måndag 27 februari 2017

RIP Bill & Bengt!

Bengt Fahlström och Bill Paxton. Två gubbar jag tillbringat ett ansenligt antal timmar med och som båda på skilda sätt lärt mig ett och annat om livet. Bill framför allt i sin roll som sympatisk polygamist i Big Love, en Titanicserie som var så oändligt mycket mer än en sliskig pitch. Bengt genom Barnjournalen förstås. Han var född samma år som min far men ändå från en annan generation. En som gav barnen röst. Glömmer aldrig inslaget med tjejen på min skola som spelade fotboll med killarna för att ett tjejlag helt enkelt inte fanns. Låter som stenålder men det var 80-tal! Bengt hade en stor del i att jag valde journalistyrket, min illitterata bakgrund till trots.
Vila i frid, Bill och Bengt! Tack för allt!

fredag 24 februari 2017

Somliga gympar utan skor

När sonen började ettan i höstas och skulle börja ha skolgympa två gånger i veckan köpte jag honom ett par nya, fina gympaskor på HM enbart för inomhusbruk. Dessa skor ligger alltid i hans klädlåda på skolan då de inte får plats i ryggsäcken och riskerar att bli kvar hemma på morgonen.
Men igår fick jag veta, av en klasskompis till sonen, att han aldrig har sina gympaskor på sig på idrottslektionerna!
När jag frågade min unge varför blev svaret: Jag glömmer!
Men varför i hela friden finns ingen pedagog på plats att hjälpa barnen just att komma ihåg den här vardagslogistiken? Gympa utan skor när andra barn har skor känns ju inte helt bra.
Sedan min kille började skolan har både skolväska och kläder försvunnit på raster, idrottslektioner och utflykter. Han vet knappt vad som är bak och fram på sig själv. Det gäller för övrigt fler av barnen i klassen. Så att en vuxen efter raster, utflykter och idrottslektioner kommer med en liten påminnelse om att allt ska med tillbaka också, vore väl en bra idé? Liksom skor på fötterna när man spelar fotboll.

onsdag 22 februari 2017

Min sjukgymnast sparkas ut - på grund av stolliga regler

När jag nu ändå är igång och kritiserar Landstinget i Stockholm vill jag berätta om min sjukgymnast, vi kan kalla henne G. En fantastisk kvinna som just uppnått pensionsåldern men fortsatt arbeta deltid och hyr ut sin lokal till en annan sjukgymnast de dagar hon inte är där.
Genom åren har jag provat många sjukgymnaster, men ingen är så bra som G. Hon är oslagbar när det gäller att läsa av min kropp och var hjälpen bör sättas in för att uppnå största möjliga rörlighet och minska smärtan. Hon är den gamla sortens sjukgymnast, som arbetar med händerna snarare än att placera ett träningsprogram i min hand och peka på dörren. Rejäl muskelmassage kompletteras med TNS och akupunktur. Och akupunkturen funkar! Jag var tveksam till en början, då jag redan provat akupunktur på annat håll, men G vet verkligen var triggerpunkterna sitter och de dagar jag varit hos henne kan jag oftast minska min medicinering.
Men nu ska hon sluta. Inte för att hon själv vill, utan för att Landstinget gjort det omöjligt för henne att fortsätta arbeta deltid.
För två år sen gick hon ner i arbetstid och började hyra ut sin lokal till den här andra sjukgymnasten, som tillåtits arbeta på G:s etableringskontrakt. Det är etableringskontraktet som gör det möjligt för mig och andra att få hjälp av G inom ramen för högkostnadsskyddet. Nu har Landstinget bestämt att kontraktet inte kan förlängas, om inte G åter går upp i heltid. Hon är alltså i pensionsåldern och varken vill eller orkar arbeta heltid. Istället undersökte hon möjligheterna att låta den yngre, inhyrda sjukgymnasten överta etableringen och i gengäld arbeta några dagar i veckan för henne. Det gick inte heller, eftersom Landstinget sedan en tid tillbaka gjort det omöjligt just för sjukgymnaster att sälja vidare sin etablering.
I mars går fristen ut. Jag och många med mig står då utan sjukgymnast. Vi tvingas åka till någon annan förort och jag lär knappast hitta en ny som fungerar lika bra som G. Hennes egna ord om det här är ganska uppgivna:
- Jag har försökt med allt men man kommer till en punkt när man inte orkar strida längre, säger hon.
Hon har en bild av att Landstinget vill samla alla sjukgymnaster i stora enheter, där man arbetar mindre manuellt och mer med träningsprogram. Och där syftet i samtliga fall ska vara att snabbt få ut patienterna ur systemet, oavsett problematik.
- Alla blir inte friska. Många behöver gå hos sjugymnast regelbundet och få den här manuella hjälpen med massage, TNS och akupunktur, förklarar hon.
Jag vet precis vad hon menar. Jag är ju en sån. En sån som aldrig kommer att bli helt frisk igen, men som tack vare G:s hjälp åtminstone kunnat må bättre och vara till nytta för samhället när jag orkat återgå till jobbet. Det kanske är svårt att mäta den vinst sjukgymnaster som G genererar samhället, men det är ingen tvekan om att den finns. Sverige behöver människor som arbetar och drar in skatt, såväl sjukgymnaster som patienter, på hel eller deltid. Så hur sjutton tänker Landstinget här?

