kolhydrater" förklarade han. "Måste tänka på vikten". Jag tyckte det var sött att han åt från min tallrik. Sånt där som bara vissa mammor och pojkvänner gör.

Sen fortsatte vi till Dovas, där vi träffats, men de hade coronafullt, så vi korsade gatan och hamnade på nåt annat hak där vi fick ett hörnbord. Han beställde in öl och betalade. Vi pratade om allt från hundar till Palmemordet. Ändå lyckades han höra hela konversationen vid bordet intill och en del av mig undrade om han har aspergers. Jag undrade så pass att jag faktiskt nämnde det.

"Jag brukar inte berätta det för folk, men nu när du är inne på det så, ja. Jag har diagnosen. Men är atypisk", förklarade han.

Det här nördiga intresset för klockor, som han nämnt. Att han kunde ägna timtal åt att googla efter sällsynta klockor, köpa och sälja på auktionssajter. Någon av gångerna då han slutat svara mitt i en chatt var han på väg in i en uraffär för att lämna in klockor på service. Samtidigt som jag uppskattar nörderier, skrämmer de mig. Av samma anledning som jag blir rädd för golfare. Intresset slukar så mycket av deras tid att det inte finns någon över för mig och barnen.

Kvällen löpte på. Han beställde in en öl till mig och en Strongbow till sig. När jag såg den ångrade jag ölen. "Men ta min Strongbow då! sa han och hällde över min öl i sitt glas. Efter en stund behövde han gå på toaletten. Då gav han mig sitt kort och sa åt mig att beställa två Strongbow till. Jag såg förmodligen ut som ett frågetecken för han sa bara "Koden är XXXX".

"Jag tänker inte betala med ditt kort!" sa jag.

"Varför då?"

"För att det känns fel. Du känner ju inte ens mig. Hur vågar du lämna det till mig? Jag kanske sticker härifrån nu".

"Med mina 250 kronor ...", sa han och flinade. "Jag sms:ar dig koden". Och så gick han till herrarnas.

Från kön smsade han vidare:

"Vad lyssnar du på?"

"Lana del Rey"

"Du är så jävla sexig nu".

Jag gick till baren och beställde. Men på mitt eget kort. Han hade ju redan lagt ut för både mat och öl.

Telefonen plingade till några gånger. Olika matcher från Tinder hörde av sig och undrade vad jag gjorde. En av de jag träffat tidigare skrev "Mindre än en kilometer från mig! Jag hade tänkt att vi skulle ses. Har fixat röka!"

Jag messade tillbaka "För sent, sötis. Jag är redan på dejt".

När han satte sig igen var atmosfären minst sagt vibrerande. Vi drack upp och åkte hem till mig.

Där det fantastiska sexet fortsatte. Och fortsatte. När vi vaknade på söndag morgon kunde vi knappt gå. Han behövde åka och hämta upp sina hundar hos exet och jag skulle få hem mina barn, så det blev ingen frukost denna gång. Men han frågade igen om jag tog illa upp för att han gick. Och jag svarade på samma vis. "Lite".

I hallen på väg att lämna mig, stod han en stund och höll om mig och funderade högt. Kring att han inte förstod vad jag ser hos honom. Att han inte har något att erbjuda mig. "Du kan ju träffa någon mycket snyggare, nån mer lyckad snubbe som kan få dig att komma".

Jag ville säga att jag inte vill ha någon annan. Och att ingen annan försökt så mycket som han. Men istället sa jag bara "Sluta!" och "Vi hörs snart" innan jag gav honom en hejdåkyss på tandställningen. Jo, han har en sån också.

Från den allra första gången vi sågs, hade han hört av sig nästan varje dag. Men nu blev det tyst ett par dagar från mitt sista sms innan det kom ett "Läget?" på mobilen. Just den där dagen då ångesten vuxit sig så stark att jag inte längre kunde hantera den. Jag mådde dels dåligt på grund av allmän hormondepp. Måste få hjälp så fort som möjligt då jag känner att jag gräver ner mig i ett stort, svart hål av sorg över Hangö, familjen, framtiden och oron för barnen. Dels klarar jag inte den här ovissheten man så ofta tvingas stå ut med i början av ett förhållande. Om det nu ens är en början på nåt. Om det ens kan kallas förhållande. Jag känner ju något jag inte känt på länge för en annan människa. Samtidigt som jag går igenom samma trassel med hormonerna som jag gjorde i våras då jag sist trodde att jag hittat nån för mig.

Den gången hade jag fel. Så inihelvete fel. Denna gång kanske också fel. Men inte fullt lika mycket fel. Han är ju fantastisk i sängen! Han har vänstervärderingar. Är rolig och pratsam men kan också lyssna. Faktum är att jag tycker att vi hade väldigt bra kommunikation de första veckorna, om sånt som jag kände oro kring och som inte var oproblematiskt oss emellan. Han försäkrade sig både en och tre gånger att han inte gjort något otillbörligt när vi hade sex till exempel. Det tyckte jag var fint. Och ovanligt.

