För fattig för fritid?

Alltså. Vi måste prata om journalisters syn på innebörden av ordet fattigdom. När tjejerna i tv-serien "Girls" beskrivs som fattiga blir åtminstone jag jävligt less. Jag har sett programmet och kan inte uppfatta dem som annat än bortskämda medelklasslynglar. Inte ens vid en jämförelse med SATC (som jag f ö älskade, men av helt andra skäl än att de hade snygga skor i varje scen) håller fattigdomsstämpeln. Det finns fler klasser än två såväl i USA som Sverige. Foppatofflor på vintern (som Janne Josefsson nyligen uttryckte det) är ingen markör för fattigdom i ett land där man faktiskt kan få mängder av skor och kläder gratis av både mer välbeställda vänner och helt obekanta människor på facebook. Inte någon gång har jag behövt betala så mycket för ett par skor eller kängor till min son, som ett par foppatofflor kostar. Eftersom västvärlden idag konsumerar billiga kläder i överflöd, som sedan slängs eller skänks eller säljs second hand är klädfrågan inte det primära problemet i en familj som lever under existensminimum. Istället är det utanförskapet och ensamheten som uppstår när man varken kan delta i det informella sociala livet, som numera försiggår till stor del via modern elektronik med höga månadskostnader, eller delta i fritidsaktiviteter som i dag är långt dyrare än när vi föräldrar växte upp. Jag fick nyligen reklam för en privat dansskola hem i brevinkastet. Det lät verkligen toppen att så små barn kan vara med och röra sig till musik och jag mindes avslutningsdansen på mina systrars dansskola där jag gjort succé i en vals redan som fyraåring. Det kostade inte många tior att dansa på den privata skolan i landsorten. Ändå hade mina föräldrar inte råd när jag blev gammal nog. Jag fick nöja mig med att dansa i den öppna dansen på systrarnas avslutning. Ej heller blev det någon Mulleskola. Eller kyrkans barntimme, trots att den åtminstone inledningsvis var gratis. Det fanns väl inte ork med tredje ungen. Men följden blev också att jag hamnade utanför. Fiolspelandet (100-200 kr per termin inklusive hyra av instrument - beat that!), som jag fållades in i av mamma, var en väldigt solitär sysselsättning. Sista terminen var vi bara två kämpande kvar i gruppen och vi hade just inget gemensamt förutom att våra mammor satt på första parkett i det gamla klassrummet vare onsdagkväll när vi hade lektion.
Jag tycker inte synd om mig. Jag fick trots allt prova på både fotboll och längdskidåkning och blev riktigt bra i sistnämnda sport. Vi bodde alldeles nära det kommunala elljusspåret och det kostade inte en krona att snöra på sig de ärvda pjäxorna och sticka iväg. Men för barn av i dag och i synnerhet för barn som bor i storstäder är det väldigt mycket svårare. Det spelas inte fotboll i kvarteret här. Storklubbarna börjar med elitsatsningar redan i sexårsåldern. Andra sporter, som ridning och hockey, är alltför dyrt för en ensamstående mamma. Och dansen? Den kan vi glömma. Kursen för småttingarna kostar 1350 kronor och då tillkommer dessutom avgiften på ett par hundralappar för varje närstående som vill se avslutningsshowen. Den var gratis på mina systrars dansskola på 70-talet. Och då var den skolan ändå, som jag redan nämnt, ett privat alternativ.
Först i nioårsåldern brukar man kallas till den kommunala musikskolan där undervisningen är något subventionerad, men åtminstone i Stockholm fortfarande för dyr för de flesta ensamstående morsor. Vill man lära sig spela något instrument innan dess, vilket man måste om man vill bli riktigt duktig, är det privata alternativ som gäller. Och de är förstås inte att tänka på.
Min son har ännu inte blivit gammal nog för dataspel. Och när han är det, vet jag att jag kommer att ransonera användandet. Om vi ens har råd att köpa de spel och konsoller som är aktuella då. Jag vet att det är snordyrt.
När det blir dags för skolresa kan han knappast räkna med att få följa med. Om inte skolan betalar som de gjorde förr. I varje fall den överskjutande del som gemensamt bullbakande och loppisförsäljning inte kunde klara. Friluftsdagarnas slalomresor sponsrades också till viss del, men för att över huvud taget kunna följa med var man tvungen att ha utrustning eller hyra sådan för dyra pengar. Det kom förstås inte på fråga. Än i dag har jag aldrig åkt slalom. Och tro mig. Jag älskar allt som går fort;-)
Jag överlevde förstås. Men jag blev ensam. Och mobbad. Ingen förälder vill utsätta sitt barn för något sånt. Att tvingas göra det trots att man arbetar i sitt anletes svett för att ändra situationen - det är fattigdom. Liksom det är fattidom att inte kunna ge sitt barn bra och varierad mat. De flesta som bor i Sverige har mat på bordet. Men vad är det för mat? När det är knäckebröd och müsli för tredje dagen i rad efter dagis och mjölken (till müslin) tagit slut är man så otroligt tacksam över den där dagislunchen som de andra föräldrarna klagar på. Du kan köpa en termojacka för 150 spänn på Rusta. Och varma vinterstövlar till. Du kan se ut ungefär som din medelklassgranne utan att någon anar ett smack. Fattigdom syns inte. Men den känns.

