Läs inte det här om du vill ha kvar din bild av mig som den kyska, ansvarstagande modern

Känner mig låg igen. Kan inte ta hormonerna i den utsträckning jag behöver på grund av biverkningar. Och då kommer tankarna igen. Tankarna på vad som inte blev. Fast jag kände härom veckan att jag gått vidare. Det behövs så lite. Ett erbjudande om barnvakt. Och så ingen som vill träffas just den kvällen. För andra är det bara en vanlig fredagkväll i coronans tid. För mig är det den första natten med barnvakt sedan sommaren 2017! Hade det varit femton år sen hade jag garanterat fått ligga. Nu blir det väl ingenting med den saken. Och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Det är nog svårt för andra att förstå. Svårt för friska människor. Tvåsamma människor. Folk utan barn vareviga dag - och natt. Att det man kan längta efter allra mest trots evig värk och obeskrivlig trötthet är att få knulla. Tills man stupar. Precis som förr i tiden. Det vore fint.

Catcher in the rye

Under en våg av ångest härom kvällen smsade jag mitt ex. The Big X. Mannen jag levde med under åtta år. Vi som förlovade oss vid ett iskallt och ödsligt Morups Tånge den 15 mars 1994 och skulle gifta oss med Weeping Willows som bröllopsband. Vi som inte setts sen vi skildes utanför ett rum på Mornington Hotel dagen efter en konsert med Ed Harcourt på Mosebacke, hösten 2001.

Han är fortfarande, arton år senare, ett öppet sår hos mig.

Så mycket viktigare då, vad han faktiskt svarade, på mitt ganska patetiska sms om min bedrövliga livssituation med ständiga sjukdomar och utebliven kärlek. Jag undrade över hans känslor för mig. Om jag hade varit älskad någon gång.
"Det är för stort och för viktigt för mig att slänga iväg nåt svar, men jag ville försöka vara snabb med att svara att jag fick meddelandet. Det är väl just det som du frågar efter och som betyder något och som gör att det tar tid för mig att svara. Det är lätt att säga att något var skit och gå vidare, men det är ju inte så enkelt eftersom det inte är sant. Det var mycket som var bra och det var en fjärdedel av mitt liv. Jag blev mig nog aldrig mig lik efter A (broderns bortgång i en olycka kort efter att vi gjort slut). Försöker plocka upp trådar efter honom, i relation till barnen, men det är svårt. Vill att de ska veta att det fanns en farbror, men det är knepigt att mejsla ut en enkel figur. Jag tänker nog ganska ofta på dig och hur du har det. Och hur vi hade det. Jag tänker på katterna och hur det gick för dem. Jag vet inte. Det här är svårt. Det är 18 år. Det är hela mitt vuxna liv, inkluderat de år vi var tillsammans. Jag kan säga att jag aldrig älskat någon med den intensitet som jag älskade dig."
Jag tror nästan inte att jag behöver kommentera det där. Jag tror att ni förstår. Tårarna rann som ett Niagarafall när jag läste. 18 år senare gör det fortfarande ont att det inte längre är vi. Han är en av två män jag kan säga att jag älskat. Han är den enda jag inte riktigt kommit över. Vi hann med en del under de åtta år vi var tillsammans. Det skulle ha funnits ett barn. Det skulle ha funnits en bror. Vi hade så många gemensamma drömmar. Men sprit och nåt slags karriärshets kom emellan. Den fina man han var sågs alltmer sällan. Det får jag inte glömma bort i stunder av nostalgi. Men han gjorde mig till den människa jag är idag. De där åren mellan 20 och 30 formar så mycket av ens personlighet och livsdrömmar. Det är år man aldrig får tillbaka. Trots alla svårigheter hade vi mycket roligt också. Livet var ett äventyr. Och jag var älskad.
Den här vetskapen om att någon faktiskt älskat mig, så innerligt, gav mig styrkan att släppa allt trams med S. Jo, jag skriver trams, för att i jämförelse med X:et är det precis vad det känns som. Hur tänkte jag? Förmodligen inte alls. Hur kände jag? Som man gör när kroppen snedtänt på hormoner. Jag har ingen rimligare förklaring till att allting blev så stort än att "det var länge sen nån rörde mig" och "jag råkade befinna mig mitt i en hormonstorm". Det var så verkligt det kunde bli, där och då och fram tills jag läste de där sista raderna i X:ets sms. De har båda förmågan att uttrycka sig. Med den skillnaden att X:et menar vad han skriver.
Vad gäller S tror jag inte att han har en susning om vad det innebär att faktiskt älska någon in real life. Jag föll för hans fina ord eftersom de kändes eftertänksamma och inte så klyschiga. Jag trodde på allvar att de var riktade till just mig. Säkert var han fascinerad av mig. Jag vet att jag inte är som andra tjejer. Han är inte den första att imponeras av mina udda intressen eller min vassa penna. Men han blev den första på många år att bygga upp ett förtroendekapital hos mig, tillräckligt för att få till en dejt kryddad med känslostormar och förhoppningar om nåt slags framtid.
Han var kattallergiker. Och hade aldrig bott på landet. Kunde han ens hålla i en grep? Än mindre mocka ett hönshus? Mecka en 244? Segla en Misil2? En dataspelande twitterbråkstake ...
Jag har alltid jämfört mina pojkvänner med X:et. En efter en har de fallit och förlorat mot Honom. Så och denna gång. Han är inte så pjåkig som måttstock ändå. Nu räddade han mitt hjärta från storsläggan. Genom att våga skriva precis som det var.  Jag har varit älskad.