Rock´n´rolljulkalender

Nån dåre frågar i en hjälpgrupp på Facebook efter Redbulls Julkalender till sin dotter. Plötsligt framstår jag som Supermom med mina fiskpinnar och vetekakor. Jag tipsar: "Gör en egen med småflaskor Gammeldansk och svenska julsnapsar istället! Mer personligt och rock´n´roll!"

Inväntar admin.

Stora och små troll

 Jag sitter i sängen med fejset och min blommiga klänning på och är besviken.

Jag skulle ha blivit hämtad till en lunchdejt för en stund sen. Sen skjutsad till läkaren vid Karlaplan för ännu en spruta i ryggen. Nu hoppas jag att jag hinner beställa sjuktaxi trots att jag är sent ute.

Vi hade chattat några veckor och C försökt bjuda in men jag avvaktat lite. Nu hade jag en lucka och han verkade så reko, rolig och riktigt bra på mat. Jag skulle få nåt koreanskt. Och han "kände nåt för mig som han inte brukade göra redan innan vi setts". Man kan tycka att det är en klyscha. Men jag har bara hört nåt liknande en gång förr och jag har ändå chattat med hundratals män vid det här laget. Så jag gick på det. Åtminstone trodde jag att han skulle stå vid sitt ord angående lunchen. Men här sitter jag igen.

De senaste veckorna har jag färdats genom en lång, mörk tunnel av ångest. Sist jag mådde så dåligt var över 18 år sen, efter att jag lämnat ett åttaårigt förhållande bakom mig och efter bara några veckor fick höra att kärleken träffat en ny. Då hade jag ångest i månader. Sörjde i år. För vi hade delat ett liv tillsammans. Besvikelsen är lika stor nu, efter S. Det är märkligt, men så känns det. För mina förhoppningar hann växa mig långt över mitt förstånd så att jag blev helt blind för hans dubbelspel. Visst kände jag att något var fel men jag ville inte tro att han träffade någon annan. Jag försöker fortsätta chatta på Tinder. Kasta mig ut. Upp i sadeln igen. Allt det där man ska. Jag tänker att det är ett sätt för mig att släppa tankarna på ett 29-årigt träsktroll i Tensta. Jag tänker att en lunchdejt är mer pålitlig än kvällstida knarkskallar. Jag har fel. Igen. Funderar på om jag ska läsa lusen av C för att han stulit min tid eller om jag helt ska sluta att ge honom av min tid. Bara avmatcha. Ajöss.

Strax före lunch svarar han till slut. "Shit! Jag har sovit ända tills nu. Vad gör du"?

"Jag kopierar vår chat till min bok om dejting", svarar jag. Sen avmatchar jag. Det gör ont när knoppar brister.

Jag sitter i sängen och skriver det här och undrar om S är med henne. Han var ju MITT träsktroll. Men inte ens trollen får jag behålla för mig själv.

High maintenance

Vabbade med nyblivna sjuåringen idag. Eller vabbade och vabbade. Vilket jävla ord! Det förutsätter ju att jag faktiskt vårdar honom. För det första var han inte sjuk. Skolan skickade hem honom för att han råkade snora lite i måndags. Sen har han varit precis som vanligt, tittat på Minecraftyoutubers på iMacen, lekt lite med sitt nya brandstationslego och varit ut i parken - med exakt samma barn han skulle ha träffat i skolan.

I dag sov jag dock bort hela dagen. Förstår inte hur jag kunde uppbåda kraft till att gå upp och fixa frukost till barnen i morse. Sen somnade jag om. Vaknade när klockan var fyra på eftermiddagen. Sjuåringen satt framför datorn men bedyrade att han gjort annat tidigare vilket verkade stämma. Legot var utspritt på golvet. Jag ställde mig och stekte på några potatisbullar. Och några till. Skällde ut elvaåringen när han kom hem sent. Fortsatte skälla. Elvaåringen grät. Jag bad om förlåtelse. Förklarade igen, för femtioelfte gången, att jag inte mår bra och att han inte ska ta åt sig när jag går igång sådär. Jag låg en stund hos honom i sängen och grät och pratade om att jag behöver vila för att jag inte orkar vara någon bra mamma men att vi inte får någon hjälp och att jag bett läkarna byta mina mediciner som kanske också bidrar till att jag blir arg men att jag inte fick. 

Sanningen var att jag bokat tid hos en smärtläkare nyligen för att ändra i medicineringen då jag på riktigt tror att mixen bidrar till en stor del av min ångest och mitt hopplösa humör. Men allt läkaren gjorde var att prata om sin nya studie kring något helt annat som han vill att jag ska vara med i. Och eftersom jag har ett stor behov av att vara med i den där studien, då den kan hjälpa mot min ME och den evinnerliga tröttheten, fick jag gå därifrån tomhänt. Ingen ändring av medicinerna så länge studien pågår. Eller innan den börjar. Och den har fortfarande inte startat. Sa jag att läkaren pratade på i en hel timme? När får man EN HEL TIMME med sin läkare liksom? Det händer liksom inte. Men nu hände det. Fast han lyckades ägna HELA timmen åt att prata om sig själv. Och när timmen gått ringde sjuktaxin (ja, jag har äntligen fått beviljat sådan just från den adressen eftersom det är där de ger mig sprutor som flera gånger orsakat balanssvårigheter och lett till att jag ramlat omkull på vägen hem) och sa att han var framme. De som aldrig kommer i tid annars. De har flera gånger varit mer än en halvtimme sena eller inte dykt upp alls, vilket blir mer än sedvanligt besvärligt för mig som ensamstående förälder som förväntas hämta barn i tid och allt som där hör till. 

Det tog mig sex minuter att släpa mig från läkarens rum till utgången på Garnisonen och då var taxichauffören skitförbannad. Så arg att han läste lusen av mig för att jag var mer än fem minuter sen och att det innebar nåt slags straffavgift för honom som förare. Jag försökte förklara att jag kommit direkt, så fort han ringt. Ja, jag hade faktiskt sagt till läkaren att "nu måste jag gå för taxin är här". Men han fortsatte skälla. Och jag blev upprörd och försökte nå fram med att han kunde hålla en god ton mot någon som var hans kund och dessutom sjuk. Att det fanns en anledning till att jag hade sjuktaxi och den anledningen var att jag liksom inte kunde springa som en gasell från femte våningen ut till gatan på en halv minut. Han fortsatte opponera sig en stund och muttrade från framsätet. Sen var vi tysta resten av vägen hem. Jag tackade inte för skjutsen.

När jag nattat barnen ikväll och bett om förlåtelse tio eller elva gånger och gråtit och kramats blev jag plötsligt lite produktiv. Jag fick iväg åtta eller nio meddelanden över 1177 till en och samma läkare. Fem av dem var egentligen ett och samma, upphackade (för de tillåter bara runt 4000 tecken per meddelande) underlag för ansökan om särskilt tandvårdsbidrag som jag tjatat om i över ett halvår. Först skickade han en ansökan om "tandvårdsstöd" vilket i praktiken innebar att jag fick fjuttiga 400 kronor extra till en helt vanlig undersökning. När jag i själva verket var ute efter det så kallade "blå kortet" som ger rätt till viss tandvård under det vanliga högkostnadsskyddet inom Landstinget. Något blått kort hade min husläkare aldrig hört talas om. Redan där blev det förstås problematiskt. Han fyllde i och klickade in en ansökan där han kryssat i skälet "sällsynt sjukdom". Kruxet var bara att EDS slutade räknas som sällsynt sjukdom vid årsskiftet. Så ansökan avslogs per automatik.

Tandkirurgen jag hade tid hos ringde själv upp mig och förklarade att jag verkligen borde ha rätt till det blå kortet då hon har flera patienter hos sig som fått det trots att de inte alls är lika sjuka som jag. Tyvärr kunde hon inte hjälpa mig med ansökan men skickade en kopia på det hon fått i retur och som min husläkare fyllt i. "Så här ska det inte se ut. Jag förstår att det inte godkänns när han skrivit som lite som han gjort", sa hon. Det här var i augusti någon gång. Sen dess har jag flera gånger börjat på ett underlag att ge min läkare så att han kan skriva en ny och bättre ansökan. En där det framkommer att jag haft problem med mina töänder sen jag var barn, att jag opererats i munnen och har svårigheter både med att svälja och tugga och har en kraftigt överbelastad tuggmuskulatur som gnisslar friskt på nätterna och ger mig svår huvudvärk. Det senaste året har jag flera gånger fått panikkänslor när jag ätit och inte lyckats svälja maten utan att den fastnat på vägen och tryckt ihop luftstrupen. Ett fenomen som inte är ovanligt förekommande hos oss med EDS. Ikväll fick jag iväg ett meddelande över 1177 med begäran om remiss till röntgen eller bara någon läkare som KAN sånt här. För jag är rädd på riktigt.

Men tillbaka till käkproblematiken. Två A4 med anamnes och tips på hur man ska fylla i ansökan korrekt postades ikväll, också det över 1177, men uppdelat i ett helg gäng meddelanden då. Förväntar mig inte svar närmaste veckan, då min husläkare bara jobbar ett fåtal dagar i månaden. Men nu är det i alla fall gjort. Det tog bara hela hösten.

Jag har också rott ihop en anmälan mot socialtjänsten som schabblat bort den hjälp jag sökte till mig och barnen för ett helt år sen nu. Först tog de olagligt lång tid på sig att "utreda" vad vi behövde för hjälp. Sen utlovades hjälp vi aldrig fick (stödperson till elvaåringen en kväll per vecka för att komma iväg på aktiviteter), erbjöds "hjälp" vi inte behövde (s k "Familjestöd", i praktiken en person som skulle hjälpa mig att "kartlägga mitt eget nätverk", som om jag inte skrikit på hjälp i flera år redan på Facebook och direkt till familj, vänner och bekanta) och den stödfamilj som slutligen kom att ta emot mina barn visade sig vara allt annat än ett stöd, då de stängde in sexåringen i garderoben som straff för att han bajsat på sig och rent allmänt körde en väldigt auktoritär stil mot två barn som inte ens fått chansen att knyta an till de här människorna i deras rena, fräscha hem där man tydligen inte fick röra något av de instrument de skyltat med att de hade tillgängliga för mina musikintresserade barn.

Jag är så fruktansvärt trött och ledsen nu. Som att det sista av min livskraft försvann med håret som klipptes av i förra veckan. Jag har hela världen att slåss mot. Och mitt i allt vevande får jag in en och annan knock mot mina egna barn (Ja, inte bokstavligen då. Men, ni förstår). Vi är trasiga och deprimerade. Alla tre. Vi ropar och ropar, men ingen hör.

Jo, någon enstaka vän hör. Men alla utom en har det gemensamt att de bor långt härifrån och inte kan hjälpa i praktiken. Anna, som bor här, har fullt upp med egna barn med behov, jobbjagande, relationstrassel, halvfärdigt hus och tja, Livet i största allmänhet. Många tycker sig ju ha fullt upp med Livet. Och det går förstås aldrig att fullt ut veta hur en annan människa har det. Men jag är så erbarmligt trött på alla tvåsamma gnällspikar som inte har en enda timme över för oss men ses resa på semester, dricka vin med andra vänner eller gå på SPA istället för att hjälpa vår familj att överleva. För vi håller på att dö. Åtminstone jag. Och jag försöker ordna det så bra jag kan för mina barn innan det sker. men jag kommer ingen vart. Jag vet på riktigt inte en enda människa vi känner som skulle kunna ta hand om mina barn när jag är borta! Och det stressar mig nåt enormt.