Vårdgarantin ett skämt för bråckpatienter

Jag har precis som Isobel mången gång skrivit om gravidkrämpor som ignoreras av vården och Försäkringskassan. Men efter att barnet är fött börjar för många av oss den verkliga kampen för kvinnokroppen. Undersökningar visar att uppemot var tredje kvinna drabbas av magmuskeldelning (på latin: diastasis recti), eller navelbråck som i mer allvarliga fall inte går att åtgärda på annat sätt än med kirurgi. Diastasen ger upphov till både värk i mage och rygg och orsakar instabilitet i hela bålen. Särskilt allvarligt för mig, som redan har så stora besvär med min rygg så att jag tvingats operera den flera gånger. Det råder ingen tvekan om att även en bukoperation är angeläget i mitt fall.
Ändå har jag blivit ignorerad i över tre år med uppmaningar som "gör situps" och "tänk på vad du äter" när jag i själva verket hade rätt hela tiden. Mitt fem centimeter stora hål i magmuskulaturen förblir inte bara opåverkat av situps och ständiga lyft av barn och matkassar - det har rentav förvärrats. En operation privat kostar mellan 65 000-100 000. Majoriteten ger upp på vägen genom Landstingets trånga korridorer. Många vet inte ens vad som är fel utan litar på dåligt utbildade husläkare som hintar om träning och bantning.
Men tack vare en uppmärksam smärtläkare, har jag nu ändå fått min husläkare att skriva remiss till Södersjukhuset för bedömning. Ultraljud av bukväggen är redan avklarat så att jag har en rejäl diastas och ett navelbråck är fastställt av vårdpersonal. Nu måste jag bara köa för att få en bedömning av kirurg.
Inom en månad har jag, enligt vårdgarantin, rätt till en bedömning. Enligt samma vårdgaranti har jag, inom tre månader, rätt till operation om läkaren anser det vara nödvändigt. Kruxet är bara att det i dagsläget finns EN kirurg som utför den här typen av operation i hela Stockholmsområdet. Och till honom köar fortfarande kvinnor som fått remiss förra sommaren. För bedömning. Att de facto få en operation tar ännu längre tid.
Då kan man tycka att det vore rimligt att slussa över en del av de väntande patienterna till privata alternativ. Det finns ett flertal kirurger bara i Stockholm som gör bukväggsoperationer på patienter som kan betala ur egen ficka. Och de gör det bra. På Strandkliniken finns till exempel Dr Oya Kocabalcan, som tidigare arbetat på Karolinska Sjukhuset och anses som den främsta i landet på den här sortens omfattande bukoperationer. Hon tar emot patienter från hela Sverige, några med avtal från respektive landsting. Hos Dr Oya erbjuds jag en operationstid redan inom en månad. Men Stockholms Läns Landsting säger nej.
I mitt samtal med Vårdgarantikansliet tog jag upp de prejudicerande fall med patienter som opererats privat för svettproblematik och i efterhand fått ersättning från Försäkringskassan.
I samtliga fall handlade det dock om operationer utförda utomlands (Danmark) och då gäller EU-lagar som ger patienterna rätt till betald vård i utlandet.
Om jag reser till Danmark för att göra en privat bukoperation har jag alltså möjlighet att få den betald (men en bedömning av behovet måste fortfarande göras av landstinget här hemma och kön enbart till bedömningen är minst åtta månader i dagsläget). Om jag istället går till en privat läkare i samma stad får jag betala hela kalaset själv. Visst är det absurt!
Vi har haft en blått landstingsstyre i ganska många år med Filippa Reinfeldt tidigare vid rodret och med "Valfrihet i vården!" som främsta slagord. Vari består denna valfrihet? undrar jag. Min övertygelse är att många kvinnor, som i dagsläget köar till operation i Stockholm, kan tänka sig att ta en del ur egen ficka för att snabbare få operationstid privat. På samma sätt som i svettfallen ersätter Landstinget vad operationen skulle ha kostat i deras regi och patienten står för överskjutande kostnad. 
Alternativet är att klona SÖS enda bukkirurg. Det kanske går fortare.

fredag 17 februari 2017

Teknikens under

"Du kan glömma dina ensamma stunder. Du kan lita på teknikens under!" Övertygad om att detta har en medial förklaring;-)