Visar inlägg med etikett mama. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mama. Visa alla inlägg

tisdag 2 juni 2015

Det eviga kretsloppet i Krönikörsverige

Jag läser mycket tidningar, både hos sjukgymnasten och hemmavid och något jag reagerade på redan för flera år sedan var, att svenska tidningar har en tendens att recycla krönikörer på (och över) gränsen till utslitning.
En av tidningarna jag läser är Vi Föräldrar, en bredare föräldratidning som riktar sig till båda könen. Trots denna beundransvärda ambition är en förkrossande majoritet av prenumeranter och läsare kvinnor. Kvinnor som förväntas tycka att Stureplansprofilen och nyblivna fadern Hugo Rehnberg har något viktigt att säga dem om just föräldraskap. För det måste ju ändå vara orsaken till att ViF värvat Rehnberg från glammiga livsstilsmagasinet A Perfect Guide. Rehnbergs första krönika i ViF avhandlar det som de första krönikorna om föräldraskap brukar avhandla. Den överraskande kärleken/oron som drabbar en över en natt. Och det är förstås fint och relevant. Men ungefär lika originellt som Rehnbergs namn i krönikesammanhang.
Sa jag att deras tidigare krönikörer hette Fredrik Backman (Metro) och Jonas Cramby (Cafe och Metro igen)? Tidningen vill till varje pris ha en man som skriver och man kan verkligen undra om det då inte finns fler att välja på i genren. Det blir liksom lite tjatigt att se samma namn om och om igen. I synnerhet när de, möjligen med undantag av språkstjärnan Cramby, inte har något nytt eller roligt att säga. I Göteborg axlar Joakim "HotLamotte" Lamotte motsvarande mantel som pappaskribent och tyckare i flera medier (SVT Debatt och GP bl a) och konkurrensen verkar närmast obefintlig om man ska gå efter vilka som ges plats.
En annan föräldratidning som gjort recycling till sitt mellannamn är mama. De har genom åren lyckats återanvända både Ann Söderlund, Sanna Lundell, Kitty Jutbring, Cissi Wallin och (trumvirvel) hela Sveriges secondhandfavorit: Fotbollsfrun Malin Wollin! Wollin har valsat som en vandringspokal mellan Aftonbladet, Amelia, mama och Sköna Hem och tillbaka till Aftonbladet igen. Det är förstås jättekul för Malin att hon har så mycket jobb, men det känns inte så innovativt från tidningarnas sida att de inte orkar/vågar upptäcka nytt utan tar den enkla vägen och snor alla krönikörer av konkurrenterna.
Samtliga dessa fem kvinnor representerar en vit, storstadsorienterad, medelklass tillräckligt stadd vid kassa för att åka med på tidningarnas spa- eller inspirationsresor till Gotland, Grekland eller Thailand. Samtliga fem kan förväntas slänga ihop ett resereportage "Med barn i NYC" och handla dansk zebrasäng till bebben, dyra barnrumstapeter hos photowall och kläder på Mini Rodini.
Och då har jag inte ens hunnit nämna familjen Schulman/Widell där hela fem småbarnsföräldrar bloggar och krönikörar under skiftande flagg (loppi.se, stureplan.se, aftonbladet, mama, Nöjesguiden etc) om allt från shoppingturer och lyxresor till bantningsdieter och bostadsrättsköp på Östermalm. Man kan bli mätt på mindre.
Nog för att den svenska medelklassen expanderat i rekordfart de senaste decennierna. Men för väldigt många av oss läsare är krönikörernas liv fullständigt overkligt och det är hög tid att vi funderar över vad det här ger för bild av Sverige, av oss, 2015. Vilka skriver vi för egentligen? Vilka har rätt till igenkänning? Har vi missat något viktigt? Finns en stor målgrupp där ute som ingen vill ha?
Jag skrattar högt när jag läser om hur nämnda krönikörer har svårt att få ihop sitt livspussel med flera vuxna i leken och mor- och farföräldrar på replängds avstånd, ständigt stand-by att rycka in för att småbarnsföräldrarna ska få lite romantik på tu man hand. När en annan inte ens får gå på dass ensam och egentid är synonymt med att betala räkningar och sortera tvätt.
Alla de här personerna är säkert jättefina människor som på allvar vill väl med sina tips och råd och livshistorier. Och inte minst Sanna Lundell läser jag stundtals med viss behållning.
Men faktum kvarstår. Jag är trött på att se samma fejs i alla tidningar. Trött på medelklassperspektivet. Trött på tvåföräldranormen och far- och morföräldrar-i-närhetennormen. De tips som ges går i 99 fall av 100 inte att applicera på mitt liv, eller någon annan heltidsensamståendes. I bästa fall har jag fått några minuters underhållande läsning. Men det är förfärligt sällan sant.
Inte ens okreddiga veckotidningen LAND kan hålla sig ifrån att fiska i andras överfiskade vatten. Nu har de värvat Hanna Hellquist (DN, SVT mfl) som krönikör och bloggare och jag känner att jag snart inte orkar mera "garvande landsortsalibi som skriver om folklig och ofarlig feminism, typ eländet med rosa barnkläder, men i själva verket bor på Södermalm (eller annan hipsteradress) och försörjer sig genom Public Service snarare än att sälja betor och getost".
Hanna har ju varit precis överallt sedan hon slog igenom som cigarrökande krönikör hos DN. Men jag förstår faktiskt inte varför. Det känns som om hon ägnat hela sitt yrkesliv åt att bli Kakan Hermansson. Utan att komma i närheten.
Kakan är och förblir ett briljant original. Så fort hon skrevat för några frysspermier i en gynstol på Huddinge Sjukhus lär hon bli nerringd av varenda föräldratidning som finns i detta land.
Det kan jag ta.
Tills dess: Lyft lite på stenarna va! Och ring mig nästa gång.