Mellan dagens intag av ångestdämpande fick jag faktiskt ihop en skrivelse till. En räkning till hemtjänsten på vad som stulits av den vidriga människan som skickats för att hjälpa mig reda i mitt stökiga liv och hem. Jag har säkert inte ens upptäckt hälften av allt hon stulit ännu. Men barnens paddor är ju de facto borta, liksom elvaåringens telefon, GW-vinet, diverse hudvårdsprodukter och mina narkotikaklassade mediciner! Jag la på 25 000 för sveda och värk och undertecknade med mina yrkestitlar samt förklarade att jag som journalist hanterat just såna här ärenden där gamla blivit bestulna av hemtjänsten och därmed är medveten om gången gällande försäkringsärenden. Jag tänker att de har att välja på att betala mig eller läsa om sitt företag i pressen. Jag hoppas de är kloka nog att fatta rätt beslut. Allra mest hoppas jag att kärringjäveln får sparken.

I lördags fyllde minstingen sju och vi gick på bio. Från salongen messade jag återigen S, som inte hört av sig på nästan två veckor. Sista gången vi hördes sa han att han ville fortsätta träffa mig och att han "självklart" skulle säga till om saken ändrades. Men för varje dag som gick utan ett livstecken dubblades min ångest. Väl på sjuårsdagen var jag ett vrak utan dess like. Jag skrev "Har det hänt något? Jag blir orolig när du inte hör av dig!"

Och då kom slutligen svaret. "Jag har träffat någon annan. Vi bestämde i veckan att inte dejta andra."

Klumpen. Jag satt där i den röda stolen framför "Operation: Nordpolen" och fick allt svårare att andas. Tårarna trillade osedda i biomörkret. För en dryg månad sen hade han kommit med nattåget från Helsingborg "för att vakna med mig". Jag hade upplevt min mest underbara helg på många, många år. Jag blev hållen. Åtrådd. Älskad med. För just så kändes det att ha sex med honom. Jag som alltid fnyst åt det uttrycket och gudarna ska veta att det inte var ett språk som användes mellan honom och mig. Men han SÅG mig, varje sekund vi var tillsammans. Den allra första kvällen vi träffades mötte han inte min blick förrän han sänkt tre öl. Men efter det. Varje stund vi spenderade tillsammans.

Den tid vi inte var tillsammans däremot. Varje sekund var en orosresa fram till nästa livstecken i form av ett sms, en kramemoji, en länk till nån tidningsartikel eller podd han ville tipsa om. Allting processades genom min överhettade, ambivalenta hjärna, sammanfogades med ord och beteenden från dagarna vi setts och tolkades på det enda sätt jag var kapabel till. Jag trodde att han tyckte om mig men bara inte var redo att kliva in i mitt liv med barn och sjukdom och oöverstigliga berg. "Jag tycker om dig". "Såklart jag inte bara vill ligga med dig!" "HÖR DU VAD JAG SÄGER? JAG VILL INTE BARA HA SEX MED DIG! Och "Jag vet inte vad jag vill. Jag är inte redo att bli extrafarsa men jag vill absolut inte bara vara KK med dig". Och så vidare. Ena dagen vilade jag i hans famn och han i mitt sköte. Nästa dag visste jag inte vad han gjorde eller ens var han var. Det trasade sönder mig inifrån och ut. Jag orkade inte se mig i spegeln. Jag orkade inte vara människa. Allra minst mamma. Jag fixade barnvakt för att gå på tröstdejter. Som bara var ute efter min kropp och mina futtiga slantar att betala deras öl eller droger. Det som skulle göra mig glad igen var på vippen att ta livet av mig. Det var något otäckt bekant över hela situationen. Jag hade varit där förr. Precis som Bess i en av mina favoritfilmer, Breaking the waves. När S skrattade åt mina dejter och gjorde sig lustig över min lista kastade han ner mig i helvetesgapet. När den enda närhet jag kunde få av honom skickade mig raka vägen till gynakuten var jag oförmögen att protestera. Jag kunde ha gjort det igen. Och igen. Lika jävla blind som Bess inför den där svaga manligheten som aldrig någonsin kommer att växa upp och ta ansvar för vad de gör med andras själsliv och självkänsla.

"Wokest bae" skojade han om i sin Tinderbio. Så jävla woke asså. Till döden woke. Nån annans död. Aldrig den egna. Det är jag och Bess.

Hemlagat. Från Donken?

"Är inte redo för ett fast förhållande och har inte avsikt att stjäla din tid. Söker bara trevligt sällskap, fredagsmys och hemlagade middagar."

Vilka krav de har. Männen. Det värsta är ju att de lyckas lura mängder av kvinnor med sånt dravel. Vem hamnar vid spisen för att färdigställa den hemlagade middagen? Inte fan är det han.

Fredagsmys

Sexåringen har i nästan en timmes tid sprungit fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan kök, hall och vardagsrum medan elvaåringen gång på gång skriker ”Vagisan fuktkräm!” 

Om jag hade vetat för femton år sen hur föräldralivet skulle bli hade jag skjutit mig. Bilden visar elvaåringens födelsedagsskor som han fick i mitten av september. I år. 

Jag förstår inte hur jag ska ha råd att vara förälder en enda dag till. Eller ork för den delen.

Ålderns höst

 Jag hade lite extra mycket ångest över att fylla år denna höst. Just för att jag dejtade en 18 år yngre kille och i något skede behövde berätta för honom att jag är 47 och inte 46. Som om ett år hit eller dit skulle göra någon skillnad. Förutom födelsedagen avlöpte större delen av månaden ovanligt väl. Jag var ju förälskad! Och han hörde av sig varje dag. Det kändes hoppfullt ändå.

Vet ni? Jag har tillbringat alla mina födelsedagar, utom en, ensam, sen jag fyllde tjugo år och hade hemmafest i min allra första lägenhet på Gustavsgatan i Karlskoga. Den gången kom fler än planerat. Fler än de inbjudna. Som det brukar vara i den åldern. Har man en lägenhet när man är 20 så drar man till sig folk. I 30-årsåldern gäller gästlisteplatser och vinbiljetter till klubbar och releasefester. 

Vid 40+ är ett lägenhetskontrakt inte mycket att skryta med, ens i Stockholm. I synnerhet inte om man bor i förorten. Knappt någon hittar hit vare sig jag fyller år eller inte.

Därför gjorde det rätt ont att 29-åringen kläckte ur sig, under ett av göra-slut-samtalen, att "du kanske egentligen behöver en vän mer". Jag svarade att jag hinner ju inte ens träffa de jag har. Vilket förvisso är sant. Men jag har önskat många gånger att de hade tiden att träffa mig. Till exempel på min födelsedag.

Alla dessa undvikande män - och en liten som kan prata känslor

Skriver med en Tinderdejt jag tröstade mig med samma dag som S gjorde slut. Han reagerar väldigt likt S på att jag uppdaterat min presentation. Skojar och tycks obekymrad om att det faktiskt innebär att jag är fortsatt tillgänglig för andra.

"Ha ha, fan vad du uppdaterar din bio hela tiden!"

Jag svarade:

"Tycker du? Du skulle ha känt mig i somras. Nytt anthem varje dag. Inte för att någon ser dem. Men musik är viktigt för mig."

Sen behövde jag gå och säga förlåt till den lille. Jag skrek för högt på honom tidigare ikväll och gjorde honom ledsen efter att han lämnat CD-skivor att skrapas sönder på golvet. Igen. Jag kröp upp i hans säng och sa "Förlåt! Det var dumt av mig att skrika sådär på dig" och han hulkade något knappt hörbart så jag fick lägga mig lite närmare med hans lilla mun mot mitt öra. Sen kramades vi en stund medan han pratade om pokemon och att han inte längre skulle drömma några otäcka drömmar.

Tänk om män var lika lätta. Då skulle en inte sitta här och uppdatera sin Tinderbio en söndagkväll.

Till ett barn kan man säga "Förlåt för att jag var ett as. Det var hormonerna/medicinen/en jävligt jobbig dag" och bli förlåten på studs. Allt glömt och begravet. Män försvinner vid minsta motstånd. Det räcker att man frågar om vi ska dela på en falafeltallrik för att de ska få stora skälvan. Och det har inget med ålder att göra. Gäller 23 - 46. Åtminstone. Skulle säga att min ganska omfattande statistik pekar mot att det förekommer till dödsdagar för somliga, undvikande typer. Män lär sig ju aldrig. Som bekant.

How the west was won

Hade hoppats på sällskap i flera år. Men insåg att det aldrig kommer att hända. Att ”någon” skulle följa med mig och det där lasset av grejer som tagit upp plats i lägenheten och sugit kraft ur sinnet. Nu klarade jag det själv. Nästan. (En vän hjälpte lasta i Sthlm och elvaåringen i Sunne) Hämtade släp i Skyttorp på tisdagen mellan vårdsamtal och apoteksköande. Packade och åkte västerut i onsdags. Tackade Gud för att Apoteket slutligen kunde leverera efter mer än en vecka av ständiga vårdbesök i app, telefon och real life i försök att få ut nya mediciner då jag blivit bestulen av någon jag litade på (long story). 

Väcktes i Kristinehamn på torsdagen, av pigga barn jag inte orkade ta mig ur sängen för att laga frukost till. Behövde sova ut och ta extra medicin för att komma upp. Sen bar det av norrut till Sunnetrakten för avlastning. Minstingen bajsade på sig på vägen till torpet vilket inte är nån lek då vi saknar brunn. Orkar inte ens redogöra för äventyret att finna en granne att duscha hos och hur det såg ut på dennes toalett. Grannen vi brukar låna el av var nämligen inte hemma och då är det svårt att stanna nån längre stund eftersom spisen är alltför litenoch måste matas två gånger i timmen. Men gick att elda efter två år!  Barnen var inte så pepp på övernattning och även om de annars gillar utedasset ville jag inte riskera fler olyckor med minstingen p g a mörkerrädsla uppå allt. De rena byxorna var redan slut. 

Så på vägen hem krypkörde jag i dimma och mörker och fastnade i bilkö runt en trafikolycka på Dödens Väg, rv 45. Ser för dåligt för att köra i mörker numera men trots två stopp för nattsömn var det omöjligt att hinna innan solen gick ner. Och detta, mina vänner, är ett projekt som en frisk, stark karl klarar på en dag. Minus barnen då. Klappar mig på axeln och svär samtidigt. Har inte varit nådig mot barnen senaste veckan. Det är synd om dem. Jämt får de stå ut med en mamma som skriker och gråter och ingenting orkar. Ändå får jag höra ”jag tycker om dig precis som du är”. De kommer att göra någon/några väldigt lycklig nån gång. Jag önskar att jag finge sova ungefär tills dess.

Attached and destroyed

Efter ett par veckors varannandagsångest över att 29-åringens mess glesat ut författade jag ett brev. Ett brev som jag la upp i en separatistgrupp på Facebook för dejtande icke-män för att få en analys innan jag postade. Jag förklarade att jag inte hade tänkt blir seriös med en 29-åring, att jag förstår att 18 år gör mycket med en människa och ens syn på livet. Att jag inte hade bråttom. Men att jag behöver samma bekräftelse tillbaka som han gav mig i början och som jag ger honom. Söta ord och sms. Veta var jag har honom. Att jag inte ville vara KK eller någon form av rebound efter en sexlös relation.

En av tjejerna i gruppen skrev om brevet och tog bort några detaljer om ex och tidigare upplevelser. Jag använde mycket av hennes version. Skrev ut. Bestämde att ses för att återlämna tröjan han glömt. Eftersom han inte reagerade på att tröjan kunde hämtas "nästa gång jag hälsar på dig" tänkte jag att han var inne på samma som jag. Att avsluta. Han hade ju inte känts så på sista tiden.

Han hämtade upp mig med sin mammas bil efter träningen i Liljeholmen. Kyssen luktade kaffe. Han verkade som vanligt. Frågade vad jag hade i handen. "Ett brev. Till dig".

"Jaha. Har det hänt nåt?"

Han var uppenbarligen inte alls inne på att avsluta.

På parkeringen frågade han om jag ville prata. Jag lämnade brevet i bilen för honom att läsa senare och och han följde med upp.

