Visar inlägg med etikett ekonomi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ekonomi. Visa alla inlägg

tisdag 26 februari 2013

För fattig för fritid?

Alltså. Vi måste prata om journalisters syn på innebörden av ordet fattigdom. När tjejerna i tv-serien "Girls" beskrivs som fattiga blir åtminstone jag jävligt less. Jag har sett programmet och kan inte uppfatta dem som annat än bortskämda medelklasslynglar. Inte ens vid en jämförelse med SATC (som jag f ö älskade, men av helt andra skäl än att de hade snygga skor i varje scen) håller fattigdomsstämpeln. Det finns fler klasser än två såväl i USA som Sverige. Foppatofflor på vintern (som Janne Josefsson nyligen uttryckte det) är ingen markör för fattigdom i ett land där man faktiskt kan få mängder av skor och kläder gratis av både mer välbeställda vänner och helt obekanta människor på facebook. Inte någon gång har jag behövt betala så mycket för ett par skor eller kängor till min son, som ett par foppatofflor kostar. Eftersom västvärlden idag konsumerar billiga kläder i överflöd, som sedan slängs eller skänks eller säljs second hand är klädfrågan inte det primära problemet i en familj som lever under existensminimum. Istället är det utanförskapet och ensamheten som uppstår när man varken kan delta i det informella sociala livet, som numera försiggår till stor del via modern elektronik med höga månadskostnader, eller delta i fritidsaktiviteter som i dag är långt dyrare än när vi föräldrar växte upp. Jag fick nyligen reklam för en privat dansskola hem i brevinkastet. Det lät verkligen toppen att så små barn kan vara med och röra sig till musik och jag mindes avslutningsdansen på mina systrars dansskola där jag gjort succé i en vals redan som fyraåring. Det kostade inte många tior att dansa på den privata skolan i landsorten. Ändå hade mina föräldrar inte råd när jag blev gammal nog. Jag fick nöja mig med att dansa i den öppna dansen på systrarnas avslutning. Ej heller blev det någon Mulleskola. Eller kyrkans barntimme, trots att den åtminstone inledningsvis var gratis. Det fanns väl inte ork med tredje ungen. Men följden blev också att jag hamnade utanför. Fiolspelandet (100-200 kr per termin inklusive hyra av instrument - beat that!), som jag fållades in i av mamma, var en väldigt solitär sysselsättning. Sista terminen var vi bara två kämpande kvar i gruppen och vi hade just inget gemensamt förutom att våra mammor satt på första parkett i det gamla klassrummet vare onsdagkväll när vi hade lektion.
Jag tycker inte synd om mig. Jag fick trots allt prova på både fotboll och längdskidåkning och blev riktigt bra i sistnämnda sport. Vi bodde alldeles nära det kommunala elljusspåret och det kostade inte en krona att snöra på sig de ärvda pjäxorna och sticka iväg. Men för barn av i dag och i synnerhet för barn som bor i storstäder är det väldigt mycket svårare. Det spelas inte fotboll i kvarteret här. Storklubbarna börjar med elitsatsningar redan i sexårsåldern. Andra sporter, som ridning och hockey, är alltför dyrt för en ensamstående mamma. Och dansen? Den kan vi glömma. Kursen för småttingarna kostar 1350 kronor och då tillkommer dessutom avgiften på ett par hundralappar för varje närstående som vill se avslutningsshowen. Den var gratis på mina systrars dansskola på 70-talet. Och då var den skolan ändå, som jag redan nämnt, ett privat alternativ.
Först i nioårsåldern brukar man kallas till den kommunala musikskolan där undervisningen är något subventionerad, men åtminstone i Stockholm fortfarande för dyr för de flesta ensamstående morsor. Vill man lära sig spela något instrument innan dess, vilket man måste om man vill bli riktigt duktig, är det privata alternativ som gäller. Och de är förstås inte att tänka på.
Min son har ännu inte blivit gammal nog för dataspel. Och när han är det, vet jag att jag kommer att ransonera användandet. Om vi ens har råd att köpa de spel och konsoller som är aktuella då. Jag vet att det är snordyrt.
När det blir dags för skolresa kan han knappast räkna med att få följa med. Om inte skolan betalar som de gjorde förr. I varje fall den överskjutande del som gemensamt bullbakande och loppisförsäljning inte kunde klara. Friluftsdagarnas slalomresor sponsrades också till viss del, men för att över huvud taget kunna följa med var man tvungen att ha utrustning eller hyra sådan för dyra pengar. Det kom förstås inte på fråga. Än i dag har jag aldrig åkt slalom. Och tro mig. Jag älskar allt som går fort;-)
Jag överlevde förstås. Men jag blev ensam. Och mobbad. Ingen förälder vill utsätta sitt barn för något sånt. Att tvingas göra det trots att man arbetar i sitt anletes svett för att ändra situationen - det är fattigdom. Liksom det är fattidom att inte kunna ge sitt barn bra och varierad mat. De flesta som bor i Sverige har mat på bordet. Men vad är det för mat? När det är knäckebröd och müsli för tredje dagen i rad efter dagis och mjölken (till müslin) tagit slut är man så otroligt tacksam över den där dagislunchen som de andra föräldrarna klagar på. Du kan köpa en termojacka för 150 spänn på Rusta. Och varma vinterstövlar till. Du kan se ut ungefär som din medelklassgranne utan att någon anar ett smack. Fattigdom syns inte. Men den känns.

tisdag 11 december 2012

Kalashysteri a´la Solsidan

På familjeliv.se diskuteras just nu hur mycket en present på ett barnkalas bör kosta. Detta med anledning av att en mamma kritiserat en annan förälder för att ha gett hennes sexårige son en "för billig" leksak. Så här skriver hon: "Vi hade bjudit in en pojke från min sons klass som kom på kalaset och lämnade fram ett litet paket till min son. Det visade sig innehålla en actionfigur med båt, en av de allra billigaste grejerna som går att få tag på från den samlarserien (typ 50 kr) och visst blev min son glad, men jag tycker det är lite konstigt att ge en sådan billig sak.... Men jag kanske är girig? Detta var alltså den enda presenten min son fick från denna pojke, inte något kort heller. Av alla andra barn fick han en sak för åtminstone 100-200 kr och jag menar inte att man måste lägga så mkt pengar, absolut inte! Men tycker det blev lite pinsam stämning när min son öppnade, ungefär som att få en penna i julklapp ungefär. Pojkens mamma ringde mig häromdagen och undrade vad min son önskade sig och jag svarade "Actiongubbar ur X serien, men det är verkligen inte ett måste med en present" och jag tycker ändå att man borde förstå att det är ju bara något man säger, normalt sett tar man väl med sig en present? Ja, ni gjorde hon ju det, javisst, men det var verkligen den billigaste billigaste man kan få tag i.... Är jag snål?? ska jag antyda något eller låtsas som ingenting? ge hennes son något lika billigt tillbaka?" Ja, vad svarar man denna människa? Hon är ju tyvärr inte ensam, om sitt synsätt. Kalashysterin framför allt i storstäderna har eskalerat rejält på senare år och på många håll är det faktiskt som i TV4:s populära humorserie "Solsidan" där föräldrarna tävlar i att visa upp sin status genom barnen. Något som naturligtvis kan få sorgliga konsekvenser för de barn som kommer från mindre bemedlade familjer. För de som inte har råd varken att ha kalas på lekland eller köpa dyrbara presenter. Ska de tittas snett på för att de inte följer den ekonomiska etiketten? Jag hoppas så att mammans upplevelse av "pinsam stämning" enbart var övriga gästers obekväma reaktion på hennes besvikna uppsyn. Kompisens mamma hade ju gjort allting rätt! Hon hade ringt och frågat vad ungen önskade sig. Och sedan köpt just detta. Trots att födelsedagsbarnets mamma sagt att present inte var nödvändigt. Bara en sån sak. Att först säga att present inte behövs och sedan bli besviken över det man trots allt får. Vad ger det för signaler till barnen? Vad är egentligen viktigast på ett kalas? Att så många som möjligt av barnets vänner kommer och att alla har roligt tillsammans eller att alla som kommer ger dyra presenter i samma prisspann och de som inte har råd stannar hemma för att undvika "pinsam stämning"? Jag begriper verkligen inte hur folk tänker ibland. När O fyllde tre funderade jag länge över om jag över huvud taget skulle orka hålla ett kalas. Det fick ju såklart bli hemma eftersom dyra lekland inte är något som ryms i vår budget. Vännen K bidrog med kakor och bullar och jag gjorde ett par tårtor och minipizzor och så kom sisådär tio ungar för att leka i vardagsrummet ett par timmar. Det blev ett toppenkalas och alla hade roligt. Till och med två av katterna låg länge i olika föräldraknän och