torsdag 19 november 2015

Vår lilla solstråle

Jag sitter i väntrummet  till krematoriet i Gustavsberg med en mugg kaffe framför mig. Jag som aldrig dricker kaffe. En och en halv timme skulle det ta. Sen får jag hem henne i en liten träurna för en bråkdel av priset som djursjukhusen tar. Men även om vi har det knapert är det inte bara för den skull jag är här. Utan för att få säga ett sista adjö. Och vara säker på att rätt aska följer med mig hem. 
Min lilla, stora kille ville följa med idag, men jag tvingade honom till skolan istället. Tänker att det är bättre att han minns Iris som hon såg ut hemma, inlindad i den lilla hjärtefilten som katterna brukade ligga och vila på i soffan. I den lilla lådan klistrade jag fast ett par av lillfisens tandborstningsklistermärken. Ett med två delfiner på och ett med två lejon. Mellan tassarna håller hon två teckningar som barnen gjort och bakom ryggen la jag en liten gosenalle med hjärta på bröstet. Den nallen luktar gott av båda mina barn. Liksom den lilla udda, babystrumpan framför hennes nos. Sen skrev jag i all hast några rader på locket och det blev kanske inte så fint, men ändå. "All världens kärlek i en liten katt. Vi älskar dig Iris!" Och så våra namn, blommor och en liten sol. För att hon var vår solstråle. Inget annat djur har någonsin gjort mig så glad. Iris fick mig sällan att känna mig otillräcklig som djurägare. Hon tog för sig och gav så mycket kärlek. Med de andra har jag ofta känt ångest över att inte räcka till. Iris var en lyckokatt. Men lycka varar förstås inte för evigt.
Utanför fönstret reser sig soptippen mot en jämngrå novemberhimmel. En flock kajor flyger upp över sopberget. Det regnar.

onsdag 18 november 2015

Det kommer aldrig finnas nån som du.

Vår yngsta katt är borta. Hon somnade in för en dryg timme sen efter en spruta av onkologen Patricio Rivera på Södra Djursjukhuset. Efter en månad av provtagningar fick vi till slut ett svar som ändå pekade på någon form av väldigt aggressiv cancer. Jag upptäckte knölen den 16 oktober och åkte in med henne samma dag. Nu var den stor som minst två golfbollar. Och den satt illa till på halsen och sidan av huvudet så den gick inte att operera bort. I går började hon få svårt att tugga sin mat och saliven rann ur ena mungipan. 
Det gick så fruktansvärt fort. Lilla Iris. Familjens clown och vår yngsta katt. Hon som föddes när äldsta sonen ännu låg i min mage och som jag bar omkring på innanför mina kläder och pipettmatade när mamma Trolla blev sjuk. Hon som visade sig vara så otroligt väl lämpad som kompis även till de små. Hon som hade en ängels tålamod.
Det går aldrig att förbereda sig trots att jag den senaste veckan försökt ställa in mig på det värsta. Jag närde ändå ett litet hopp. Tills idag.
Patricio hjälpte mig med beslutet. För Iris skull. Det gör så fruktansvärt ont att tänka att vi bara fick sex år tillsammans.
Men hon levde dem åtminstone som om hon hade haft nio liv. Tok-Iris.
Du fattas mig! Hälsa Mårran på andra sidan.
Nu ska jag hämta barnen. Skolan har öppet hus med sång och jippon. Tar på mig glasögonen för att inte se alltför uppenbart söndergråten ut. Men jag önskar förstås att jag slapp gå dit. Just idag. Jag orkar inte riktigt småprata.
"Iris är ingen katt. Hon är en alien!" sa en kompis en gång.
Och det låg något i det. För det finns absolut ingen som hon. I hela universum.