torsdag 14 februari 2013

Gnälliga pappor - ett samhällsansvar?

Stockholms barnmorskor går i en debattartikel ut med att nedskärningarna gör att de inte längre kan garantera födande kvinnor en trygg och säker vård. Barnmorskor i hela landet ansluter sig och berättar om hopplösa situationer där de tvingats prioritera bort vettskrämda förstföderskor för lika vettskrämda omföderskor med komplikationer. Mammor vittnar om hur de fått ligga ensamma med värkar i timmar utan någon som har koll på att allt löper på som det ska. Och även om det inte längre är vanligt, så händer det fortfarande att mamman eller barnet dör vid förlossningen. I Sverige. Mot bakgrund av detta slår jag upp det senaste numret av tidningen mama och finner där en intervju med poeten Bob Hansson under rubriken "Ingen brydde sig om mig på bb". I intervjun uttrycker han sin besvikelse över att han inte fick tillräcklig uppmärksamhet av personalen på bb när flickvännen skulle föda deras första barn: "Jag kan också känna en förvåning över att alla de där dygnen på bb bara handlade om mamman. Jag menar i samma ögonblick som (barnets namn) föds är vi ju två likvärdiga föräldrar. På bb var det mammans barn. Hon var patient och jag var besökare. Nu hade vi tur att det fanns en sängplats över till mig, annars skulle jag fått åka hem." Bob tycker alltså att fler resurser borde läggas på dessa friska män i en situation där personalen redan kämpar i sitt anletes svett för att få ihop prioriteringarna och omöjligt kan lyckas. Det värsta är att han inte är ensam om det här synsättet. Marcus Birro har uttryckt sig på ungefär samma sätt. Liksom en lång rad kända och okända pappor i bloggar och kommentarsfält. För någon månad sedan läste jag en insändare från en pappa som var upprörd över att han tvingats betala för sjukhusmaten och sova på golvet då det inte fanns någon sängplats till honom. Ibland hör man även mammor beklaga sig över att de inte får eget rum där de kan samla familj och vänner på privat mottagning. Men föd hemma då om det nu är så viktigt att ha ett privatliv på sjukhuset! Om ni vågar... För någon som legat på sjukhus i månader, ensam, orörlig och allvarligt sjuk är det helt horribelt att människor kan ställa sådana löjliga krav när våra skattepengar i första hand bör garantera god medicinsk vård för sjuka och gravida. Det är ju trots allt inte särskilt sannolikt att det är pappan som skadas eller dör om något går snett i förlossningsalen. Att sitta ett halvt dygn på en obekväm stol, sova på golvet eller behöva betala för sjukhusmaten känns inte som någon stor uppoffring medan kvinnan samtidigt ligger med krystvärkar och i alltför många fall tror att hon ska dö. Än mindre borde det kännas som en uppoffring mot bakgrund av att dödssjuka patienter kan få ligga lika länge på en bänk på akuten innan de får en droppställning och skyfflas in i en städskrubb. Det är ingen spaweekend ni är ute på, pojkar! Det är en av de tuffaste resor den mänskliga kroppen kan göra. Varje vettig människa vill i en sådan situation att medicinsk personal fokuserar på mamman och barnet. För vad är meningen med att curla er om något istället går snett och ni tvingas "checka ut" utan någon av dessa två? Var tacksamma för att personalen för en gångs skull skiter i er män! Och be en stilla bön för att det finns resurser kvar när ni istället blir sjuka på riktigt. Väl hemma med unge och slutkörd, nyförlöst kvinna har ni alla tillfällen i världen att visa er på styva linan som föräldrar. Ta dem och sluta gnäll!