spann förnöjt medan barnen stojade runt. Och O fick många presenter. Nästan för många. En dagiskompis kom med ett förstoringsglas. En alldeles utmärkt present till en treåring i mitt tycke! En annan kom med tre Cars-bilar och ett depåstopp från MegaBlocks, säkerligen värt flera hundralappar och inget jag skulle ha haft råd att köpa. Det mesta han fick av mig kom från loppisar. Var och en ger efter förmåga. Men O blev förstås jätteglad! För båda dessa saker. Och för allt annat han fick. Men framför allt för att hans kompisar från dagis kom hem till honom för att leka. Det pratade han länge om efteråt. Jag blir så ledsen av att läsa om såna här aningslösa föräldrar. På de signaler de ger sina barn om att det är ok att titta snett på dem som inte ger och inte har. Är det ett sånt samhälle vi vill ha i klimatförändringarnas tid? Nu när vi mer än någonsin borde dra ner på våra inköp och tänka återanvändning och lån? När jag var liten var min mamma dagmamma. Det fanns gott om dem på 70-talet och genom kommunen kunde de kommunanställda dagmammorna låna leksaker och spel på "Lekoteket". På så vis fick vi tillgång till en hel del grejer vi annars aldrig skulle ha haft råd med, som olika byggklossar och ett vältummat och ofta utlånat exemplar av "Den försvunna diamanten". Nu finns det knappt några dagmammor längre och jag antar att Lekoteken också försvunnit. Sverige 2012 räknar med att alla har råd att leka. I takt med att fler och fler föräldrar skjutsar barn till organiserade och ofta kostsamma aktiviteter får närliggande sportplaner och lekplatser förfalla. Men det är ett annat blogginlägg. Den giriga mamman på Familjeliv fick redan det första dygnet hundratals svar. De allra flesta starkt kritiska till hennes synsätt och planer på att konfrontera den stackars dagismamman med den "billiga" presenten. Men en anonym läsare resonerade så här: "Vi brukar faktiskt utgå från vart kalaset hålls. Är det ett påkostat kalas som tex laserdome, så lägger vi mellan 150-200 kr i present. Är det ett "enklare" kalas hemma eller i kyrkans församlingslokal, så brukar vi lägga runt 100 kr." Hå hå ja ja. Min reflektion är att man då också dömt hunden efter håren och verkar tycka att det är ok att köpa billigare presenter till fattigare familjer medan de som har råd med lekland får mer "möda för pengarna". Knasigt, tycker jag. För ska man vara krass är det väl de rikaste barnen som allra minst behöver de mer påkostade presenterna. Men jag tror att många resonerar just så. Kanske skäms man för att komma med en femtiokronorspresent när familjen kostat på ett lekland för ett par hundra kronor per barn. Men var och en bör ge efter förmåga. Jag kan inte säga det tillräckligt ofta. Ibland blir det påtagligt tydligt även inom en och samma familj, när syskonen (med respektive i de fall det finns) ska lägga ihop till en present och den rikaste tycker att ett par tusenlappar är oproblematiskt även för en ensamstående, sjukskriven mamma. Den anonyma mamman på Familjeliv borde absolut fundera över sin syn på det materiella. Kanske skulle lite volontärarbete i jul ge ett annat perspektiv på saker och ting? Det finns gott om människor och djur som behöver din hjälp! Och ta gärna med barnen om du kan! Lite verklighet utanför Solsidan mår de bara bra av. Lycka till!