Vår lilla solstråle

Jag sitter i väntrummet  till krematoriet i Gustavsberg med en mugg kaffe framför mig. Jag som aldrig dricker kaffe. En och en halv timme skulle det ta. Sen får jag hem henne i en liten träurna för en bråkdel av priset som djursjukhusen tar. Men även om vi har det knapert är det inte bara för den skull jag är här. Utan för att få säga ett sista adjö. Och vara säker på att rätt aska följer med mig hem. 

Min lilla, stora kille ville följa med idag, men jag tvingade honom till skolan istället. Tänker att det är bättre att han minns Iris som hon såg ut hemma, inlindad i den lilla hjärtefilten som katterna brukade ligga och vila på i soffan. I den lilla lådan klistrade jag fast ett par av lillfisens tandborstningsklistermärken. Ett med två delfiner på och ett med två lejon. Mellan tassarna håller hon två teckningar som barnen gjort och bakom ryggen la jag en liten gosenalle med hjärta på bröstet. Den nallen luktar gott av båda mina barn. Liksom den lilla udda, babystrumpan framför hennes nos. Sen skrev jag i all hast några rader på locket och det blev kanske inte så fint, men ändå. "All världens kärlek i en liten katt. Vi älskar dig Iris!" Och så våra namn, blommor och en liten sol. För att hon var vår solstråle. Inget annat djur har någonsin gjort mig så glad. Iris fick mig sällan att känna mig otillräcklig som djurägare. Hon tog för sig och gav så mycket kärlek. Med de andra har jag ofta känt ångest över att inte räcka till. Iris var en lyckokatt. Men lycka varar förstås inte för evigt.

Utanför fönstret reser sig soptippen mot en jämngrå novemberhimmel. En flock kajor flyger upp över sopberget. Det regnar.