torsdag 26 mars 2015

Bostadsbristen - redan löst?

Jag önskar jag hade tiden att rasa.
Lena Mellins inlägg i dagens Aftonblad gör mig nämligen mer än bekymrad.
Hon skriver, apropå regeringens förslag att ta pengar från ROT för att bygga billiga hyreslägenheter, att regeringen åtgärdar problem som redan är lösta. Som underlag för sitt påstående tar hon Boverkets siffror på att 40 000 nya lägenheter planeras att byggas i år. En droppe i havet, om de ens blir verklighet. 
Är Mellin helt omedveten om de 300 000 som årligen betalar köavgift till Sthlms bostadskö? Eller att kötiderna även i kranskommuner och studentstäder runt hela Sverige börjar närma sig ett halvt liv för en ung vuxen?
När jag för några år sedan kom in på veterinärprogrammet i Uppsala och inte erbjöds någon lägenhet genom studentbostadsförmedlingen trots att jag ställt mig i kö ett helt år tidigare satte jag in en annons i lokaltidningen. Inte många ringde. Framförallt ingen enda som erbjöd en lägenhet jag hade råd med. Folk verkade totalt omedvetna om hur många kronor man får ut per månad om man tar fullt lån och studiebidrag.
En vecka innan skolstart åkte jag över halva Sverige för att köpa en billig husvagn. Mina föräldrar var både förvånade och upprörda. De hade inte begripit hur illa det var. Men så tillhör de också, med viss marginal, samma generation som Lena Mellin. Den generation som kunde hyra en lägenhet i Stockholms innerstad, visserligen utan varmvatten (men säg den bostadslös som bryr sig om en sån petitess bara man har råd med hyran) för tvåhundra spänn och lite trappstädning.
Själv var jag över trettio när jag fick mitt första förstahandskontrakt. Och jag har goda referenser och total brist på betalningsanmärkningar. Även situationen i Uppsala löste sig till sist, när studentbostadsbolaget fått in ett återbud på ett rum. För tolv pottheta kvadrat helt utan luftintag plus del i trasigt 60-talskök med obligatoriska mjölbaggar betalade jag mer än halva mitt studielån. 19-åringen i rummet intill betalade 600 spänn mindre. Tack vare sin ålder fick hon bostadsbidrag. Det hade förstås varit underbart att flytta till ett eget, rent och svalt hem där man kunde andas även under sommarhalvåret och slapp ondgöra sig över en oönskad sambo som aldrig plockade efter sig eller handlade toapapper. Men de nyare ettorna med kokvrå kostade långt över min budget. Återstod husvagnen. Som jag lånade ut till en annan olycklig student.
I dag hyr jag en nedgången miljonprogramstrea i lufttätt radonhus i förorten för två tredjedelar av min inkomst. Hyran höjs med Hyresgästföreningens goda vilja varje år trots att standarden i stort är oförändrad sedan 1967, lägenheten tapetserades senast 1981 och hålen i parketten efter den förra hyresgästens vattenskada inte åtgärdats under de drygt fyra år jag bott här. Jag har fått täcka över hålen med mattor och möbler för att inte minstingen ska krypa omkring och stoppa sand och annat isoleringsmaterial i munnen.
Trycka på hyresvärden lite mer? 
Nu vet ju alla, utom Lena Mellin tydligen, att det är värdarnas marknad. Jag och mina barn är enkelt utbytbara. Och jag vill ogärna skaffa mig en fiende i värden den dag jag behöver byta min lägenhet och få  en ny hyresgäst godkänd på adressen.
Kära Lena Mellin. Det är dags att sticka ut huvudet och känna lite på vindarna utanför Globenbubblan. Vi behöver ett nytt miljonprogram. Och vi behöver det nu.

IDAG: gläds jag med Ulrika Nilsson, som sommaren 2013 blev påkörd och livshotande skadad av en 21-åring på vattenskoter, men nu tilldelats ett skadestånd på en kvarts miljon. Önskar kraftiga restriktioner för körning av och särskilda körkort för vattenskotrar. Om det nu inte är möjligt att förbjuda dem rakt av. Några fås nöje på bekostnad av så mångas trygghet - det är bara inte ok.

