tisdag 22 september 2015

ABC. Du e i mina tankar.

Förlåt för glesa inlägg. Just nu hinner jag inte mycket annat än att vara förälder. Och en ganska dålig sådan. 
Nyblivna sexåringen har börjat skolan och det går inte särskilt bra alls. I morse var han hysterisk vid lämning och sprang ut i strumplästen och skulle rymma. Jag försöker göra lämningen kort och enkel och har pratat med pedagogerna om att de ska ta emot min son när han kommer på morgonen. Men ibland (som i morse) var hans favoritpedagog sjuk och det fanns ingen alls på plats i klassrummet. Då är det svårt att göra rätt.
Jag är, som jag säkert skrivit förr, en ganska sträng morsa, men det skär i hjärtat att se sin unge så ledsen och olycklig. Jag påminns om min egen skoltid och de många lärare som aldrig såg mig men krävde rättning i ledet. Jag led mig genom hela grundskolan trots att det borde ha blivit så bra. Jag var ju överbegåvad som barn. Det hade de åtminstone märkt i något skede. Men jag fick fortsätta i samma klass, med samma tråkiga uppgifter, bland samma mobbare. Vad kunde ha blivit av mig om jag sluppit det? Det får jag aldrig veta.
Min sexåring är ingen överbegåvning. Än. Mest en ganska vanlig, känslig men omogen kille. Som har svårt att sitta stilla och lyssna. Svårt att göra flera saker samtidigt. Och svårt för auktoriteter. Han ifrågasätter och det kan vara nog så irriterande för en trött mamma. Men även för snart pensionsfärdiga pedagoger, tydligen. Tur att de lovat "slipa av hans vassa kanter". Ska man säga "lycka till"?

torsdag 3 september 2015

Jo, vi har råd.

I dag fylldes världens tidningar och nyhetsprogram av bilden på treårige Alan, som drunknade på flykt från krigets Syrien och spolades upp på en strand i turkiska Bodrum. Samma Bodrum dit tusentals svenskar åker charter varje år för att sola, bada och shoppa. En snabb googling berättar att någon köpt en hel outfit för bara 67 kronor på orten och att Bodrum är ett särskilt bra val om man vill resa all inclusive.
I går läste jag under en facebookpost hos FN:s flyktingorgan UNHCR hur en efter en, av rimligen hyfsat välbeställda svenskar, ja kanske rentav en och annan charterresenär just till Turkiet, ifrågasatte varför Sverige ska släppa in en massa flyktingar som inte kan hålla fred, som är potentiella terrorister, som har en kultur som inte passar i Sverige, som kan lösa sina problem hemma istället.
Många radade upp mängder av argument för att INTE hjälpa. Ett av de vanligast förekommande är att vi inte har råd att ta hand om våra egna. Jag undrar ofta vilka som säger det där. Och vilka de syftar på.
Majoriteten av invånarna i vårt land tillhör en välsituerad medelklass som har råd med bil, hus, restaurangbesök och semesterresor. Resterande cirka fem, tio procent, har det ungefär som jag. Jag får vända på slantarna för att de ska räcka varje månad, sprida mina matinköp i flera olika butiker efter erbjudanden och springa benen av mig på loppisar för att barnen ska gå klädda enligt förskolans kravlista eller se Byggare Bob på dvd. Hyran äter upp mer än halva min inkomst trots att vi trängs med fyra katter på tre rum i en risig miljonprogramslya. Någon charterresa har jag aldrig haft råd med. I år kom vi inte ens iväg till släkten i Finland. Jag satt här nere i lekparken och svalkade mina fötter i plaskdammen medan femåringen cyklade runt, runt och ettåringen ritade med tavelkrita på asfalten.
Det är rätt trist. Att aldrig få en slant över och kunna unna sig lite ledigt från vardagen. Men ännu tristare är det att aldrig slippa oron över framtiden. Har vi ens råd att bo kvar här om ett år? Vad händer om jag blir riktigt dålig igen (min kropp har ju gått igenom en del) och inte kan försörja oss? Sverige är inte vad det en gång var och ingen, utom möjligen en och annan avsatt vd i storbolag, kan räkna med att klara sig utan lönearbete.
Vi tillhör alltså de sämst ställda i Sverige 2015. Ändå har vi det ganska bra. Åtminstone om jag jämför med treårige Alans familj. De flydde från kriget. För att rädda sina liv. Och om inte vi välbeställda svenskar, och europeer, varit så snabba att korka igen alla deras flyktvägar, i imbecill omsorg om oss själva och det vi kallar vårt, hade de förmodligen levt nu. Alan. Hans femårige bror Galip och deras mamma Rihan.
"Men öppna ditt hem då!" skriver en av de argaste männen under UNHCR:s bloggpost med bilden på två sovande tvååringar vid den ungerska gränsen. Han adresserar sitt missnöje till en kvinna i debatttråden. En kvinna han uppfattar som naiv. Han verkar tro att han trängt in henne i ett hörn. För ingen vill ju öppna sitt hem för främlingar. Det är ju bara något som låter fint i debatten. Politiskt korrekt, liksom. Folkvalda som står för öppnare gränser anklagas så ofta för att vara just det och för att sakna kontakt med verkligheten där de sitter bakom sina dyra skrivbord. De förväntas inte förstå hur det är att dela med sig när man knappt har till sig själv. 
Jag kommer att tänka på Vinterkriget och "Finlands sak är vår!" När det officiella Sverige underlät att hjälpa visade den enskilde svensken att hjärtat ännu slog för mänskligheten. Tusentals krigsbarn placerades i svenska familjer och paket med mat, kläder och andra förnödenheter skickades över gränsen till våra systrar och bröder i öst.
Nu tänker du säkert att Finland var ju så nära oss. Dagens krig så långt borta. Men är det verkligen så? Sitter det inte ett vykort från Turkiet på ditt kylskåp där hemma? Med en bild på ett tjusigt hotell, en turkosblå pool, några marknadsstånd och en strand. Kanske rentav samma strand där Alans livlösa kropp spolades upp. Lille Alan med sin röda t-shirt och sina fina gympaskor. Ett litet barn som inte fick leva.
SD får rekordsiffror i väljarmätningarna. Motstående politiker kontrar med att bära populistiska t-shirts i riksdagen. Det är dags att sluta hålla långa föredrag om huruvida SD är rasister eller "bara" främlingsfientliga och börja GÖRA något istället. Öppna våra hem till exempel. Alla har kanske inte plats, tid eller ork att dela med sig av sin bostad och sin vardag men väldigt många skulle kunna göra väldigt mycket mer. Och många vill! Nog vore det på tiden med en bred politisk, överenskommelse för att göra det enklare för enskilda att hjälpa flyktingar på laglig väg! Och i synnerhet barn som lämnat ett sådant, vedervärdigt krig som det i Syrien bakom sig, behöver få omges av trygga, glada människor som välkomnar dem i sin vardag och visar att livet kan gå vidare. För somliga.
Nu tänker jag på bussen med flyktingar på väg in i den lilla, tyska staden. Hur de välkomnas av invånarna som jublar och viftar med flaggor och blommor. Visst har Tyskland också problem med främlingsfientliga (Pegida) och nynazistiska organisationer. Men celebriteter och medier vågar ta ton och visa på ett annat förhållningssätt.
Tyskland har lärt av sin historia. Resten av Europa har det inte.
Som längst ner på samhällsstegen i vårt rika Sverige kan jag lova alla tvivlare: Vi har råd att hjälpa! Vi har inte råd att låta bli. Nu tar vi och diskuterar HUR vi ska göra det istället. Ok?