torsdag 14 februari 2013

Gnälliga pappor - ett samhällsansvar?

Stockholms barnmorskor går i en debattartikel ut med att nedskärningarna gör att de inte längre kan garantera födande kvinnor en trygg och säker vård. Barnmorskor i hela landet ansluter sig och berättar om hopplösa situationer där de tvingats prioritera bort vettskrämda förstföderskor för lika vettskrämda omföderskor med komplikationer. Mammor vittnar om hur de fått ligga ensamma med värkar i timmar utan någon som har koll på att allt löper på som det ska. Och även om det inte längre är vanligt, så händer det fortfarande att mamman eller barnet dör vid förlossningen. I Sverige. Mot bakgrund av detta slår jag upp det senaste numret av tidningen mama och finner där en intervju med poeten Bob Hansson under rubriken "Ingen brydde sig om mig på bb". I intervjun uttrycker han sin besvikelse över att han inte fick tillräcklig uppmärksamhet av personalen på bb när flickvännen skulle föda deras första barn: "Jag kan också känna en förvåning över att alla de där dygnen på bb bara handlade om mamman. Jag menar i samma ögonblick som (barnets namn) föds är vi ju två likvärdiga föräldrar. På bb var det mammans barn. Hon var patient och jag var besökare. Nu hade vi tur att det fanns en sängplats över till mig, annars skulle jag fått åka hem." Bob tycker alltså att fler resurser borde läggas på dessa friska män i en situation där personalen redan kämpar i sitt anletes svett för att få ihop prioriteringarna och omöjligt kan lyckas. Det värsta är att han inte är ensam om det här synsättet. Marcus Birro har uttryckt sig på ungefär samma sätt. Liksom en lång rad kända och okända pappor i bloggar och kommentarsfält. För någon månad sedan läste jag en insändare från en pappa som var upprörd över att han tvingats betala för sjukhusmaten och sova på golvet då det inte fanns någon sängplats till honom. Ibland hör man även mammor beklaga sig över att de inte får eget rum där de kan samla familj och vänner på privat mottagning. Men föd hemma då om det nu är så viktigt att ha ett privatliv på sjukhuset! Om ni vågar... För någon som legat på sjukhus i månader, ensam, orörlig och allvarligt sjuk är det helt horribelt att människor kan ställa sådana löjliga krav när våra skattepengar i första hand bör garantera god medicinsk vård för sjuka och gravida. Det är ju trots allt inte särskilt sannolikt att det är pappan som skadas eller dör om något går snett i förlossningsalen. Att sitta ett halvt dygn på en obekväm stol, sova på golvet eller behöva betala för sjukhusmaten känns inte som någon stor uppoffring medan kvinnan samtidigt ligger med krystvärkar och i alltför många fall tror att hon ska dö. Än mindre borde det kännas som en uppoffring mot bakgrund av att dödssjuka patienter kan få ligga lika länge på en bänk på akuten innan de får en droppställning och skyfflas in i en städskrubb. Det är ingen spaweekend ni är ute på, pojkar! Det är en av de tuffaste resor den mänskliga kroppen kan göra. Varje vettig människa vill i en sådan situation att medicinsk personal fokuserar på mamman och barnet. För vad är meningen med att curla er om något istället går snett och ni tvingas "checka ut" utan någon av dessa två? Var tacksamma för att personalen för en gångs skull skiter i er män! Och be en stilla bön för att det finns resurser kvar när ni istället blir sjuka på riktigt. Väl hemma med unge och slutkörd, nyförlöst kvinna har ni alla tillfällen i världen att visa er på styva linan som föräldrar. Ta dem och sluta gnäll!

1 kommentar:

  1. Min kanadensiska partner var helt chockad över den höga standard som mödravården och BB håller i Sverige. Och att han hade möjlighet att stanna kvar med mig och vår bebis efter förlossningen! Halleluja! Vi är så glada att vi fick föda våra barn i Sverige.

    SvaraRadera