måndag 16 mars 2015

18 and life

Sociala medier är som opium för en stalker. En nålbytescentral för varje brustet hjärta.
Med det sagt ska ni veta att det gått flera år sedan jag, för andra gången, tjuvkikade på exets facebooksida. Av någon anledning hamnade jag där igår. Och kunde snabbt konstatera att han inte uppdaterar den särskilt ofta. Men för ett par månader sedan hade han anledning. Han hade just fått en dotter.
Jag visste sedan tidigare att han hade barn. Det hade min mamma berättat samma kväll hon skällde ut mig på telefon för att jag tappat min livsgnista. En drift till vidareverkan som helt lämnat mig efter tre tuffa ryggoperationer och en flytt till Uppsala och studentlägenheten som jag delade med en för mig okänd 19-åring, som inte ens orkade byta pappersrullen på dass, än mindre småprata lite vid frukosten. Bara stänga dörren om sig och vrida på stereon som en påminnelse om hjärtats olidliga ensamhet.
Fem år tidigare hade jag ett helt annat liv. Ett liv med villa, vovve och Volvo. Med en man som söp bort både hundarna och mig. Och den blå Volvo 142:an som hans brorsa räddat till oss från skroten. Sju år tidigare skulle jag ha fött vår dotter. Och gjorde det också efter timmar av plågor. Men med ett klonk i ett kallt aluminiumkärl.
Vi skulle ha fyra barn. Nu blev det inte så. Jo, kanske för honom som hittat en lite yngre tjej. De verkar ju ligga i. Och jag vet att det inte smickrar mig, men jag är inte storsint nog att glädjas med honom. Och det beror inte så mycket på lögnerna, som löftena. Åren går och många minnen bleknar. Nya kärlekar har tagit vid och vid ett par tillfällen fått mig i gungning.
Men ingen har huggit så djupa sår.
Det är oundvikligt att tänka på vad som kunde ha blivit, så här på årsdagen av vår förlovning på en stormig fågelstrand utanför Falkenberg. För några minuter tillåter jag mig att grotta ner mig och gråta. Sen läser jag en taskig formulering han gjort. Några förflugna ord om "offerkoftor" och "rättshaverister". Och minns hur han kallade mig för just detta när han träffat sin nya bakom ryggen på mig. Och jag ser hur en gemensam vän kritiserat hans ordval och motiverat det väl. Och hur han ursäktar sig med plattityder.
Då känns det faktiskt lite bättre igen. Jag skriver ju bättre än honom! Även om jag inte insåg det då. Och han åkte iväg och skrev Högskoleprovet och fick 1,3 och jag vågade inte ens anmäla mig. Nu kan jag sitta här och gotta mig åt att jag slog honom med hästlängder.
Du. Det trodde du inte, men jag fick 2,0! På första försöket! Och jag skaffade en Volvo Duett och bytte brytare alldeles själv. Jag började dansa igen, några år medan ryggen höll. Jag gick igenom ännu en sjukhusvistelse, men då med en bättre J vid min sida. En 2.0;-) Jag lärde mig gå igen. Leva med smärta. Och faktiskt - att älska igen.
Två barn har jag fixat. Också alldeles själv. Två barn som vaggar mitt hjärta till ro.
Det trodde du inte var möjligt. Men det skiter jag i.

Många bollar i luften

Somliga ser till att sprida sina chanser, inte minst den annonserande AIK:aren nedan. Själv kommer jag att tänka på min första pojkvän, polisaspiranten, som senare visade sig ha spelat fult från dag ett av vår korta men intensiva relation. Till och med när han gjorde slut var han ambivalent och lade ansvaret på mig med orden "bollen är hos dig!". SOM jag (då blott 18 år ung) grunnade på det där uttrycket och vad han kunde ha menat! Nu förstår jag äntligen.

lördag 14 mars 2015

Pomperipossa

Läser lokaltidningen vid köksbordet där femåringen eftersläntrar med lunchsoppan och rågmackan. Vid bostadsannonserna hojtar han till vid åsynen av ett rött trähus i våra kvarter. Jag förklarar att det kostar nästan sju miljoner och att jag inte kommer att tjäna så mycket under min livstid.
"Men tänk om det bara hade kostat tre kronor! Då hade vi kunnat flytta in direkt! Och betala femtio kronor i skatt!"
Mina försök att förklara problemet, med att vinna tävlingar som inte klassas som lotterier, har givit frukt;-)

tisdag 10 mars 2015

R I P Sam Simon

Sam Simon är död. Många av er kanske inte vet vem han var, men i djurrättskretsar var han ett mycket aktat namn. Som en av skaparna av tv-serien The Simpsons använde han sitt namn för att göra världen lite bättre. När Djurrättsalliansen under fjolåret lade enormt mycket krut på att försöka stänga Sveriges sista chinchillafarm hjälpte ett debattinlägg från just Sam Simon säkerligen till. Farmen stängdes och polisen befriade de 243 överlevande chinchillorna den 17 oktober i fjol. Två av dessa små, rara liv fick flytta hem till oss. Och även om lilla Gösta (bilden) och hans bror Otis inte har en susning om vem Sam Simon var, så får de i dag något extra gott till hans ära. Och kanske en liten sång.

torsdag 5 mars 2015

I ain´t afraid of no ghost

Det är väl ungefär lika troligt att nån smart redaktör begriper 2015, att jag är Årets Krönikör 2016, som att jag skulle bli ihop med Kevin Spacey.
*slänger ut ungarna och lägger mina sista slantar på en biljett till Amerikat.