Tio år

Skulle sätta mig att fylla i snart sexåringens matsäcksdagar i almanackan när jag såg att det är den tolfte september idag. En ödesdag i mitt liv. Just idag har det gått otroliga tio år sen jag rullades in i operationssalen på Huddinge Sjukhus för att få fyrtio centimeter av min ryggrad upphackad och en lång tid av mitt liv, ja, förstört är ordet, av den svenska sjukvårdens allra skitigaste bakgård.

Jag hade ingen aning. Ingen av mina närstående heller. Inte ens läkarna hade nån jävla aning om vad som komma skulle.

Jag har ju skrivit om det förr. Operationen. Infektionen. Och efterspelet med svår värk, nedsatt rörlighet och trassel med myndigheter och hemtjänst (som aldrig kom) var rentav anledningen till att jag startade min första blogg. Den arga. Och sorgliga. Men också stundtals väldigt roliga. Det var befriande att få skriva så rappt och personligt. Så nattsvart och känslosamt. Så att jag slapp trötta människor i min närhet med ältandet.

Jag lever alltjämt med sviterna efter den tolfte september 2005. Mitt elfte september. Inte mycket blev som innan. Somligt blir sig aldrig likt. 

Förr kunde jag jobba hundratimmarsveckor och avsluta med en natt på dansgolvet. Sedan upp nästa dag igen för att hämta hem hunden från varannanveckasboendet.

Nu blir jag liggande i tre dygn efter en enda kväll på galej. Och det beror inte på vinet. Alla som har värk eller annan systemsjukdom vet vad jag snackar om. Det kostar oss så mycket mer att släppa på regelverket. Kroppen har inga marginaler.

De första åren sörjde jag djupt. Sen kom ett hopp om att bli bättre. Nu har jag nånstans accepterat att det är som det är. Jag har ju bra dagar ibland även om det var länge sen nu. Min sjukgymnast har varit fantastisk, de få gånger hon kunnat klämma in mig i sitt späckade schema. Nu ska hon snart sluta. Gud hjälpe mig.

När jag nattar min minsting och luktar på hans mjuka fjun tänker jag ibland något väldigt få mödrar tänker. Att han får se till att växa upp fort och klara sig själv. Att ha småbarn är nämligen bland det mest fysiskt ansträngande man kan tänka sig. Och inte blir det bättre av att sexåringens fritids ligger flera trappor upp i en byggnad där man låst hissen så ettåringens barnvagn omöjligen kan bära honom.

Tio år har gått. Somligt blir sig aldrig likt. Nya problem uppstår ständigt.