Men den där dagen för en dryg vecka sen när han smsade "Läget?", då urartade vår mysiga sms-konversation till en alltför hård diskussion om bostadspolitik där jag upplevde att han genom sin rigiditet inte förstod min sorg över Hangö eller tyckte att jag hade rätt till ett eget hem, annat än att hyra då. Jag tycker själv att hyresrätten är enormt viktig och driver en grupp som vill få till ett nytt miljonprogram. Men jag tycker det är lika viktigt att även fattigt, men skötsamt, folk får möjlighet att KÖPA sig sitt hem i den mån det är möjligt. Somliga människor, som jag, blir aldrig riktigt fria i själen, förrän vi får vara ifred och skapa och utveckla det som är vårt alldeles eget. Drömmen om den lilla stugan vid havet har gått som en röd tråd genom hela mitt liv. Därför har jag en koloniträdgård som håller på att växa igen. Därför har jag en segelbåt jag aldrig kommer ut med. Därför har jag hemmet fullt av saker som köpts för ett helt annat ändamål och egentligen hör hemma någon annanstans

Jag grät så tårarna sprutade och ångesten höll på att spränga sönder bröstet. Eftersom jag är uppvuxen i en familj där man inte bråkar. Den som bråkar får inte vara med. Den som bråkar skiljer sig. Medan han satt i andra änden och gjorde skrattemojis eftersom han tyckte det var så roligt att diskutera.

"Vi sätter väl punkt där", skrev han sen när svaren från mig slutade komma. Och jag grät och grät.

Sedan satt jag uppe hela natten och skrev ett långt brev till honom som jag inte kunde skicka då både wi-fi och telefonuppkopplingen låg nere. Någon gång framåt morgonkvisten fick jag iväg ett antal mms där jag fotat av det långa brevet bit för bit, på min laptop. Jag förklarade vad jag känner för Hangö, att det är mer än ett hus. Det var min framtid, min själs hemmahamn - och skulle bli mina barns.

Strax efter sju på morgonen kom svaret från honom. "Det är ok, asså. Du behöver inte be om ursäkt" och "Jag borde inte ha gått på som jag gjorde". Jag svarade med ett hjärta. Sen hörde jag inte av honom mer förrän i förrgår när jag frågade hur han mår och om han blev ledsen. Vi avhandlade lite av bråket. Jag verkar ha förstorat upp det mer än han, om man ska döma efter vad vi skrev senast.

Vi bestämde att han skulle titta på nån helg han inte är upptagen och återkomma inom ett par dagar, så att jag får chans att fixa barnvakt i tid.

Jag hörde inget av honom igår. Och ingenting idag. Scrollade genom vår konversation lite och hittade den där ursäkten för att han "gått på så". Lajkade den med ett hjärta. Efter någon timme såg jag att han svarat.

"Ha ha, du var rätt långt tillbaka i konversationen nu".

Jaha. Vad menar han med det? En annan dag skrattade han åt att jag läst hans nya presentation på Tinder. Som kommer upp när jag chattar med honom från laptopen. Bakgrundsinfo här är att jag under sommaren dejtade en 33-åring (påmastningskillen) som hade stenkoll på när jag var inne på Tinder och när jag ändrat min profiltext och kommenterade detta med att jag "jobbar Tinder rätt hårt". Detta berättade jag för nuvarande dejt ganska tidigt i vår konversation och han reagerade starkt och tyckte att 33-åringen verkade vara en kula att ducka för. Medan jag tyckte att det var lite rart att han brydde sig om mig. Jag brukar inte falla för machokillar med sjuklig svartsjuka och 33-åringen var ingen sådan heller. Vi hade kontakt härom veckan då jag inte hört av honom på ett tag. Vi tackade varandra för några fina sommarmöten och önskade lycka till. Det kändes bra.

Men tillbaka till att jag lajkade nuvarande dejts gamla ursäkt. Det är svårt att inte tolka hans flabbande över det som att bollen är på hans planhalva hela tiden. Han skojar gärna och ofta om att jag tycker han är så oemotståndlig. Och det tycker jag ju också. Men inte när han håller på så. Jag har ursäktat en del av det med att han har asperger då jag vet hur aspergerkillar ofta går över gränsen när det gäller allt från sexsnack till ständiga upprepningar av samma skämt.

Hur som helst så svarade jag honom ikväll igen, att jag letade efter en grej i vår konversation. Han frågar "Jaså? Vad?" varpå jag, som redan är ledsen och nu än mer irriterad över att han inte hört av sig med förslag på datum eller någon fråga om hur jag mår, skriver "Vill du nånting?"

Och sen är cirkusen igång med anklagelser och missförstånd igen.

Jag tycker att vi ska ringas istället för att chatta en massa konstigheter. Han vill inte prata alls. Jag tar det som att han tappat intresset för mig. Han skriver att det är fel uppfattat och att han upplever att jag är sur och irriterad på honom. "Och jag känner att du driver med mig och att jag varit ett kul tidsfördriv men när jag berättar att jag har ångest försvinner du". Han printscreenar sistnämnda och använder det ett par gånger i vår korta konversation som förklaring till varför han är upprörd och kort i tonen.

Där sitter vi. Men lyckas till slut komma överens om att ringas i morgon eftermiddag.

Ångestnivån har nu gått ner en aning. För att han lovade ringa och skickade ett hjärta. Fan, att man ska behöva vara som en känslomässig fjortonåring vid 47 års ålder.

Jag tror ingen av oss mår särskilt bra. Jag har haft svårt att veta om jag ska ta hans "skojigheter" om att han inte fått ligga/har komplex för sitt utseende på allvar eller bara som ett särskilt slipat sätt att vinna en kvinna som gillar lite halvnördiga killar. Nu lutar jag åt att ta honom på allvar. Men vi får se först, om han ringer i morgon.