Jag förklarade att jag inte kände att han var särskilt intresserad av mig. Han sa att det inte stämde. Jag gav exempel på hur jag ger honom bekräftelse men inte får tillbaka. Hur jag säger att han är söt och rolig och underbar i sängen och när han frågar om jag verkligen gillar hans kropp som han skäms över svarar jag ja. Han sa att han kände igen det från tidigare relationer. Att han kunde bli bättre på att bekräfta mig.

Jag frågade vad han menade när han var hos mig sist. När han "pratade ut" om sin tvekan inför extrafarsaskapet. Det han inte var redo för. Jag hade inte opponerat mig då. Bara nickat och förstått. Vi hade ju nyss haft sex. Nu ville jag veta om han just förklarat för mig att han ville ha mig som KK. För det ville inte jag.

"Jag har aldrig haft nån KK-relation", sa han. Det var inte vad han var ute efter.

"Men jag vet inte vad jag vill. Jag kan inte lova nånting".

Fair enough. Jag vet ju egentligen inte heller. Jag har bara kastats med i nån jävla passionsstorm som gjort mig oförmögen att tänka klart och förnuftigt.

Han kramade mig hårt och såg på mig med sina hundögon. Sen var vi igång igen.

Tjugo minuter senare hastade vi ut genom porten. Jag för att hämta minstingen på skolan och han för att lämna bilen hos mamma. För första gången kysste han mig utanför huset utan att tveka. Efter tjugo meter vände han sig om och vinkade och log. Jag kände mig som ett lamm i sommarhagen. Lätt och lycklig.

Vi hade kommit överens om att han skulle smsa mig när han läst brevet. Sen kunde vi prata om det när han var hemma från Rumänien där han skulle spela matcher igen. Ingen brådska. Jag kände mig trygg.

På kvällen kom sms:et. "Läst nu".

Jag svarade med ett <3. Han gav ett tillbaka.

Efter en stund kom "Ska vi ringas i morgon och snacka om det?"

"Om du kan", skrev jag.

Vi bestämde att han skulle ringa kl 13.

Sen skrev jag "god natt " och ett hjärta. Han svarade likadant.

Jag utbrast "Du kan ju!"

"Javisst!"

Jag tackade för att han ansträngde sig för min skull. Med att bekräfta mig. Sen somnade jag utan större åthävor för första gången på länge.

Strax efter ett nästa dag ringde det på mobilen. Rösten var allvarlig. Lite tunn.

"Det här går inte."

Jag minns inte ens hur resten av samtalet gick, mer än att det var ganska kort. Han hade hängt upp sig på det där med att jag ville veta att han "någon gång i framtiden kunde tänka sig en relation". Inte nödvändigtvis med mig. Utan "en relation". Jag tror inte han förstod skillnaden. "Hjälpen" jag fått med brevet hade kanske trots allt varit mera stjälp. Men å andra sidan en tydligare och starkare röst för min integritet och självbevarelsedrift. Sånt där som andra kvinnor kan.

En av de sista sakerna ha  sa var "men vi kan väl vara vänner?"

Men DEN attraktionen? Skulle inte tro det. Just den frågan kändes som en omvriden kniv. Hur tänkte han?

Vi hade inte setts en enda dag utan att han haft stånd i min närhet.

Nu kändes det som att det var allt jag var. Fast jag nånstans vet att han aldrig hade lagt den tiden och det engagemanget på att trots allt svara om han inte känt något mer för egen del.

Men han var väl rädd. Vad kan en ensam mamma göra åt sånt? Mota bort monstren under sängen? Jag är ju lika rädd för dem själv. Hade tagit upp skillnaden i ålder och livssituation tidigt men då skrattade han bara. Det tog lite längre tid för hans pollett att trilla ner.

Nu sitter jag här och sörjer vad som inte blev. Eller gör jag det? Vad jag säkert VET är att jag sörjer slutet på mitt livs största passion. 47 år tog det, tja 46 om jag ska vara ärlig för jag fyllde år efter att vi träffats, innan jag fick uppleva något av det häftigaste jag varit med om i mitt trötta liv. Det gör ont nu. Jag jobbar med min ångest. Har svårt att vara ensam. Chattar på kvällarna med random människor. Har redan varit på tre Tinderdejter. Hemska sådana,  två där drogerna flödade och ena dejten ringde sin dealer mitt i pratet när kokainet började ladda ur. 29-åringen var inte sån. Han drack sin öl och åt sin falafel, pluggade sin kriminologi och gick ut med sina hundar. Det hade passat mig, trots alla andra olikheter.

Det finns inte mycket jag kan göra nu. Jag skrev att jag finns här om han vill försöka. Men känslorna från hans sida var uppenbarligen inte tillräckligt starka för att våga hoppa med en 18 år äldre, sjuklig tvåbarnsmorsa. Och någonstans förstår jag ju det. Ändå läser jag Attached. Och gråter. För att jag känner igen oss två. Och mig själv i tidigare relationer. Jag har för bråttom och skrämmer bort. Just de där undvikande snubbarna jag allra helst vill ha.

Livet. Det är allt bra jävligt ibland.

Olle Ångest knackar på

För en månad sen hade jag barnledig helg och bokade in tre dejter. En tredje gången gillt på fredagen med en golfspelare från Bromma (jag veeet, men hans föräldrar hade en bedårande pudelblandis och han skrev så fint om Tove Jansson och om MIG så jag uppfattade honom som intresserad på riktigt, av något mer än bara ligga). Och på lördagen med den där värmlänningen som visade veteranflottiljen och gav mig en oskyldig kram ett par veckor tidigare. Före värmlänningen hade jag dock klämt in en lite yngre förmåga som jag haft fina chattar med under ett par veckor före och efter en operation han gått igenom. Han verkade rolig, pluggade kriminologi och hade två fina hundar. Så jag tänkte att vi säkert skulle ha en trevlig fördejt på nåt avslappnat ölhak.

Fredagsdejten avlöpte som planerat. Kanske inte fullt så trevligt som jag hoppats på. Han VAR enbart ute efter ligga, av Tove Janssonpratet blev intet. Istället bjöds ganska sunkiga tacos (utan guacamole!), billigt vin ("du sa att du inte var så noga med sånt") och ständiga ordvitsar. Jag har en förmåga att dra till mig en del nördar och aspergianer, men detta var nästan för mycket.

Så hoppet stod till lördagskvällen och värmlänningen. Som slagit på stort och bokat hotellrum då han inte hade hemadress i stan. Han mer än insinuerade att vi skulle ha hett sex på Scandic, varpå jag bromsade en aning och förklarade att jag inte är så bra på planekonomisex, ja kanske inte alls sugen faktiskt.

När dagen kom och jag messade om mötesplats fick jag svar att han hade "lite ont i halsen". Kanske hade han hittat något säkrare kort. Jag kan inte påstå att jag deppade ihop, även om det var lite tråkigt. Jag hade gillat vår första dejt, på en svenskt lagom och känslomässigt sund nivå. Jag hade tänkt att han kunde vara en sån där kille jag egentligen behöver. Innan jag hörde om hotellrummet och såg att han fanns på Darkside också. 

Nu fick jag istället mer tid till fördejten. Vi sågs på Dovas. Jag kom först. Han gled in lite sent, i jeansjacka och otrendiga sneakers och det röda, lite lätt lockiga håret i en knut i nacken. Han verkade smått nervös då han under den första halvtimmen inte mötte min blick en enda gång medan han pratade på rätt friskt, bland annat om att han var just nervös och att "du verkar ha lite mer vana för sånt här". Under de kanske två timmar vi satt där fick han ur sig både "du ser bättre ut i verkligheten än på bilderna" och "jag kliver ju in här och känner som att jag vunnit högsta vinsten". Han var charmig på ett lite nördigt men samtidigt väldigt osvenskt sätt. Jag älskar verkligen män som vågar ge komplimanger och visa att de är intresserade i en situation där de har allt att förlora. Han tjatade sig till en puss rentav, ha ha. Efter bara någon timme kände jag att det här kunde bli mer än några öl och hemfärd åt varsitt håll. Så jag frågade om han ville följa med hem och lyssna på skivor. Han såg förvånad ut. Som att jag skojade med honom. Han hade ju flera gånger deklarerat att han inte visste ett smack om hur man raggade på tjejer och att han inte var den som brukade få ligga.

Men det fick han. Igen och igen. När jag under natten gick upp på toaletten hörde jag plötsligt från sovrummet: "Har du gjort en lista?"

Då hade han råkat se mitt kollegieblock med Tindermatcher jag kunde tänka mig att dejta. Vid varje namn hade jag skrivit några korta minnesanteckningar kring sådant vi chattat om. Nu läste han högt om sig själv "X-opererad och politiskt envis"! Han skrattade högt. Jag ville bara sjunka genom golvet. Men han deklarerade att han bara tyckte det var roligt. Och att beskrivningen av honom stämde utmärkt! Snart satt jag bredvid honom där i sängen och skrattade så jag fick halsont.

På morgonen frågade han om jag tog illa upp ifall han åkte ifrån mig. "Lite" svarade jag. Jag har ju svårt att förställa mig. Men han hade en inbokad träning. Och jag visste vid det här laget om att han är elitidrottare. Jag fick hans nummer och skickade mitt. Redan på kvällen samma dag kläckte han frågan "När får jag träffa dig igen?" Jag tyckte det var underbart att han inte spelade Spelet.

Då barnvaktstiderna är ovanliga blev vår uppföljande dejt en fika på Söder mitt på dagen ett par veckor senare. Då hade vi messat varandra i stort sett varje dag sen vårt första möte, han från både Bukarest och Paris dit han rest för att spela i olika tävlingar. Sen åkte han till Skåne några dagar men kom hem tidigt en lördag morgon då barnen var hos stödfamiljen och vi hade bestämt att han skulle ta nattåget och komma direkt till mig så vi fick "vakna tillsammans" (hans ord).

Jag kan ju inte påstå att det blev så mycket sova. Vi hade sex förstås. Sen låg vi och kysstes en stund. Och så försökte vi sova ett par timmar innan han föreslog att vi skulle gå nånstans och äta middag. Jag tyckte vi kunde laga något hemma eftersom jag hade dåligt med pengar. "Det löser sig", sa han. Sen tog han en lång dusch i mitt alltför trånga badkar. Jag hörde hur han sjöng på nån indiehit. Skränigt och ogenerat. 

Jag tog på mig en klänning i blommiga höstfärger,  en väst och mina fransiga indianstövlar i mörkbrun mocka. En snabb sminkning och jag var klar för en kväll på stan. Vi åt middag på den där halvkassa asiaten vid Mariatorget. Han lämnade sitt ris men åt i gengäld upp de grönsaker jag lämnat. "Jag försöker undvika kolhydrater" förklarade han. "Måste tänka på vikten". Jag tyckte det var sött att han åt från min tallrik. Sånt där som bara vissa mammor och pojkvänner gör.

Sen fortsatte vi till Dovas, där vi träffats, men de hade coronafullt, så vi korsade gatan och hamnade på nåt annat hak där vi fick ett hörnbord. Han beställde in öl och betalade. Vi pratade om allt från hundar till Palmemordet. Ändå lyckades han höra hela konversationen vid bordet intill och en del av mig undrade om han har aspergers. Jag undrade så pass att jag faktiskt nämnde det.

"Jag brukar inte berätta det för folk, men nu när du är inne på det så, ja. Jag har diagnosen. Men är atypisk", förklarade han.

Det här nördiga intresset för klockor, som han nämnt. Att han kunde ägna timtal åt att googla efter sällsynta klockor, köpa och sälja på auktionssajter. Någon av gångerna då han slutat svara mitt i en chatt var han på väg in i en uraffär för att lämna in klockor på service. Samtidigt som jag uppskattar nörderier, skrämmer de mig. Av samma anledning som jag blir rädd för golfare. Intresset slukar så mycket av deras tid att det inte finns någon över för mig och barnen.

Kvällen löpte på. Han beställde in en öl till mig och en Strongbow till sig. När jag såg den ångrade jag ölen. "Men ta min Strongbow då! sa han och hällde över min öl i sitt glas. Efter en stund behövde han gå på toaletten. Då gav han mig sitt kort och sa åt mig att beställa två Strongbow till. Jag såg förmodligen ut som ett frågetecken för han sa bara "Koden är XXXX".

"Jag tänker inte betala med ditt kort!" sa jag.

"Varför då?"

"För att det känns fel. Du känner ju inte ens mig. Hur vågar du lämna det till mig? Jag kanske sticker härifrån nu".

"Med mina 250 kronor ...", sa han och flinade. "Jag sms:ar dig koden". Och så gick han till herrarnas.

Från kön smsade han vidare:

"Vad lyssnar du på?"

"Lana del Rey"

"Du är så jävla sexig nu".

Jag gick till baren och beställde. Men på mitt eget kort. Han hade ju redan lagt ut för både mat och öl.

Telefonen plingade till några gånger. Olika matcher från Tinder hörde av sig och undrade vad jag gjorde. En av de jag träffat tidigare skrev "Mindre än en kilometer från mig! Jag hade tänkt att vi skulle ses. Har fixat röka!"

Jag messade tillbaka "För sent, sötis. Jag är redan på dejt".

När han satte sig igen var atmosfären minst sagt vibrerande. Vi drack upp och åkte hem till mig.

Där det fantastiska sexet fortsatte. Och fortsatte. När vi vaknade på söndag morgon kunde vi knappt gå. Han behövde åka och hämta upp sina hundar hos exet och jag skulle få hem mina barn, så det blev ingen frukost denna gång. Men han frågade igen om jag tog illa upp för att han gick. Och jag svarade på samma vis. "Lite".

I hallen på väg att lämna mig, stod han en stund och höll om mig och funderade högt. Kring att han inte förstod vad jag ser hos honom. Att han inte har något att erbjuda mig. "Du kan ju träffa någon mycket snyggare, nån mer lyckad snubbe som kan få dig att komma".

Jag ville säga att jag inte vill ha någon annan. Och att ingen annan försökt så mycket som han. Men istället sa jag bara "Sluta!" och "Vi hörs snart" innan jag gav honom en hejdåkyss på tandställningen. Jo, han har en sån också.

Från den allra första gången vi sågs, hade han hört av sig nästan varje dag. Men nu blev det tyst ett par dagar från mitt sista sms innan det kom ett "Läget?" på mobilen. Just den där dagen då ångesten vuxit sig så stark att jag inte längre kunde hantera den. Jag mådde dels dåligt på grund av allmän hormondepp. Måste få hjälp så fort som möjligt då jag känner att jag gräver ner mig i ett stort, svart hål av sorg över Hangö, familjen, framtiden och oron för barnen. Dels klarar jag inte den här ovissheten man så ofta tvingas stå ut med i början av ett förhållande. Om det nu ens är en början på nåt. Om det ens kan kallas förhållande. Jag känner ju något jag inte känt på länge för en annan människa. Samtidigt som jag går igenom samma trassel med hormonerna som jag gjorde i våras då jag sist trodde att jag hittat nån för mig.

Den gången hade jag fel. Så inihelvete fel. Denna gång kanske också fel. Men inte fullt lika mycket fel. Han är ju fantastisk i sängen! Han har vänstervärderingar. Är rolig och pratsam men kan också lyssna. Faktum är att jag tycker att vi hade väldigt bra kommunikation de första veckorna, om sånt som jag kände oro kring och som inte var oproblematiskt oss emellan. Han försäkrade sig både en och tre gånger att han inte gjort något otillbörligt när vi hade sex till exempel. Det tyckte jag var fint. Och ovanligt.

Men den där dagen för en dryg vecka sen när han smsade "Läget?", då urartade vår mysiga sms-konversation till en alltför hård diskussion om bostadspolitik där jag upplevde att han genom sin rigiditet inte förstod min sorg över Hangö eller tyckte att jag hade rätt till ett eget hem, annat än att hyra då. Jag tycker själv att hyresrätten är enormt viktig och driver en grupp som vill få till ett nytt miljonprogram. Men jag tycker det är lika viktigt att även fattigt, men skötsamt, folk får möjlighet att KÖPA sig sitt hem i den mån det är möjligt. Somliga människor, som jag, blir aldrig riktigt fria i själen, förrän vi får vara ifred och skapa och utveckla det som är vårt alldeles eget. Drömmen om den lilla stugan vid havet har gått som en röd tråd genom hela mitt liv. Därför har jag en koloniträdgård som håller på att växa igen. Därför har jag en segelbåt jag aldrig kommer ut med. Därför har jag hemmet fullt av saker som köpts för ett helt annat ändamål och egentligen hör hemma någon annanstans

Jag grät så tårarna sprutade och ångesten höll på att spränga sönder bröstet. Eftersom jag är uppvuxen i en familj där man inte bråkar. Den som bråkar får inte vara med. Den som bråkar skiljer sig. Medan han satt i andra änden och gjorde skrattemojis eftersom han tyckte det var så roligt att diskutera.

"Vi sätter väl punkt där", skrev han sen när svaren från mig slutade komma. Och jag grät och grät.

Sedan satt jag uppe hela natten och skrev ett långt brev till honom som jag inte kunde skicka då både wi-fi och telefonuppkopplingen låg nere. Någon gång framåt morgonkvisten fick jag iväg ett antal mms där jag fotat av det långa brevet bit för bit, på min laptop. Jag förklarade vad jag känner för Hangö, att det är mer än ett hus. Det var min framtid, min själs hemmahamn - och skulle bli mina barns.

Strax efter sju på morgonen kom svaret från honom. "Det är ok, asså. Du behöver inte be om ursäkt" och "Jag borde inte ha gått på som jag gjorde". Jag svarade med ett hjärta. Sen hörde jag inte av honom mer förrän i förrgår när jag frågade hur han mår och om han blev ledsen. Vi avhandlade lite av bråket. Jag verkar ha förstorat upp det mer än han, om man ska döma efter vad vi skrev senast.

Vi bestämde att han skulle titta på nån helg han inte är upptagen och återkomma inom ett par dagar, så att jag får chans att fixa barnvakt i tid.

Jag hörde inget av honom igår. Och ingenting idag. Scrollade genom vår konversation lite och hittade den där ursäkten för att han "gått på så". Lajkade den med ett hjärta. Efter någon timme såg jag att han svarat.

"Ha ha, du var rätt långt tillbaka i konversationen nu".

Jaha. Vad menar han med det? En annan dag skrattade han åt att jag läst hans nya presentation på Tinder. Som kommer upp när jag chattar med honom från laptopen. Bakgrundsinfo här är att jag under sommaren dejtade en 33-åring (påmastningskillen) som hade stenkoll på när jag var inne på Tinder och när jag ändrat min profiltext och kommenterade detta med att jag "jobbar Tinder rätt hårt". Detta berättade jag för nuvarande dejt ganska tidigt i vår konversation och han reagerade starkt och tyckte att 33-åringen verkade vara en kula att ducka för. Medan jag tyckte att det var lite rart att han brydde sig om mig. Jag brukar inte falla för machokillar med sjuklig svartsjuka och 33-åringen var ingen sådan heller. Vi hade kontakt härom veckan då jag inte hört av honom på ett tag. Vi tackade varandra för några fina sommarmöten och önskade lycka till. Det kändes bra.

Men tillbaka till att jag lajkade nuvarande dejts gamla ursäkt. Det är svårt att inte tolka hans flabbande över det som att bollen är på hans planhalva hela tiden. Han skojar gärna och ofta om att jag tycker han är så oemotståndlig. Och det tycker jag ju också. Men inte när han håller på så. Jag har ursäktat en del av det med att han har asperger då jag vet hur aspergerkillar ofta går över gränsen när det gäller allt från sexsnack till ständiga upprepningar av samma skämt.

Hur som helst så svarade jag honom ikväll igen, att jag letade efter en grej i vår konversation. Han frågar "Jaså? Vad?" varpå jag, som redan är ledsen och nu än mer irriterad över att han inte hört av sig med förslag på datum eller någon fråga om hur jag mår, skriver "Vill du nånting?"

Och sen är cirkusen igång med anklagelser och missförstånd igen.

Jag tycker att vi ska ringas istället för att chatta en massa konstigheter. Han vill inte prata alls. Jag tar det som att han tappat intresset för mig. Han skriver att det är fel uppfattat och att han upplever att jag är sur och irriterad på honom. "Och jag känner att du driver med mig och att jag varit ett kul tidsfördriv men när jag berättar att jag har ångest försvinner du". Han printscreenar sistnämnda och använder det ett par gånger i vår korta konversation som förklaring till varför han är upprörd och kort i tonen.

Där sitter vi. Men lyckas till slut komma överens om att ringas i morgon eftermiddag.

Ångestnivån har nu gått ner en aning. För att han lovade ringa och skickade ett hjärta. Fan, att man ska behöva vara som en känslomässig fjortonåring vid 47 års ålder.

Jag tror ingen av oss mår särskilt bra. Jag har haft svårt att veta om jag ska ta hans "skojigheter" om att han inte fått ligga/har komplex för sitt utseende på allvar eller bara som ett särskilt slipat sätt att vinna en kvinna som gillar lite halvnördiga killar. Nu lutar jag åt att ta honom på allvar. Men vi får se först, om han ringer i morgon.

Män, män, män - och en Inger.

Har haft helvetiskt ont i snart två veckor. Både i rygg ben och armar. Mest är det högerarmen som strular och värker. Samma arm som förlamades efter operationen för femton år sen och sen aldrig riktigt blivit sig lik. Jag orkade aldrig driva klart processen om utebliven inkomst mot PRV. Jag har ju jobbat under de här femton åren. Stundtals väldigt mycket rentav. Men jag kommer aldrig att orka som före operationen. I synnerhet inte efter den utveckling som skett det senaste året.

Kolonilotten har grott igen. Båten har jag inte ens kommit ut med en gång i sommar. Det har gått över en månad sen påmastningsdejten och killen ifråga har både hunnit till Västkusten för semester och hem och vi har träffats flera gånger sedan dess. Men jag antar att vi bara är lite tidsfördriv för varandra. Även om han varit snäll och fin när vi setts, dök efter telefonen jag tappade i sjön vid påmastningen(!), alltid hämtar mig med bilen och ser till att jag mår så bra som det nu är möjligt med den här kroppen.

Nörden från tvåtimmarsdejten hjälpte mig att nattvakta på båtklubben. Även om han i ärlighetens namn sov mer än han vaktade. Fast han var ganska söt när han sov så det gjorde inte så mycket. Han försåg mig (och barnen) med mat i tre dagar också, eftersom han handlat med sig så mycket från den indiska restaurangen. Och sånt uppskattas förstås av en fattig morsa!

Annars är det mesta skit. Jag sörjer Hangö, som mamma sålde till min onde Morbror Tengil, efter åratal av turer fram och tillbaka. Jag vill aldrig se henne mer, men har saker jag måste hämta i Värmland. Ja, i Hangö också. Tavlor jag målat, foton, någon myntsamling från barndomen. Allt annat har ju morbror nu köpt till vrakpris. Mattorna farmor vävt tillhör honom. Den gamla skänken från farfar. Allt det som skulle vara vårt arv. Sånt som ingenting betyder för honom. Och sånt som aldrig betytt.

Mitt i all sorg och alla högar av jobb som inte blir gjort för att jag är helt slut i kropp och själ, kom en kvinna från en av seglargrupperna jag är med i, för att hjälpa mig med mina segel. Hon lyckades trassla upp min furlex så pass att vi efter flera dagars jobb slutligen var tvungna att använda mastkranen för att få loss linan. Den var rejält uppsnurrad! Men nu är den fixad, förseglet på och furlexen fungerar! Bara storseglet kvar nu, men för att fixa det behöver jag en vev till bommen, som 81-åringen satt fast på sniskan. Varenda liten tamp eller metallbit till en segelbåt kostar hundratals kronor så det blir till att leta på båtskroten eller försöka lösa det med något annat verktyg. Men jag försöker åtminstone trösta mig med att denna kvinna som nu hjälpt mig i flera dagar med outplånligt humör, existerar! Skrev just och tackade henne för hennes tålamod och fina personlighet. Vi har under de här dagarna hunnit prata om våra liv och tunga saker vi varit med om och jag har känt ett ärligt och uppriktigt stöd från henne, både kring de sorger som drabbat mig och för den person jag är eller tvingats bli. Är framför allt förbluffad över det senare! Ibland träffar man förstås människor som tar fram det allra bästa i en - som man helt enkelt klickar med. Men att jag ens skulle uppfattas som mer än uthärdlig i dessa dagar är något av en gåta för mig. Tack, Inger!

Bergochdalbanelivet

 Jag börjar lära mig nu. Ses ett par timmar i rimlig tid. Lagom sent för hångel. Inte tillräckligt med tid för mer. Ikväll fick barnen hänga en stund hos en kompis medan jag gick på picknick i Tanto. Hade chattat med killen ifråga (femton år yngre, yes we´re doing this now) i en dryg månad, bland annat under hans Ölandsvistelse, och vi hade avhandlat allt möjligt och han hade hunnit se flera av mina mer öppenhjärtiga presentationer på Tinder utan att sätta kaffet i halsen trots Brommabakgrund. Fick hans nummer tidigt i kontakten och googlade förstås. Kom fram till en ganska nördig golfsnubbe som jag inte trodde skulle intressera mig så mycket. Firmafotona var inte så snygga om jag ska vara ärlig. Men oj, vilken positiv överraskning detta blev! Han var faktiskt riktig söt! Att han kunde konversera och hade lite innanför pannbenet visste jag sedan tidigare. Fick de positiva sidorna bekräftade irl. Han var visserligen lite nördig, ja, men jag gillar ju det! Men också rolig, vass och snygg! Drack så pass lite vin att jag vågar påstå detsamma i morgon också. Även om jag ska på en ny dejt då. Då kommer en 34-åring med förmodat fördelaktigt utseende och hämtar upp mig för en privatvisning av veteranmuseet på Gålö. Vilken drömdejt för en militärhistorienörd som jag! I´m in heaven! För några timamr åtminstone. Veckan i övrigt har varit en katastrof. Först kom socialtjänsten och ringde på då någon (jag vet vem) hade gjort en orosanmälan. Vi har ju nyligen gått igenom en utredning därifrån, delvis på min begäran då jag sökt hjälp på grund av mina sjukdomar. Så detta kom som en chock. Uppgifterna i anmälan var dessutom delvis helt åt skogen. Delvis bestod de av sådan jag själv sagt på skämt, som att jag är en hoarder etc. Så det faktum att jag inte haft ork att ensam hyra släp, packa och köra detta till norra Värmland i sommar (mellan alla turer med skjuts av barn) används nu emot mig. Jag är normalt ganska bra på att sortera och sälja av, men det har inte funnit tid och fysisk kraft till allt. Anmälaren hade också synpunkter på att jag "sover hela dagarna". Tacka fan för det, när det är huvudsymptomet i två av mina sjukdomar!

Lyckligtvis verkade de två från socialtjänsten vara mer förstående än anmälaren. Jag släppte ju in dem oanmälda. De såg ingen sprit. Inga tabletter på golvet. Inga gråtande, sönderslagna barn. Även om minstingen sover i "en säng avsedd för mindre barn". En utdragssäng av äldre årgång.Vad är problemet? Han får plats. Jag håller på och tömmer det tredje rummet så att jag kan flytta in dit och han får då min säng, vilket anmälaren vet. Jag har ju skojat om såna här saker. Att Sthlm och Sverige av idag inte accepterar såna som mig. I synnerhet inte som förälder. Så det var förstås bara en tidsfråga.

Sånt här tär på psyket. Särskilt som jag redan är väldigt nere i skorna efter mammas beslut att sälja huset i Hangö till onde morbror Tengil. Jag måste hitta en ny, genomförbar, livsplan för mig och barnen. Sälja min kropp eller hitta någon som vill ha oss. Hela paketet.

Jag börjar lära mig.

Säker statistik

Sex KTH:are och två elektriker. Å så ännu en 20-nånting britt som vill sexchatta med ”sinful swedish women”. Statistiken håller i sig. 

Testosteronnästet

Äntligen ork att ta mig till Naturhistoriska med lillfisen. Är fan rädd för att åka förbi KTH numera. Stockholms testosteronnäste numero uno. 😱 Varannan snubbe som svajpar mig på Tinder går här. Vilket är väääldigt många då jag är uppe i över 500 matcher nu. Galet. Resten är en blandning av mediefolk, slöjdlärare, elektriker och knarkande socionomer. 

En 23-årig skärholmare som är engagerad i Humanisterna gick bananas härom kvällen och förklarade hur han längtade efter att ”motorbåta” mig. Och där lärde jag mig något nytt. Igen. Tänkte föreslå honom att söka medlemsskap i Onanisterna istället men var för snäll. Som vanligt.

Förtroende för läroverket: Mycket lågt. 

Mastdejt och fjärrsyn

The summer of dicks är igång! Två dejter avklarade denna vecka redan. En städad lunchdejt på stan idag mellan mina läkarbesök. Ett under att jag orkade med, med tanke på att jag somnade på tunnelbanan på vägen dit. Jag har inte direkt några orkmarginaler numera. Innan dess en sen dejt i båten när barnen somnat härom kvällen. Inklusive hångel.
Jag måste förresten berätta vad som hände i samband med lunchen. Killen skulle kolla klockan på sin telefon när han upptäckte att han måste ha glömt den på herrtoaletten i gallerian. Så han traskade dit för att se om den låg kvar. Det gjorde den inte. Då började jag söka efter en informationsdisk. När jag inte hittade någon klev jag in i en glasögonbutik för att fråga där. Förklarade att vi behövde prata med någon form av hittegodsavdelning eftersom dejten förlorat sin telefon.
"Är det den här?" säger expediten och halar fram en iphone från under disk! Av säkert hundra butiker klev jag in i just den som tagit emot killens upphittade telefon! Rätt otroligt ändå.
Dejten undrade om jag var synsk. Han tyckte jag skulle köpa en lott. Och jag var faktiskt på väg att göra det ikväll, men då hade t-banekiosken som säljer skraplotter redan stängt. Jag får spara dagen som ett roligt minne. Killen smsade just och tackade för en trevlig dejt och för att jag hittat hans telefon:-)
Båtdejten verkar ännu nöjdare och har redan hört av sig om att ses igen. Jag har också bokat in en påmastningsdejt (jag vet, det låter lite ekivokt) nere i hamnen i morgon med en yngre förmåga men inte hunnit utbyta nummer eller adress när Tinder återigen laggar. Big time! Alla meddelanden och matcher har försvunnit. Tur att jag hann fråga vilken båtbutik killen jobbar i. Blir att ringa dit i morgon. Wish me luck!

"Dick two - there´s so much we can do!"

Tindrar igen. Ny profil. Nytt namn. Nya bilder. Nya män. Några stycken har jag chattat med senaste veckan. En bestämde jag dejt med i fredags, fiffade och var på gång när meddelandet kom:
"Hemskt ledsen, men exet skickade hit sonen en dag tidigare, så vi får ses en annan gång".
Känns det igen?
Blev lite blå förstås men bokade in ny dejt med mer liggbar och lite yngre kille på lördagen. En som jag pratat med något längre och tyckte verkade rätt söt. Sagt och gjort! Han kom och hämtade upp mig efter att han varit och skejtat i Högdalen. Bara det är ju lite hett. Vännen Pia hade hällt i mig champagne och peppat innan och han var ganska på. "När passar det att jag kommer förbi? "Jag är hos en kompis på Söder nu och kan komma när som helst."
Well. Det kunde han också, för att citera en billig kioskroman. Det tog väl två timmar från hämtning inne i stan till fullbordat samlag i skärgårdskommunen.
Innan dess hann vi prata lite. Faktiskt. Kika i bokhyllan, dricka ett glas rödvin, prata barn, musiksmak, skvaller om en kollega vi båda jobbat med och lite annat. Och han hann ta en dusch och båda tryckte i sig några värktabletter. Jag för min artros/EDS/ME och han för att han skadat sig rätt illa i skejtrampen och haltade som en gammgubbe. Två invalidos som hade sex! Tänker på skejtklistermärket tioåringen hittade bland 99 andra i påsen jag beställt på nätet. Där man ser en handikappskylt med en rullstolsburen person som suger av en annan rullstolsburen. För explicit för en stackars tioåring (som inte förstod vad det var, så mamma fick förklara, men jag använde förstås inte orden "suga kuk" utan mer på en tioårings nivå, bara för att han inte ska bli retad i skolan) som rev sönder och slängde "det där klistermärket som han inte kunde förstå hur någon kunde vilja ha på sin bräda".
Den stackars pojken skulle få spader om han visste vad mamma gjort med en av skejtarna från hans favoritpark.
Nåväl. Morgonen var stel, på mer än artros- och höftskadevis. Inget mer skoj där. Han slog på Nyhetsmorgon när jag hade velat titta på något helt annat, för att uttrycka mig milt. Jag fick åtminstone frukost och skjuts till bussen. Men han klev inte ur bilen för att ge mig en avskedskram. Han vevade ner rutan och skulle säga något men jag förekom honom med att kläcka ur mig ett torrt "tack för skjutsen! och "ha det bra!" Så vansinnigt trist.
Men nu när jag gjort mig sånt besvär känner jag ju att jag borde få nåt mer. Jag vill inte ha fler one-night-stands! Jag vill ha en älskare! Förstår ju om ingen vill vara ihop med en invalido som mig. Men ligga går ju. Nu känner jag bara självförtroendet dala igen. Kanske tyckte han att mina bröst var för hängiga, att jag har dålig hållning eller bara var kass på oralsex. Eller var jag kanske lite dryg? För jag kläckte ur mig ett par saker som kanske inte landade helt bra, som "jag hatar r´n´b" och "jag ser aldrig komedier". Sen missuppfattade han nåt jag sa om hans längd som att jag inte skulle gilla korta killar. Han var inte ens kort! Och jag har ju alltid varit den som gillat just de korta killarna.
Han är helt klart en typ jag attraheras av. Mjukt, fint skägg som inte sticks. Vanlig 39-åringskropp med lite lönnfett och fin "skejtröv". Ingen gymkille. Så jävla skönt! Och ja, jag tyckte vi var väldigt kompatibla under täcket, eller snarare ovanpå. Och den där grejen han hade mellan benen var av en särdeles exklusiv sort. Jag vet, för jag har fått äran att ta hand om några.
Så nu sitter jag här och funderar på hur man gör när man är 46 år och har dåligt självförtroende men vill ligga igen, nån gång. Kanske flera. Tror inte alls att vi är pojkvän/flickvänsmaterial för varandra. Lever så olika liv. Jag är ju sjuk med allt det innebär. Han verkar dra in en del i sitt bolag, har bostadsrätt och ny bil. Och han är rätt mycket yngre.
Men. "Ligga lite?" som det står i pratbubblan i nån Stenmarkare. Fan. Att det ska vara så svårt.
Skriver i dejtinggruppen på Facebook om killen och ber om råd. Alla utom en svarar "Smsa honom!", "Go for it!" etc. Den enda svarar "Ledsen, men en man kliver ur bilen om han är intresserad" (Hon har en rejäl poäng här!).
Och "Lyssna nu. Visst kan du låten från New Kids On The Block - "Step by step"? Ok. Så byter du ut "step" mot "dick"..."
Detta ska bli mitt sommaranthem:
"Dick one - we can have lots of fun. Dick two - there´s so much we can do. Dick three - it´s just you and me. Dick four - I can give you more."
Vad annat kan en gammal invalido som just fått stödfamilj var tredje helg ta sig till? Livet är kort.
Försökte lyssna på NKOTB på Youtube men tröttnade rätt fort. Därför får ni nästan lite r´n´b istället;-) Medan jag försöker fokusera på att han snarkade som fan. Också.

Back in the USSR

Swipear runt lite på Tinder igen och förutom the occasional sportbil och gädda ser jag osannolikt många som läst teologi eller gått på idrottshögskolan. En och annan ”idrottslärare” ser inte ut att ha lämnat lägenheten på flera år. 

Ett par Facebookvänner sveper förbi (trevligt folk men vi har nog redan tidigare konstaterat att vi inte är varandras typ på det viset) och minst en av deltagarna från förrförra årets Bonde söker fru är på banan igen. Med bilder från inspelningen ...

Jag skrattar och suckar om vartannat, som man gör när man ägnar sig åt Tinder. Men så dyker ett bekant ansikte upp som känns lite mer än vanligt. S är tillbaka igen. Med en ny bild. Kanske tog han till sig något av det jag skrev trots allt. Den stekiga hissbilden är borta och ersatt av ett soligt ansikte. Texten är kvar: ”Ser inte alla bra ut i solglasögon?” 

Om en månad ska han bli farsa igen. Jag försöker vara glad åt att jag slipper bli en försummad del av hans stjärnfamilj.

Swipear istället höger på någon som bor 6273 mil från mig. Det känns tryggt.

Det korta strået

Så slut. Så trött. Så evinnerligt less på hysteriska klassföräldrar som mejlar i en evighet om småsaker. Ingen har blivit skadad. Ingen har blivit mobbad. En petitess kring en skateboard och en kickbike. Men jag ska ägna timmar av min vecka åt detta trams. Och som ensamstående mamma tvingas ta emot ”tips” på hur jag ska uppfostra mitt barn och leka detektiv och uppsöka närbutik och mejla lärare i bästa Kalle Blomkviststil. När de själva har en dotter som retas och mobbar. Men en skitig skejtunge från en ensamstående morsa drar alltid kortaste strået.

Det värsta är att jag känner att detta hade jag knappast fått utstå om jag varit man. Om vi varit två föräldrar. Pappan som ringde hänvisar till information han fått från föräldrarna till en av mitt barns nya skejtkompisar som det nyligen skurit sig med. Ironiskt nog just de föräldrar som har noll koll på var deras unge befinner sig och låter honom planka runt över hela stan. Men det kunde jag ju inte säga till den här gnälliga pappan som ringde. Så jag blev helt tyst. Lång, pinsam tystnad i luren där den här pappan förväntade sig, ja, jag vet faktiskt inte. Han har legat på som en iller om detta men sa gång på gång att "det är ju verkligen värt att gå till botten med detta så det inte barkar åt fel håll" och "inte för vår skull men för er skull". Min son må vara socialt kantig ibland men han har en hög moral och ett gott hjärta. Känner att jag sitter här och blir riktigt förbannad nu. Tur att jag inte hann bli det i telefon. Jag blev bara paff. Vafan liksom. Fel grabb att tro skit om.Som lök på laxen fick jag ett samtal från socialtjänsten vid lunchtid om att rektorn ringt och verkat oroad över att min son inte var i skolan. Jag hade råkat sjukanmäla minstingen två gånger i den förbaskade appen. Skolan kunde se att lilla var hemma och påstod att de sökt mig flera gånger utan att få svar. Det enda jag såg var ett sms som jag svarade på inom en timme. Men de har alltså tid att ringa socialtjänsten istället för att ge min son mer än tjugo minuter matematikundervisning i veckan. Ni som inte känner mig lär garanterat tänka, "there´s more to this than meets the eye". Ni som känner mig eller den svenska skolans arbete med NPF-elever vet. Det är ett lotteri. Har man otur blir man rektorns offrade insats. Att vara barn till en ensamstående mamma ökar risken för nit med cirka tusen procent.

Jag borde förstås anmäla dem. Men jag vet inte om jag orkar ännu ett krig. Mina divisioner är kraftigt decimerade.

Har gråtit flera gånger idag. Över detta. Över den jävla dyslexin/dyskalkylin och skolan som inget gör. Över min ruttna hälsa som bara går åt fanders. Åt att inte kunna finnas där för mina barn. Åt mitt obefintliga kärleksliv. Åt alla jävla hormoner. Åt allt jag är rädd för. 

Sa jag att han har löss också? Igen.

Nu går jag och lägger mig.

Ner ner ner, nerför backen, ner

Jag, som i hemlighet alltid önskat mig en skejtare. Numera hänger de här hemma i drivor ibland och man får utfodra nån som hänger kvar lite för länge. Andra dagar är tioåringen borta hela dagen och påstår att de ”fått gratis korv på Pressbyrån”. Fan tro’t. I dag hämtade jag avkomma med kompis hos en annan skatekompis i Gröndal. Numera skejtar inte bara trashbarnen utan även de som bor i ”rum med utsikt”. Utsikt över hela jävla Mälarinloppet. Och det är lite fint. Jag hoppas att de fortsätter sin vänskap den dag de börjar på helt olika skolor. För så kommer det att bli.

Jag har varit så orolig för tioåringen. Och ÄR. Men sedan bästisen gick i karantän nån gång i mars har han fått flera nya vänner. Från väldigt olika familjer. Gemensamt är att de alla skejtar. Han som varit så harig, har börjat åka t-bana själv med kompisar och hänger ute mest hela tiden istället för att, som hos de gamla vännerna, mest spela tv-spel. Samtidigt som jag är glad för hans synbart ökade självförtroende är det en kamp att få hem honom till mat eller sovdags. Jag antar att jag får vara glad så länge han svarar i telefon när jag ringer. Än så länge tycker han väl att det är nyhetens behag att över huvud taget ha en telefon. Och när han gjort slut på månadens pott på ett par dagar är det kanske lite skoj ändå att bli uppringd och få prata med någon, även om det råkar vara morsan.

Men det har varit tuffa kvällar i vår. Hårda konflikter där inte någon av oss kunnat känna oss som vinnare.

Ni vet när man i flera timmar försökt nå fram till sin pre teen utan att grannarna ringer soc men helt tappat hoppet och rösten efter att ha skrikit och gormat ”du kan glömma din, jävla skateboard!”

Och så, mitt i natten, när man är uppe på toaletten, hör man en tunn röst som säger ”Mamma!”

”Ja?”

”Jag älskar dig!”

Den grejen. 

Men ni vet att det kostade. 

Exakt en skateboard;-)

Bild: Peter Gullers

Min bror, min bror!

Jag har ju alltid önskat mig en bror. Skulle ha haft en, men han dog i en luftvägsinfektion innan han hann fylla ett år och varje vecka under hela min uppväxt promenerade jag med mamma och pappa för att vattna hans grav. Ibland vände jag mig om för att torka bort en tår eller två. Vi pratade aldrig om det jobbiga. Det fick inte synas.
Så när en man hörde av sig för en tid sedan med den uttalade intentionen att vara just en bror och en praktisk hjälp eftersom han sett hur jag kämpar, var jag inte alltför sen att haka på. Visst var jag lite vaksam. Män brukar inte vilja vara vänner. Men den här hade hittat mig genom en sajt som inte enbart var inriktad på dejting utan även vänskaper och historiskt också genererat betydligt fler vänskaper än kärlekspar. Så det kändes på något vis rimligt. Han var tydlig med att han hade en sambo redan från början och det gjorde att det kändes lättare på något sätt. Jag behövde inte oroa mig.
Efter tiden med S var han ett stort stöd. En av flera jag pratade eller chattade med nästan dagligen och han verkade så klok och ärlig på något sätt. Inte alls lika rapp som S i skrift. Mer eftertänksam, ibland över gränsen till långrandig, men alltid varm och förstående. Jag visste att han läste den här bloggen och därigenom fick delikat information om mig. Jag visste mindre om honom, men då och då berättade han historier ur sitt liv. Även där fanns en trasig uppväxt, en frånvarande far, en otillgänglig mor (blir nästan fundersam om jag blandar ihop honom med S just här, men nej, det är jag ganska säker på), en flykt in i nya, mindre konservativa, konstellationer och så småningom en kärleksrelation med en mycket äldre kvinna som resulterade i ett faderskap redan som tjugoåring. Med tiden berättade han mer om sig själv och sina barn och planerade att bjuda hem mig och barnen på middag hos sig och sambon. Han erbjöd sig att hjälpa mig med båt och hem och barn. Har ni hört det förut? Det hade inte jag.
Fortfarande något tveksam tog jag emot hans hjälp ett par gånger. Barnen hann träffa honom, till skillnad från S, och de gillade honom! Så pass att vi planerade tur till torpet tillsammans, stora killen ville att X skulle följa med oss till badhuset och att minstingen på kvällen satt och filosoferade "Det känns nästan som en slags pappa när X kommer". Det kändes i hjärteroten på mig, men jag sa inget till X med risk för att han skulle bli lite besvärad och övertolka mig när det var helt och hållet sexåringens kommentar från ingenstans.
Och så kom då den där kvällen då jag äntligen fått barnvakt och hade tänkt mig ut med tjejerna på galej med förhoppning om övernattning. Ingen svarade jakande på min inbjudan. Alla ville stanna i karantän. Utom X. Så det blev en kväll på tu man hand. Med längre och personligare samtal om hans bakgrund med tre kvinnor och tre barn. Även om han i detta skede mest pratade om två av dem. Och allra mest om sitt hus och sin längtan till landet och en massa historik om sig och jobbet och roliga saker vi skulle kunna hitta på eftersom vi hade liknande drömmar och intressen. En öl till beställdes in. Och en till. Och plötsligt kysste han mig - rätt över bordet i ett hörn på den glesbefolkade krogen!
Då var det liksom kört för Förortsmorsan. Ingen återvändo. Minns att jag inte direkt var buskablyg, men förslaget om att "ta en taxi" kom från honom. Så vi hamnade hemma hos mig där vi hade sex enligt nedanstående beskrivning. Dagen innan hade jag skrivit mitt sista sms till S, som jag på intet sätt var över. Men ibland behöver man bara ligga. Och X fick mig att känna mig trygg.
Tryggheten blev dock rejält naggad i kanten efter hans kärleksbetygelser under natten. Jag reagerade redan när han omtalade sexet som "att älska". Det hade jag inte hört sedan min allra första pojkvän, den bedrägliga polisaspiranten och häradsbetäckaren som jag var så fördummande kär i, kallade akten för exakt detsamma. På bara någon timme lyckades min nyfunna "storebror" lova allt från gårdsköp och höns till att skaka fram pengar till min diastasoperation. Detta tog jag upp med honom några dagar senare, att det inte kändes bekvämt för mig att han förlorade sig i rosa drömmar på det viset och lovade saker han knappast kunde hålla och som jag aldrig hade bett om. Vi kom överens om att fortsätta som vänner, då jag ärligt förklarade att jag inte kunde lova honom att få samma slags känslor, och han accepterade. Åtminstone ville jag tro det.
Veckorna gick och vi hördes eller skrevs på telefon nästan varje dag. Men oftast när han var på väg hem från jobbet eller ute på promenad eller nere i källaren. Han erkände själv att han inte kände sig "fri att prata" på grund av sin sambo. Hon hade ju anat ugglor i mossen när han inte kom hem den där natten och med all rätta blivit upprörd då han inte hörde av sig, men jag lyckades få honom att lugna sig med att berätta om oss. Det sista jag ville var att orsaka någons skilsmässa. Jag har alltid varit den som hållit mig undan upptagna män. Men efter åtta år utan sex är det svårt att vara petig.
Han hade, som jag skrev, tidigt berättat att han har tre barn, varav ett som han inte levt med. I dag fick jag höra betydligt mer av den historien. Och det var inte roligt.
Jag har ju, som några av er vet, gått igenom två graviditeter ensam. Den sista var mitt eget val, som köpare av dansk banksperma. Den första bara blev. Att ensam bära och föda ett barn är en tuff uppgift, inte bara fysiskt, utan än mer mentalt. Jag fällde oräkneliga tårar de första veckorna av graviditeten med min äldsta son, då jag dels helt på egen hand satte ut mina starka värktabletter, dels kämpade med vetskapen att jag skulle bli helt ensam med detta då det inte fanns någon som ville bli förälder tillsammans med mig. Två personer, den ena min bästa vän, sa i princip rakt ut att abort nog var lämpligaste alternativet. Mina egna föräldrar var för upptagna med sitt för att ens märka att jag var gravid de få gånger de svishade förbi på vägen till syrran, så jag var långt gången när jag till slut tog mod till mig och berättade på telefon. Sen blev det tyst i flera veckor. Inte ett "Grattis! Vad roligt!" Som systrarna fått höra. Bara en kompakt tystnad över telefonlinjen från väst.
Ensamma besök hos barnmorskan och specialistmödravården. Ensamma kvällar framför True Blood, Let´s Dance och en massa annat jag aldrig skulle ha brytt mig om att ägna tid åt om jag haft möjligheten och orken att fortsätta mitt gamla liv med vännerna, dj:andet och konserterna. Men jag var stolt över min mage och det väntade barnet, oavsett vad barnets biologiska farfar försökte förmå mig att göra för att slippa "besväret". Jag skulle klara av föräldraskapet själv. Jag hade ju inget val.

Med detta i bakhuvudet fick jag ikväll höra en mer detaljerad version av hur min nya "storebrors" andra barn kom till och vad som faktiskt hände efteråt. Jag visste att han åkt utomlands på jobb efter att ha separerat från sin dåvarande flickvän. En flickvän som just avslutat en graviditet. Hennes beslut, enligt honom. Väl på andra sidan jorden, nyseparerad och närhetstörstande, hade han inlett en sexuell relation med en kollega. Som resulterade i ännu en graviditet. Så långt har jag inget att invända, även om han nu hävdar annorlunda i nån slags iver att stämpla mig som moralist. Vad jag har problem med är eftermälet. För när han kom hem igen ville exet ha tillbaka honom och så blev det. När kollegan meddelade att hon blivit gravid togs det inte emot väl. Enligt X påstod sambon att kollegan omöjligen kunnat bli gravid så lätt. Vad hon nu visste om "lätt". Det låter jag vara osagt. Men X gick på sambons linje och tog inte graviditeten på allvar. Kollegan, som hade målat upp honom som sitt livs kärlek, blev lämnad helt ensam i sin graviditet. Precis som jag. Men med tillägget att föremålet för hennes ömma låga trodde att hon fabricerat alltsammans och till råga på allt gått tillbaka till exet. Men det slutar inte här. I denna situation, där sambon föreläser för X om sannolikhetslära och den kvinnliga menstruationscykeln, föreslår hon honom att DE ska skaffa ett gemensamt barn på studs! Vilket de också gjorde.
Kollegan bar, födde och uppfostrade sitt barn ensam. Men med vetskapen att hennes kärlek någon mil därifrån valt att bygga upp allt det hon önskat med en annan kvinna - och ett annat barn.
Jag har så svårt att förstå detta svek. Han hävdar att han var svag och litade på sitt ex angående att graviditeten var ett påhitt. Det är ju knappast svårt att ta reda på! Mödravården fanns även för femton år sen och papporna var hjärtligt välkomna där. Varför följde han inte med henne på ultraljudet?
Jag förstår till fullo att kollegan, med sveket i spegeln, inte ville ha kontakt. Under åren har han skickat julklappar och presenter. Med tiden kom de i retur. Dottern ville inte heller ha med honom att göra. När han berättade detta för mig var det inte med obeveklig skuld för sitt eget beteende. Allt jag hörde var ursäkterna. "X:et sa att hon kunde det här med hur barn blir till och att det var omöjligt" och "Jag anklagar ju inte dig för hur dina barn blev till" eller  "Jag skickade presenter men hon ville inte ha med mig att göra."
Tacka fan för det! Så erbarmligt dåligt skött! Och då hade han redan ett barn i tonåren sedan tidigare och borde ha vetat bättre, efter alla turer med DEN mamman (som jag inte tänker gå in på här, men där verkar han ha tagit ett helt annat ansvar, även som ensamstående i perioder).

Först går jag själv igenom två graviditeter helt ensam. Sedan dejtar jag för första gången på åtta år och träffar på en man som väntar barn med en annan Tinderdejt (Ett barn som för övrigt inte alls skulle komma i april som han först sa utan väntas i juni tydligen - Åååh, dessa män och deras bristande koll på blommor och bin! Eller om det bara är en efterhandsfrisering för att dölja osnygga "överlappningar"...). Och nu lyckas jag hamna i säng med en totalt förvirrad individ som följt mig i ett års tid, påstått att han vill vara min bror, men sedan går framtidsbananas så fort han får stoppa in den och slutligen visar sig ha en allt annat än smickrande bakgrund. Jag vill bara gråta. Och har så gjort, större delen av kvällen. Sitter här återigen utan mina licensbelagda hormoner eftersom de fastnat i Danmark och jag känner sorgen och irritationen och ångesten som kommer tillbaka som en andra Tsunamivåg. Jag hatar att vara kvinna! Och jag hatar att vi ska behöva stå ut med alla dessa fega kräk till män som varken kan vara ärliga i kärlek eller ställa upp när det gäller. Hur ska jag kunna lita på en "storebror" som dels ljuger för sin sambo om vår relation, dels så totalt svikit både kvinnan som älskade honom och barnet hon födde? Allt för att han enligt egen utsago varit "svag" eller "emotionellt instabil" där och då. Hur stark tror han att jag var när jag väntade min första son? Hur stark tror han att jag är idag, när jag kämpar mot sjukdom och hormonstormar för att få mat på bordet, kläder på kroppen, meningsfull fritid och en fungerande skolgång för mina ungar? Vad ska jag skylla på när jag inte orkar ta hand om mina barn? Att jag önskar mig en annan familjekonstellation?
Ja, jag gick hårt åt honom. Jag hörde att han grät, för att sen slänga på luren. I sms:en som följde fyllde han på med anklagelser om att jag "dömt honom för att han gjort kollegan med barn". Vilket är helt åt skogen feltolkat! Vad jag har så svårt för i hela den här historien är att han så lättvindigt lämnade henne - anklagade henne för att fabricera graviditeten (värst av allt!) - och lika lättvindigt bildade en ny familj i rekordfart med sitt ex. Att som helt ensamstående, blivande mamma, med magen i vädret, gå genom staden och veta att där, i det där huset, bor han jag älskar med en han älskar istället för mig. Och de ska ha ett barn - istället för vårt - samtidigt. Det gör så satans ont även i mig! Jag vet att det inte är ren ondska men det känns fanimej så när jag tänker på hur hon måste ha kämpat i sorgen över allt som inte blev.
Jag dömer min "bror". Och, fast jag inte borde (för jag har trots allt bara hans version) även hans ex, som eldade under hans misstänksamhet och drog honom bort från det barn som borde haft rätt till sin far. Och så plötsligt, efter att inte ha velat ha barn, skaffade ett gemensamt, som knöt honom till henne.
Det är en sunkig historia. Och den berör mig på djupet. För att det kunde ha varit jag. För att jag, kanske, kunde ha blivit hans och fått veta vidden av detta alltför sent. Eller bara blivit en i raden av kvinnor som inte duger längre när något roligare dyker upp som sätter igång hans bekräftelsesystem.
Bara det att han kontrar med ”jag dömer inte dig för hur du skaffade dina barn!” Vad är det som gör att män tycker det är rimligt att likställa mitt kämpande med att ensam vänta, föda och fostra mina barn kontra deras fria val att lämna någon i just den situationen för att själva ta noll ansvar, praktiskt och känslomässigt? Jag begriper det inte. Varför framställer de sig som offer när de snarare är förövare?

Jag har redan varit där. Det räcker nu. Inga fler jättebebisar som flyr så fort det blir lite jobbigt. Inga fler "män" som inte klarar att bli ifrågasatta ens när de begått så grova livsfel att det skapat djupa sår hos andra människor. För det begriper jag ju att detta gjort hos både mamma och barn, som fortfarande inte vill ha kontakt med karln.
Han begriper inte. Förstår ingenting. Det är bara jag som är dömande och hormonell. Kanske. Men jag är åtminstone dömande för att jag VALT att vara det. Ingen annan har sagt åt mig vad jag ska tycka eller tro. Och jag har inte i något skede ljugit eller fört varken honom eller mina barn bakom ljuset. Jag har varit fullkomligt ärlig. Och jag har lyssnat. Lite för länge.

Exakt HUR dömande är jag, min elaka fan? Kan jag leva med någon som lämnat sitt barn? Kanske. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag varken vill leva med eller klarar att vara nära vän med någon som skyller ifrån sig på exets påverkan och egna bristande kunskaper om blommor och bin för att ursäkta ett oförlåtligt svek mot en ensam mor. Och sedan, när barnet kommit till världen och synbart existerar, fortsätter sitt liv i den valda kärnfamiljen som om ingenting hänt.
Jag kan inte låta bli att fundera över om han, undermedvetet, känner en skuld som han på något vis försöker återgälda genom att "hjälpa" mig. Ännu en ensam mor. Det kan säkert vara så. Men det hjälper föga som tröst. Varken mig. Kollegan. Eller dottern utan far.

"Well, today is grey skies
Tomorrow are tears
You have to wait til yesterday is here."
Tom Waits

Läs inte det här om du vill ha kvar din bild av mig som den kyska, ansvarstagande modern

Känner mig låg igen. Kan inte ta hormonerna i den utsträckning jag behöver på grund av biverkningar. Och då kommer tankarna igen. Tankarna på vad som inte blev. Fast jag kände härom veckan att jag gått vidare. Det behövs så lite. Ett erbjudande om barnvakt. Och så ingen som vill träffas just den kvällen. För andra är det bara en vanlig fredagkväll i coronans tid. För mig är det den första natten med barnvakt sedan sommaren 2017! Hade det varit femton år sen hade jag garanterat fått ligga. Nu blir det väl ingenting med den saken. Och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Det är nog svårt för andra att förstå. Svårt för friska människor. Tvåsamma människor. Folk utan barn vareviga dag - och natt. Att det man kan längta efter allra mest trots evig värk och obeskrivlig trötthet är att få knulla. Tills man stupar. Precis som förr i tiden. Det vore fint.

Catcher in the rye

Under en våg av ångest härom kvällen smsade jag mitt ex. The Big X. Mannen jag levde med under åtta år. Vi som förlovade oss vid ett iskallt och ödsligt Morups Tånge den 15 mars 1994 och skulle gifta oss med Weeping Willows som bröllopsband. Vi som inte setts sen vi skildes utanför ett rum på Mornington Hotel dagen efter en konsert med Ed Harcourt på Mosebacke, hösten 2001.

Han är fortfarande, arton år senare, ett öppet sår hos mig.

Så mycket viktigare då, vad han faktiskt svarade, på mitt ganska patetiska sms om min bedrövliga livssituation med ständiga sjukdomar och utebliven kärlek. Jag undrade över hans känslor för mig. Om jag hade varit älskad någon gång.
"Det är för stort och för viktigt för mig att slänga iväg nåt svar, men jag ville försöka vara snabb med att svara att jag fick meddelandet. Det är väl just det som du frågar efter och som betyder något och som gör att det tar tid för mig att svara. Det är lätt att säga att något var skit och gå vidare, men det är ju inte så enkelt eftersom det inte är sant. Det var mycket som var bra och det var en fjärdedel av mitt liv. Jag blev mig nog aldrig mig lik efter A (broderns bortgång i en olycka kort efter att vi gjort slut). Försöker plocka upp trådar efter honom, i relation till barnen, men det är svårt. Vill att de ska veta att det fanns en farbror, men det är knepigt att mejsla ut en enkel figur. Jag tänker nog ganska ofta på dig och hur du har det. Och hur vi hade det. Jag tänker på katterna och hur det gick för dem. Jag vet inte. Det här är svårt. Det är 18 år. Det är hela mitt vuxna liv, inkluderat de år vi var tillsammans. Jag kan säga att jag aldrig älskat någon med den intensitet som jag älskade dig."
Jag tror nästan inte att jag behöver kommentera det där. Jag tror att ni förstår. Tårarna rann som ett Niagarafall när jag läste. 18 år senare gör det fortfarande ont att det inte längre är vi. Han är en av två män jag kan säga att jag älskat. Han är den enda jag inte riktigt kommit över. Vi hann med en del under de åtta år vi var tillsammans. Det skulle ha funnits ett barn. Det skulle ha funnits en bror. Vi hade så många gemensamma drömmar. Men sprit och nåt slags karriärshets kom emellan. Den fina man han var sågs alltmer sällan. Det får jag inte glömma bort i stunder av nostalgi. Men han gjorde mig till den människa jag är idag. De där åren mellan 20 och 30 formar så mycket av ens personlighet och livsdrömmar. Det är år man aldrig får tillbaka. Trots alla svårigheter hade vi mycket roligt också. Livet var ett äventyr. Och jag var älskad.
Den här vetskapen om att någon faktiskt älskat mig, så innerligt, gav mig styrkan att släppa allt trams med S. Jo, jag skriver trams, för att i jämförelse med X:et är det precis vad det känns som. Hur tänkte jag? Förmodligen inte alls. Hur kände jag? Som man gör när kroppen snedtänt på hormoner. Jag har ingen rimligare förklaring till att allting blev så stort än att "det var länge sen nån rörde mig" och "jag råkade befinna mig mitt i en hormonstorm". Det var så verkligt det kunde bli, där och då och fram tills jag läste de där sista raderna i X:ets sms. De har båda förmågan att uttrycka sig. Med den skillnaden att X:et menar vad han skriver.
Vad gäller S tror jag inte att han har en susning om vad det innebär att faktiskt älska någon in real life. Jag föll för hans fina ord eftersom de kändes eftertänksamma och inte så klyschiga. Jag trodde på allvar att de var riktade till just mig. Säkert var han fascinerad av mig. Jag vet att jag inte är som andra tjejer. Han är inte den första att imponeras av mina udda intressen eller min vassa penna. Men han blev den första på många år att bygga upp ett förtroendekapital hos mig, tillräckligt för att få till en dejt kryddad med känslostormar och förhoppningar om nåt slags framtid.
Han var kattallergiker. Och hade aldrig bott på landet. Kunde han ens hålla i en grep? Än mindre mocka ett hönshus? Mecka en 244? Segla en Misil2? En dataspelande twitterbråkstake ...
Jag har alltid jämfört mina pojkvänner med X:et. En efter en har de fallit och förlorat mot Honom. Så och denna gång. Han är inte så pjåkig som måttstock ändå. Nu räddade han mitt hjärta från storsläggan. Genom att våga skriva precis som det var.  Jag har varit älskad.

Hey brother!

Men äsch. Moderaten skulle förmodligen ändå inte ha vett att uppskatta det här. Och då har man, faktiskt, inte mycket till hjärta. För det är svårt att stå oberörd inför Göteborgs finest.

Sista brevet från Hägersten

Inte ett ljud från S. Författar ännu ett brev. Ett sista.

"Hej.

Nu är det måndag och det har gått en vecka sen du ringde och ville återuppta nåt slags kontakt. Jag antar att du ångrade dig rätt snabbt, eftersom du inte ringt mer.

Och jag vill säga det här.

Du sa att mina sjukdomar inte spelar någon roll för dig. Men vet du? Mina sjukdomar ÄR jag numera. De gör mig trött, ledsen, värkig, deprimerad, fattig och ensam. De gör att varje relation jag går in i hädan efter är dömd att bli ojämlik, eftersom jag behöver min partner så mycket mer än min partner behöver mig.

Jag vet inte hur din vecka har varit. Du hör ju inte av dig och berättar något för mig. Min har varit ganska jävlig, som vanligt. Ständiga samtal till vården. Ständiga besök på apotek efter apotek för att få fatt i mina mediciner. Någon har varit restad i ett år. En annan är restad fram till november. Ständiga telefonköer för att få kontakt med läkare för nya recept på liknande mediciner, som förhoppningsvis finns inne. Misslyckades att nå fram gång på gång. Får göra ett nytt försök imorgon bitti innan telefonslussen stängs. Samtal från socialtjänsten som meddelar, igen, efter att jag desperat sökt hjälp i ett års tid, att sexåringen får vara hemma från skolan de dagar jag är för dålig för att komma iväg med honom. Det finns inget stöd i systemet för en sjuk mamma med ett friskt barn. Om han haft en diagnos hade han fått ledsagning. Nu får vi ingenting, trots skolplikt.

En gång har jag varit hos sjukgymnasten. Veckans höjdpunkt! Han trycker, masserar, tänjer och lägger elplattor och nålar. För att jag ska orka ännu en dag. Det tog mig tio år att hitta en sjukgymnast inom högkostnadsskyddet som gör något mer än sticker till mig ett träningsprogram, som bara gör mig sämre.

Tioåringen är magsjuk och deprimerad. Bästisen är inne på sin tredje vecka på landet. Sexåringen såg åtminstone fram emot sin simskola. Vi stressade dit med badbyxorna i högsta hugg. Bara för att mötas av att det är inställt. Hem igen. Mötte den otäcka grannen i hissen, han som förstörde vår lådcykel och skar sönder däcken på vår bil. Bara för att han stör sig på en ensamstående morsa som han tror är PK. En av hans väninnor sparkade sönder vår dörr för snart fyra år sen. Värden har fortfarande inte bytt ut den. Jag har klistrat upp en stor barnteckning över det största hålet men skäms varje gång brevbäraren kommer. Över att bo här. Över barnens trasiga cyklar. Över att allt ser ut som det gör.

På med Barnkanalen. Jag tar ännu en värktablett och lägger mig i sängen. Det dåliga samvetet för killarna gnager.

Fatta vilken grej att det fanns nån därute som kunde tänka sig att kliva in i det här! Som inte var rädd. För bra för att vara sant, tänkte jag mer än en gång. Och jag verkar ha fått rätt.

Jag vet att jag sa “inga dåliga saker per sms”. Men jag orkar inte ta ännu ett initiativ och ringa dig. Alla de känslor jag lyckades uppbåda för dig har naggats i kanten. Jag har inga marginaler, varken fysiskt eller känslomässigt längre. Jag ger det jag har, tills det tar slut. Jag är bra på att ge. Har alltid varit den som tagit det känslomässiga ansvaret i relationer, som så många kvinnor. Men nu är jag sjuk och orkar inte längre. Jag behöver få något tillbaka. Jag har inte lika gott om tid som du. Min sista chans är nu. Vill du leka får du göra det någon annanstans. Vill du fundera i veckor innan du lyfter luren får du göra det med någon annan. Vill du bara att jag ska bekräfta att du duger är det slut nu. Jag har redan investerat så mycket i dig. Bara att träffas ... Om du visste vad som krävs av mig för att orka en kväll på stan? Men du har förstås ingen aning. För att du inte frågat.

Jag är ledsen och besviken. Jag förstår mig uppenbarligen inte på dig alls. Jag vet bara att så här ska det inte kännas. För några få dagar kände jag mig glad och hoppfull. Det var som om du kom med nåt slags ljus i den här mörka världen av ständig kamp mot skola, vård, och myndigheter, för gudarna ska veta att jag kämpat – och kämpar – för att hålla oss alla tre ovanför vattenytan. Fjorton år tog det bara att få en diagnos för egen del. EN diagnos. Nu råkar jag ju ha flera. Men att sen få hjälp är en helt annan femma. I dag fick jag veta att den sista av mina läkare jag gått hos de senaste tio, femton åren, har slutat.

I över sex år har jag väntat på en operation jag aldrig kommer att få. Eftersom kvinnors graviditets- och förlossningsskador inte direkt är högprioriterat inom SLL. Jag kom en vecka för sent för att hinna med att opereras innan det blågröna styret satte stopp för alla diastasoperationer. Det skulle kosta mellan 80 000 och 100 000 att göra det privat. Pengar jag inte längre har efter över ett års sjukskrivning. Det kostar att vara sjuk. På så många sätt.

Ja, jag vill faktiskt att du ska veta det här. För det är så här mitt liv ser ut. Det är den här vardagen som gör mig till den jag är idag. Jag är inte samma tjej som för femton år sen. Henne hade du förmodligen sprungit efter tills benen gick av.

Jag har visat vem jag är. Vad jag kan ge. Och det var tydligen inte intressant nog. Jag önskar, återigen, bara att du hade kunnat stå för det. Istället för att ge mig falska förhoppningar. Jag har redan ont så det räcker. Som en vän sa. "Jag ser en enorm skillnad i att arbeta för en relation och att "någon kämpar för mig". 

Jag är ledsen att vi träffades. Du rubbade min värld, när jag inte hade kraften att laga den."

Och precis när jag satte punkt där, har Spotify den dålig smaken att självmant lägga till Weeping Willows "Touch me". Den låten har en särskild betydelse för mig. Weeping Willows skulle spela på mitt och exets bröllop. Som aldrig blev. I samband med att vi bröt och han snabbt träffade en ny kvinna släpptes just den låten. Den spelades på radion om och om igen. Och den kändes i varje muskel. Jag har inte orkat lyssna på den sedan dess.

Song to the cynic

Håller mig hemma med stora killen idag. Vi är båda trötta och ligger i sängen och skriver/lyssnar i lurar. En vecka har gått utan några initiativ från S. Så mycket för "jag har tagit bort Tinder och letar inte efter någon annan". I går kom rapport om att han twittrat om läget på en dejtingsajt. Jag har några bekanta som får upp hans tweets då och då i sitt flöde. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Har själv inte rensat bort alla dejtingsajter. Men jag påstår då inte heller att jag gjort det.
Jag får hela tiden känslan av att varje kontakt med mig enbart är till för hans egen bekräftelse. Varför skulle han annars ringa och fråga om brevet var menat som "ett sista försök" och om jag "kämpar för honom" och sedan fortsätta med sin tystnad precis som tidigare?
Jag är värd bättre. Jag behöver någon bättre. Någon som förstår att jag är skör på grund av min sjukdom och livssituation och därmed har svårt att hitta en jämställd relation. Någon som vill hjälpa mig och barnen till ett bättre liv. Det är ett stort ansvar att bära och jag tror inte att den här mannen har en susning om vad det handlar om, än mindre klarar att vara den personen för oss.
Jag vet inte vad han sysslat med den här veckan. Jo, att han jobbat hemifrån vet jag. Att han haft sin son i helgen. Men uppenbarligen har han haft tid att twittra och säkerligen spela tv-spel. Vill jag ha en 46-årig man som försvinner in i tv-spel så fort kraven blir lite för höga? Nej.
Min egen insats i en relation är oftast hög. På bara några veckor har jag investerat en massa tid och känslor i den här mannen. Jag vill känna att jag får någonting tillbaka. Det är min tur nu.
Lyssnar på Teenage Fanclubs "Thirteen". Som jag älskade den när den kom! Ser skivan framför mig i min allra första egna lägenhet. Minns att jag recenserade den för lokaltidningen. Gav den en fyra. Song to the cynic hade passat särskilt bra nu.
"No, you won't leave your mark on me
I'm protected by an honesty
And all the dead people in the world
To scared, to give
You won't leave your mark on me
I feel stupid cause I'm lost at sea
And all the dead people in the world
To scared, to live
And if what you said was true
And it all returns to you
Don't need your false impressions
Of the world in you
And if what you said was true
When it all belongs to you
I'll need your sacred blessing
Just to talk to you"