Gnälliga pappor - ett samhällsansvar?

Stockholms barnmorskor går i en debattartikel ut med att nedskärningarna gör att de inte längre kan garantera födande kvinnor en trygg och säker vård. Barnmorskor i hela landet ansluter sig och berättar om hopplösa situationer där de tvingats prioritera bort vettskrämda förstföderskor för lika vettskrämda omföderskor med komplikationer. Mammor vittnar om hur de fått ligga ensamma med värkar i timmar utan någon som har koll på att allt löper på som det ska. Och även om det inte längre är vanligt, så händer det fortfarande att mamman eller barnet dör vid förlossningen. I Sverige. Mot bakgrund av detta slår jag upp det senaste numret av tidningen mama och finner där en intervju med poeten Bob Hansson under rubriken "Ingen brydde sig om mig på bb". I intervjun uttrycker han sin besvikelse över att han inte fick tillräcklig uppmärksamhet av personalen på bb när flickvännen skulle föda deras första barn: "Jag kan också känna en förvåning över att alla de där dygnen på bb bara handlade om mamman. Jag menar i samma ögonblick som (barnets namn) föds är vi ju två likvärdiga föräldrar. På bb var det mammans barn. Hon var patient och jag var besökare. Nu hade vi tur att det fanns en sängplats över till mig, annars skulle jag fått åka hem." Bob tycker alltså att fler resurser borde läggas på dessa friska män i en situation där personalen redan kämpar i sitt anletes svett för att få ihop prioriteringarna och omöjligt kan lyckas. Det värsta är att han inte är ensam om det här synsättet. Marcus Birro har uttryckt sig på ungefär samma sätt. Liksom en lång rad kända och okända pappor i bloggar och kommentarsfält. För någon månad sedan läste jag en insändare från en pappa som var upprörd över att han tvingats betala för sjukhusmaten och sova på golvet då det inte fanns någon sängplats till honom. Ibland hör man även mammor beklaga sig över att de inte får eget rum där de kan samla familj och vänner på privat mottagning. Men föd hemma då om det nu är så viktigt att ha ett privatliv på sjukhuset! Om ni vågar... För någon som legat på sjukhus i månader, ensam, orörlig och allvarligt sjuk är det helt horribelt att människor kan ställa sådana löjliga krav när våra skattepengar i första hand bör garantera god medicinsk vård för sjuka och gravida. Det är ju trots allt inte särskilt sannolikt att det är pappan som skadas eller dör om något går snett i förlossningsalen. Att sitta ett halvt dygn på en obekväm stol, sova på golvet eller behöva betala för sjukhusmaten känns inte som någon stor uppoffring medan kvinnan samtidigt ligger med krystvärkar och i alltför många fall tror att hon ska dö. Än mindre borde det kännas som en uppoffring mot bakgrund av att dödssjuka patienter kan få ligga lika länge på en bänk på akuten innan de får en droppställning och skyfflas in i en städskrubb. Det är ingen spaweekend ni är ute på, pojkar! Det är en av de tuffaste resor den mänskliga kroppen kan göra. Varje vettig människa vill i en sådan situation att medicinsk personal fokuserar på mamman och barnet. För vad är meningen med att curla er om något istället går snett och ni tvingas "checka ut" utan någon av dessa två? Var tacksamma för att personalen för en gångs skull skiter i er män! Och be en stilla bön för att det finns resurser kvar när ni istället blir sjuka på riktigt. Väl hemma med unge och slutkörd, nyförlöst kvinna har ni alla tillfällen i världen att visa er på styva linan som föräldrar. Ta dem och sluta gnäll!

Hellre barnbidragsrevolution är dagisreform, s!

Sossarnas valfläsk till barnfamiljerna 2013 är en allmän förskola från två år. En medelklassfamilj beräknas spara flera tusen kronor varje år på detta. För en fattigmorsa blir det i stort sett ingen skillnad då avgiften redan är så låg. Så hur gagnar detta samhället? "Fler kommer i arbete" menar sossarna som tror att fler föräldrar nu kommer att använda sig av förskolans omsorg. Själv är jag tveksam. De föräldrar som i dag valt att stå utanför barnomsorgssystemet gör det sällan av ekonomiska skäl. Snarare ideologiska. Några bor på landet och har så många barn att det blir ohållbart att klä på, stressa och manövrera hela storfamiljen till olika förskolor fem dagar i veckan. Alla som har sina barn på en förskola vet vad jag menar när jag säger att stressen kring hämtning och lämning ibland överskuggar allt det positiva som förskolan faktiskt innebär. För tydlighetens skull: Jag gillar dagis och min son går på en fantastisk förskola. Men att tvinga in en hel befolkning i samma fålla känns inte rätt. Förskolan passar inte alla barn. Ändå vill s lägga 500 miljoner på den här "reformen". 500 miljoner som istället kunde satsas på de familjer som i dag lever under väldigt knappa förhållanden. 500 miljoner som tillsammans med behovsprövat barnbidrag kunde innebära en välfärdsrevolution för mindre bemedlade ensamstående föräldrar (som i nio fall av tio är mammor). Nä, s. Tillbaka till ritbordet! Förortsmorsan är trött på era "reformer". Behovspröva barnbidraget nu och ge dem som verkligen behöver det lite mer hjälp på traven!