måndag 31 december 2012

Bokslut över ett bistert år

2012. Ett sådant värdelöst år för så många. Själv tragglade jag med hälsa och pengar som vanligt. Och gjorde slut med snickarbonden och hoppet om att nånsin leva i en parrelation igen. Flera av mina närmaste vänner miste familjemedlemmar. Käraste K fick beskedet om systerns plötsliga död två timmar innan vi anlände till hennes länge emotsedda fyrtioårfest. Veckan efter for jag med henne för att rensa systerns lägenhet inför jul,plocka bort gamla matrester och annat som kunde ligga och lukta. Sånt har gjorts förr i min egen familj, så det kändes självklart och faktiskt hedrande att K frågade just mig om hjälp. Ja må vara klen rent fysiskt numera efter alla sjukhusturer, men mentalt är jag det icke. Sen kom julen och de sörjande for till vad som finns kvar av deras familjer. Och jag till vad som är kvar av min. Bara efter några dagar var jag på väg härifrån. Hade glömt att tiden lägger lock på så mycket ångest. Det finns en anledning till att jag tillbringat nästan alla mina vuxna jular med eventuella partners familjer. Eller med jobb. Eller med vänner. Som t ex i fjol med K. Och två år dessförinnan med U. Det har varit fina jular utan krav och oätlig julmat. Utan besvikelser och skam och skuldbeläggande. Nu är jag tillbaka i flickrummet. Och med allt det medför. Naturligtvis kom depressionen som ett julkort på posten. Men jag vet att det går över. Jag har ett eget hem att åka till. Tillräckligt långt härifrån. Men när jag var på väg för några dagar sen fick jag en inbjudan till ett firande i stan ikväll där O är välkommen och vi båda trivs. En gammal fotografkollega har blivit ihop med en annan bekant och de bjuder hem några nära vänner med familj för god mat och lite skumpa. Precis vad jag behöver. Vi var där redan i fredags och åkte pulka med barnen, lunchade befriande grönt, målade med vattenfärg och såg på Bamse. Och O hade verkligen jätteroligt. Far har suckat och surat i dagar nu. Bara julafton var uthärdlig. Sedan kom det stora mörkret och tog honom och inget smakade bra. När jag lagade chili åt han bara ris och mamma såg sig nödgad att koka potatis och öppna en sillburk istället. Sen kom systrarna på tal och trots att det var mamma som tog upp det hamnade skulden som vanligt på mig. För att de inte vill ha mig. När sanningen är att systrarna inte vill ha någon i vår familj som de inte omedelbart ser sig ha praktisk nytta av. Jag vågar säga att det är vår familjs förbannelse, det där asociala och den fullständiga bristen på självinsikt. Och när man (läs:päronen, för från systrarna får åtminstone jag aldrig någon inbjudan och inbjudan behöver man för annars körs man bokstavligen på porten som några av er vet) någon gång bjuds in till jul- eller födelsedagsmiddag ses det som en gest av medlidande. Ingen reflekterar över att även ensamma (eller kanske i synnerhet ensamma) människor kan ha något att bidra med i ett sällskap. Här råder bara jämna par. Därför är jag nu också oftare med i beräkningen då jag skaffat mig ett bihang i form av min lille oäkting. Nu när det gått så många år att jag känner att det kan kvitta. Jag har slutat gråta över de samtal jag aldrig får och de famnar som inte finns. Jag har någon att krama. Någon som än så länge är bara min. Jag hoppas så att 2013 blir året då vi får utöka vår familj. Gudarna ska veta att jag försökt. Men 2012 var året för blod och död. Och för en ensamstående wannabemorsa finns också ekonomiska aspekter av själva barnalstrandet. Så låt oss hoppas att ett nytt liv får fäste redan i januari. Sen är nämligen pengarna slut. Kram på er, alla som orkar läsa dessa självutlämnande rader! Jag skriver som vanligt inte för att få medlidande. Det är inte synd om mig. Men jag tycker det behövs fler bloggar som inte skimrar i rosa. Texter som fler av samhällets olycksbarn kan känna igen sig i. Det är förstås en svår balans att inte bli alltför personlig och gnällig. Jag vet att jag gått över gränsen både en och två gånger. Men fortsätter oförtrutet. För att jag tror att jag behövs. Om inte i mina systrars liv, så kanske i ditt;-) Gott nytt år till dig! Och ett bättre 2013 till oss alla!

onsdag 12 december 2012

"Days of wonder" (Majority report)

En gång i tiden gick jag på röda mattor. Nu ser mitt liv lite annorlunda ut... Fritt efter Bladets dygnsrapportering om Tompa Cruise i dagens tidning: 04.30 Vaknar av att 3-åringen ropar "Sopbilen! i sömnen. Somnar om. 07.30 Vaknar av att klockan ringer. Går upp. Går till dagis. Jobbar vid datorn. Torkar kattkiss. Rensar lådor. Skiter i att plocka ur diskmaskinen. 11.30 Försöker starta bilen för att åka och hämta nya kattlådor. Skottar. Sandar. Kommer inte loss från den jävla parkeringen. 12.00 Går in igen. Jobbar. Går på toaletten. Eskorterad av fyra katter. 15.30 Går ut igen för att kolla om parkeringen är skottad. Lyckas ta mig loss med bilen. 16.00 Hämtar nya kattlådor. Sedan 3-åring på dagis. Han kastar leksaker på mig och vill inte följa med hem. 17.10 Hemma igen. 3-åringen går på toaletten efter att ha bytt kalsonger två gånger. Eskorteras av en katt. 18.00 Vi äter rårakor med lingonsylt. 3-åringen kinkar inte! Han får öppna sin chokladkalender. 19.00 Pyjamasdags. Tvättning. Provning av tomtedräkt inför morgondagen och koll så att batteriet i tärnljuset fungerar. Övning av Luciasånger. 20.00 Vällingen är klar. Sagostund med "En liten gyllene bok". 20.40 Tystnaden sänker sig över hyrestrean. Jag tror jag värmer mig en glögg i mikron.

tisdag 11 december 2012

Kalashysteri a´la Solsidan

På familjeliv.se diskuteras just nu hur mycket en present på ett barnkalas bör kosta. Detta med anledning av att en mamma kritiserat en annan förälder för att ha gett hennes sexårige son en "för billig" leksak. Så här skriver hon: "Vi hade bjudit in en pojke från min sons klass som kom på kalaset och lämnade fram ett litet paket till min son. Det visade sig innehålla en actionfigur med båt, en av de allra billigaste grejerna som går att få tag på från den samlarserien (typ 50 kr) och visst blev min son glad, men jag tycker det är lite konstigt att ge en sådan billig sak.... Men jag kanske är girig? Detta var alltså den enda presenten min son fick från denna pojke, inte något kort heller. Av alla andra barn fick han en sak för åtminstone 100-200 kr och jag menar inte att man måste lägga så mkt pengar, absolut inte! Men tycker det blev lite pinsam stämning när min son öppnade, ungefär som att få en penna i julklapp ungefär. Pojkens mamma ringde mig häromdagen och undrade vad min son önskade sig och jag svarade "Actiongubbar ur X serien, men det är verkligen inte ett måste med en present" och jag tycker ändå att man borde förstå att det är ju bara något man säger, normalt sett tar man väl med sig en present? Ja, ni gjorde hon ju det, javisst, men det var verkligen den billigaste billigaste man kan få tag i.... Är jag snål?? ska jag antyda något eller låtsas som ingenting? ge hennes son något lika billigt tillbaka?" Ja, vad svarar man denna människa? Hon är ju tyvärr inte ensam, om sitt synsätt. Kalashysterin framför allt i storstäderna har eskalerat rejält på senare år och på många håll är det faktiskt som i TV4:s populära humorserie "Solsidan" där föräldrarna tävlar i att visa upp sin status genom barnen. Något som naturligtvis kan få sorgliga konsekvenser för de barn som kommer från mindre bemedlade familjer. För de som inte har råd varken att ha kalas på lekland eller köpa dyrbara presenter. Ska de tittas snett på för att de inte följer den ekonomiska etiketten? Jag hoppas så att mammans upplevelse av "pinsam stämning" enbart var övriga gästers obekväma reaktion på hennes besvikna uppsyn. Kompisens mamma hade ju gjort allting rätt! Hon hade ringt och frågat vad ungen önskade sig. Och sedan köpt just detta. Trots att födelsedagsbarnets mamma sagt att present inte var nödvändigt. Bara en sån sak. Att först säga att present inte behövs och sedan bli besviken över det man trots allt får. Vad ger det för signaler till barnen? Vad är egentligen viktigast på ett kalas? Att så många som möjligt av barnets vänner kommer och att alla har roligt tillsammans eller att alla som kommer ger dyra presenter i samma prisspann och de som inte har råd stannar hemma för att undvika "pinsam stämning"? Jag begriper verkligen inte hur folk tänker ibland. När O fyllde tre funderade jag länge över om jag över huvud taget skulle orka hålla ett kalas. Det fick ju såklart bli hemma eftersom dyra lekland inte är något som ryms i vår budget. Vännen K bidrog med kakor och bullar och jag gjorde ett par tårtor och minipizzor och så kom sisådär tio ungar för att leka i vardagsrummet ett par timmar. Det blev ett toppenkalas och alla hade roligt. Till och med två av katterna låg länge i olika föräldraknän och spann förnöjt medan barnen stojade runt. Och O fick många presenter. Nästan för många. En dagiskompis kom med ett förstoringsglas. En alldeles utmärkt present till en treåring i mitt tycke! En annan kom med tre Cars-bilar och ett depåstopp från MegaBlocks, säkerligen värt flera hundralappar och inget jag skulle ha haft råd att köpa. Det mesta han fick av mig kom från loppisar. Var och en ger efter förmåga. Men O blev förstås jätteglad! För båda dessa saker. Och för allt annat han fick. Men framför allt för att hans kompisar från dagis kom hem till honom för att leka. Det pratade han länge om efteråt. Jag blir så ledsen av att läsa om såna här aningslösa föräldrar. På de signaler de ger sina barn om att det är ok att titta snett på dem som inte ger och inte har. Är det ett sånt samhälle vi vill ha i klimatförändringarnas tid? Nu när vi mer än någonsin borde dra ner på våra inköp och tänka återanvändning och lån? När jag var liten var min mamma dagmamma. Det fanns gott om dem på 70-talet och genom kommunen kunde de kommunanställda dagmammorna låna leksaker och spel på "Lekoteket". På så vis fick vi tillgång till en hel del grejer vi annars aldrig skulle ha haft råd med, som olika byggklossar och ett vältummat och ofta utlånat exemplar av "Den försvunna diamanten". Nu finns det knappt några dagmammor längre och jag antar att Lekoteken också försvunnit. Sverige 2012 räknar med att alla har råd att leka. I takt med att fler och fler föräldrar skjutsar barn till organiserade och ofta kostsamma aktiviteter får närliggande sportplaner och lekplatser förfalla. Men det är ett annat blogginlägg. Den giriga mamman på Familjeliv fick redan det första dygnet hundratals svar. De allra flesta starkt kritiska till hennes synsätt och planer på att konfrontera den stackars dagismamman med den "billiga" presenten. Men en anonym läsare resonerade så här: "Vi brukar faktiskt utgå från vart kalaset hålls. Är det ett påkostat kalas som tex laserdome, så lägger vi mellan 150-200 kr i present. Är det ett "enklare" kalas hemma eller i kyrkans församlingslokal, så brukar vi lägga runt 100 kr." Hå hå ja ja. Min reflektion är att man då också dömt hunden efter håren och verkar tycka att det är ok att köpa billigare presenter till fattigare familjer medan de som har råd med lekland får mer "möda för pengarna". Knasigt, tycker jag. För ska man vara krass är det väl de rikaste barnen som allra minst behöver de mer påkostade presenterna. Men jag tror att många resonerar just så. Kanske skäms man för att komma med en femtiokronorspresent när familjen kostat på ett lekland för ett par hundra kronor per barn. Men var och en bör ge efter förmåga. Jag kan inte säga det tillräckligt ofta. Ibland blir det påtagligt tydligt även inom en och samma familj, när syskonen (med respektive i de fall det finns) ska lägga ihop till en present och den rikaste tycker att ett par tusenlappar är oproblematiskt även för en ensamstående, sjukskriven mamma. Den anonyma mamman på Familjeliv borde absolut fundera över sin syn på det materiella. Kanske skulle lite volontärarbete i jul ge ett annat perspektiv på saker och ting? Det finns gott om människor och djur som behöver din hjälp! Och ta gärna med barnen om du kan! Lite verklighet utanför Solsidan mår de bara bra av. Lycka till!

tisdag 4 december 2012

Sex please! We´re british!

En av den senaste veckans stora snackisar är att britterna upprörs över ett (uppköpt) svenskt leksaksföretag som försökt modernisera sin julkatalog. ToysrUs som även äger BR leksaker har ett flertal gånger blivit anmälda till reklamombudsmannen och åkt på moppo. För stereotypa bilder av prinsessklädda flickor med dockvagn och pojkar som leker med bilar och svärd. Var och en som någon gång besökt en leksaksaffär vet också hur den sorgliga uppdelningen av leksaker i blåsvarta och rosa avdelningar knappast uppmuntrar barnens möjligheter att gå utanför ramarna och välja leksak efter personlighet snarare än kön. Därför blev många svenska föräldrar (och barn!) glada när vi såg ToysrUs och BR:s nya julkataloger. För första gången har de tagit kritiken på allvar och genom ett samarbete med reklamombudsmannen skapat en katalog som inte surfar på fördomar utan visar att även flickor kan leka med vattengevär och pojkar med dockor. Men detta gillar alltså inte britterna. På de brittiska öarna har den könsneutrala, svenska leksakskatalogen blivit en stor nyhet som benämns tillsammans med ord som ”hjärntvätt”, ”indoktrinering” och ”manshat”. Hör bara här: "Fler surrealistiska nyheter från ockuperade Sverige. Det mest vansinnigt socialistiska, vaksamma, omhändertagande och paranoida samhälle i världen har nått sin bottenpunkt”, skriver John i Dublin på den konservativa brittiska tidningen Daily Mails sajt. Signaturen Harry håller med: "Att visa en pojke som leker med dockor och dockhus är fullständigt oacceptabelt." Även på The Guardians sajt är läsarna upprörda. "Ni vänstertyper ska inte bara beröva barn deras barndom, ni ska också stjäla deras könsidentitet? Det här är fullständigt under all kritik", skriver Phil of England. Och i en amerikansk tidning skriver någon att det är "hard to believe that they once were vikings". Hå hå ja ja. De kan, som det brukar heta, knappast ha fått ligga särskilt mycket, britterna. För vad är annars problemet? Det bärande argumentet mot all form av könsneutralitet brukar vara att alla försök att låta barn vara barn skulle leda till en osäker könsidentitet som vuxen. Vilket därmed skulle resultera i att folk har mindre sex och nativiteten sjunker: Landet försvagas. Sedan är det fritt fram för muslimerna att ta över med sina åttabarnsfamiljer. Det brukar vara så det låter. Ett av den nationalistiska rörelsens budskap är att man vill satsa på inhemska barnfamiljer och stötta människor som vill skaffa fler barn än de obligatoriska två. Det är enda sättet att upprätthålla en armé av arier när muslimerna attackerar. Men så kommer feministerna och förstör allting. Lyckligtvis verkar vi bli flera. Vi som noterat den här leksaksbacklaschen som startade smygande någon gång på åttiotalet för att explodera fullständigt för tiotalet år sedan. Vi som är föräldrar i dag har ju vuxit upp med könsneutralt lego, orange cyklar, Pippi Långstrump, trampbilar, pojkdockor, vävstolar och gröna kalasbyxor på varenda unge. Och uppenbarligen har vi ändå fått till avlandet trots vår osäkra könsidentitet. Vi blev inte förstörda. Några av oss blev istället betydligt friare i våra livsval än tidigare generationer. Min syster blev ambulansförare. Min killkompis dagisfröken. Får man aldrig möta andra leksaker än de som britterna önskar ska sättas i handen på respektive kön blir de valen väldigt mycket svårare att göra. Och segregation gynnar inget samhälle. Allra minst gynnar den individen som efter samhällets förväntningar "valt" det sämst lönade jobbet och efter arbetsdagens slut förväntas fortsätta jobba på hemmaplan med städ och mat och barn. Jag vill inte att min son ska växa upp till en man som gör sin käresta olycklig. Därför låter jag honom leka med dockor, kök och dammsugare. Och jag låter honom duka och dansa och kramas med sina kompisar. Och hoppas på det bästa. Däremellan leker vi med färgglada bilar från Viking Toys. Men för säkerhets skull vill jag säga till både er läsare (och eventuella britter) att bilar fanns inte på vikingatiden. Inte tvättmaskiner och strykjärn heller. Kvinnor och män levde och arbetade tillsammans med djur och barn. Och svenskarna överlevde ändå. Visst är det fantastiskt!