onsdag 18 november 2015

Det kommer aldrig finnas nån som du.

Vår yngsta katt är borta. Hon somnade in för en dryg timme sen efter en spruta av onkologen Patricio Rivera på Södra Djursjukhuset. Efter en månad av provtagningar fick vi till slut ett svar som ändå pekade på någon form av väldigt aggressiv cancer. Jag upptäckte knölen den 16 oktober och åkte in med henne samma dag. Nu var den stor som minst två golfbollar. Och den satt illa till på halsen och sidan av huvudet så den gick inte att operera bort. I går började hon få svårt att tugga sin mat och saliven rann ur ena mungipan. 
Det gick så fruktansvärt fort. Lilla Iris. Familjens clown och vår yngsta katt. Hon som föddes när äldsta sonen ännu låg i min mage och som jag bar omkring på innanför mina kläder och pipettmatade när mamma Trolla blev sjuk. Hon som visade sig vara så otroligt väl lämpad som kompis även till de små. Hon som hade en ängels tålamod.
Det går aldrig att förbereda sig trots att jag den senaste veckan försökt ställa in mig på det värsta. Jag närde ändå ett litet hopp. Tills idag.
Patricio hjälpte mig med beslutet. För Iris skull. Det gör så fruktansvärt ont att tänka att vi bara fick sex år tillsammans.
Men hon levde dem åtminstone som om hon hade haft nio liv. Tok-Iris.
Du fattas mig! Hälsa Mårran på andra sidan.
Nu ska jag hämta barnen. Skolan har öppet hus med sång och jippon. Tar på mig glasögonen för att inte se alltför uppenbart söndergråten ut. Men jag önskar förstås att jag slapp gå dit. Just idag. Jag orkar inte riktigt småprata.
"Iris är ingen katt. Hon är en alien!" sa en kompis en gång.
Och det låg något i det. För det finns absolut ingen som hon. I hela universum.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar