Sista brevet från Hägersten

Inte ett ljud från S. Författar ännu ett brev. Ett sista.

"Hej.

Nu är det måndag och det har gått en vecka sen du ringde och ville återuppta nåt slags kontakt. Jag antar att du ångrade dig rätt snabbt, eftersom du inte ringt mer.

Och jag vill säga det här.

Du sa att mina sjukdomar inte spelar någon roll för dig. Men vet du? Mina sjukdomar ÄR jag numera. De gör mig trött, ledsen, värkig, deprimerad, fattig och ensam. De gör att varje relation jag går in i hädan efter är dömd att bli ojämlik, eftersom jag behöver min partner så mycket mer än min partner behöver mig.

Jag vet inte hur din vecka har varit. Du hör ju inte av dig och berättar något för mig. Min har varit ganska jävlig, som vanligt. Ständiga samtal till vården. Ständiga besök på apotek efter apotek för att få fatt i mina mediciner. Någon har varit restad i ett år. En annan är restad fram till november. Ständiga telefonköer för att få kontakt med läkare för nya recept på liknande mediciner, som förhoppningsvis finns inne. Misslyckades att nå fram gång på gång. Får göra ett nytt försök imorgon bitti innan telefonslussen stängs. Samtal från socialtjänsten som meddelar, igen, efter att jag desperat sökt hjälp i ett års tid, att sexåringen får vara hemma från skolan de dagar jag är för dålig för att komma iväg med honom. Det finns inget stöd i systemet för en sjuk mamma med ett friskt barn. Om han haft en diagnos hade han fått ledsagning. Nu får vi ingenting, trots skolplikt.

En gång har jag varit hos sjukgymnasten. Veckans höjdpunkt! Han trycker, masserar, tänjer och lägger elplattor och nålar. För att jag ska orka ännu en dag. Det tog mig tio år att hitta en sjukgymnast inom högkostnadsskyddet som gör något mer än sticker till mig ett träningsprogram, som bara gör mig sämre.

Tioåringen är magsjuk och deprimerad. Bästisen är inne på sin tredje vecka på landet. Sexåringen såg åtminstone fram emot sin simskola. Vi stressade dit med badbyxorna i högsta hugg. Bara för att mötas av att det är inställt. Hem igen. Mötte den otäcka grannen i hissen, han som förstörde vår lådcykel och skar sönder däcken på vår bil. Bara för att han stör sig på en ensamstående morsa som han tror är PK. En av hans väninnor sparkade sönder vår dörr för snart fyra år sen. Värden har fortfarande inte bytt ut den. Jag har klistrat upp en stor barnteckning över det största hålet men skäms varje gång brevbäraren kommer. Över att bo här. Över barnens trasiga cyklar. Över att allt ser ut som det gör.

På med Barnkanalen. Jag tar ännu en värktablett och lägger mig i sängen. Det dåliga samvetet för killarna gnager.

Fatta vilken grej att det fanns nån därute som kunde tänka sig att kliva in i det här! Som inte var rädd. För bra för att vara sant, tänkte jag mer än en gång. Och jag verkar ha fått rätt.

Jag vet att jag sa “inga dåliga saker per sms”. Men jag orkar inte ta ännu ett initiativ och ringa dig. Alla de känslor jag lyckades uppbåda för dig har naggats i kanten. Jag har inga marginaler, varken fysiskt eller känslomässigt längre. Jag ger det jag har, tills det tar slut. Jag är bra på att ge. Har alltid varit den som tagit det känslomässiga ansvaret i relationer, som så många kvinnor. Men nu är jag sjuk och orkar inte längre. Jag behöver få något tillbaka. Jag har inte lika gott om tid som du. Min sista chans är nu. Vill du leka får du göra det någon annanstans. Vill du fundera i veckor innan du lyfter luren får du göra det med någon annan. Vill du bara att jag ska bekräfta att du duger är det slut nu. Jag har redan investerat så mycket i dig. Bara att träffas ... Om du visste vad som krävs av mig för att orka en kväll på stan? Men du har förstås ingen aning. För att du inte frågat.

Jag är ledsen och besviken. Jag förstår mig uppenbarligen inte på dig alls. Jag vet bara att så här ska det inte kännas. För några få dagar kände jag mig glad och hoppfull. Det var som om du kom med nåt slags ljus i den här mörka världen av ständig kamp mot skola, vård, och myndigheter, för gudarna ska veta att jag kämpat – och kämpar – för att hålla oss alla tre ovanför vattenytan. Fjorton år tog det bara att få en diagnos för egen del. EN diagnos. Nu råkar jag ju ha flera. Men att sen få hjälp är en helt annan femma. I dag fick jag veta att den sista av mina läkare jag gått hos de senaste tio, femton åren, har slutat.

I över sex år har jag väntat på en operation jag aldrig kommer att få. Eftersom kvinnors graviditets- och förlossningsskador inte direkt är högprioriterat inom SLL. Jag kom en vecka för sent för att hinna med att opereras innan det blågröna styret satte stopp för alla diastasoperationer. Det skulle kosta mellan 80 000 och 100 000 att göra det privat. Pengar jag inte längre har efter över ett års sjukskrivning. Det kostar att vara sjuk. På så många sätt.

Ja, jag vill faktiskt att du ska veta det här. För det är så här mitt liv ser ut. Det är den här vardagen som gör mig till den jag är idag. Jag är inte samma tjej som för femton år sen. Henne hade du förmodligen sprungit efter tills benen gick av.

Jag har visat vem jag är. Vad jag kan ge. Och det var tydligen inte intressant nog. Jag önskar, återigen, bara att du hade kunnat stå för det. Istället för att ge mig falska förhoppningar. Jag har redan ont så det räcker. Som en vän sa. "Jag ser en enorm skillnad i att arbeta för en relation och att "någon kämpar för mig". 

Jag är ledsen att vi träffades. Du rubbade min värld, när jag inte hade kraften att laga den."

Och precis när jag satte punkt där, har Spotify den dålig smaken att självmant lägga till Weeping Willows "Touch me". Den låten har en särskild betydelse för mig. Weeping Willows skulle spela på mitt och exets bröllop. Som aldrig blev. I samband med att vi bröt och han snabbt träffade en ny kvinna släpptes just den låten. Den spelades på radion om och om igen. Och den kändes i varje muskel. Jag har inte orkat lyssna på den sedan dess.