Väcktes i Kristinehamn på torsdagen, av pigga barn jag inte orkade ta mig ur sängen för att laga frukost till. Behövde sova ut och ta extra medicin för att komma upp. Sen bar det av norrut till Sunnetrakten för avlastning. Minstingen bajsade på sig på vägen till torpet vilket inte är nån lek då vi saknar brunn. Orkar inte ens redogöra för äventyret att finna en granne att duscha hos och hur det såg ut på dennes toalett. Grannen vi brukar låna el av var nämligen inte hemma och då är det svårt att stanna nån längre stund eftersom spisen är alltför litenoch måste matas två gånger i timmen. Men gick att elda efter två år! Barnen var inte så pepp på övernattning och även om de annars gillar utedasset ville jag inte riskera fler olyckor med minstingen p g a mörkerrädsla uppå allt. De rena byxorna var redan slut.
Så på vägen hem krypkörde jag i dimma och mörker och fastnade i bilkö runt en trafikolycka på Dödens Väg, rv 45. Ser för dåligt för att köra i mörker numera men trots två stopp för nattsömn var det omöjligt att hinna innan solen gick ner. Och detta, mina vänner, är ett projekt som en frisk, stark karl klarar på en dag. Minus barnen då. Klappar mig på axeln och svär samtidigt. Har inte varit nådig mot barnen senaste veckan. Det är synd om dem. Jämt får de stå ut med en mamma som skriker och gråter och ingenting orkar. Ändå får jag höra ”jag tycker om dig precis som du är”. De kommer att göra någon/några väldigt lycklig nån gång. Jag önskar att jag finge sova ungefär tills dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar