Tyngden av en man

Jag skriver i en grupp enbart för kvinnor där dejting och relationer avhandlas dagligen. Jag ställde frågan om någon av medlemmarna fått höra frasen ”du är den enda tjej jag dejtat som reagerat så här”.

Och svaren väller in.

”Jag fick höra den frasen i helgen!”

”Det har hänt exempelvis om jag blivit "upprörd" för att ngn ställt in planer med mig (med typ noll varsel) för att ngt roligare dykt upp :) Då är man en riktig hysterika minsann och alla andra cheyer e så fett chill.”

"Hur många andra är om och om igen med om SUPERINTRESSERADE killar som ena dagen överöser med lovord och prat om att ses asap osv, och dagen efter inte ens svarar? Jag tycker det känns som en tendens jag ser allt oftare. Blir inte klok på varför en beter sig så."

"Jag tycker det är helt omöjligt att ha en positiv inställning till en ny kille som dyker upp i chatten. Oddsen för att han ska vara rimlig och trevlig är fan extremt låga."

"Troligtvis någon form av otrygg anknytning. Men ja, det suger. Det viktiga är väl att komma ihåg att problemet ligger hos dem och inte har med en själv att göra"

”Japp, snubbar använder ofta det, antingen på ett negativt för sätt för att gaslighta och på så vis förminska eller avfärda ens känslor eller för att smickra en och få en att känna sig speciell och i förlängningen ”bättre” än andra tjejer. Ofta handlar det också om att förebygga att man reagerar på icke önskvärda sätt framöver. T ex om man skulle få ett samtal från dem där de ställer in en dejt och man tar det med ro så kan de säga ”du är så skön som inte blir sur! Alla andra tjejer jag dejtar tar det alltid personligt men du liksom gör ingen grej av det! Det är så nice!” Och med detta vill de inte bara smickra en utan också låta en veta att det inte är ok att göra en grej av något och att det inte är ok att visa om man blir besviken eller ledsen utan man ska ta allt med en klackspark.”

”Har fått en kommentar som var något i stil med ”jag trodde inte du var såhär, känns verkligen inte som dig, du är ju inte sån här” Minns inte exakt hur han formulerade sig men kontentan var att han var väldigt förvånad över att jag blev ledsen över att bli dumpad och ville ha en förklaring till vad tusan som hade förändrats till synes från en dag till en annan Idag ser jag ju att snubben ifråga är en självupptagen idiot som inte är kapabel att känna sig in i någon annans situation.”

Mitt svar till en av tjejerna blev:

”Å så sant! Det lustiga i hela konkarongen är ju att DET är precis vad jag fått höra av snubbar tidigare. Att jag är så cool med att de haft/har andra tjejer och är så trevlig mot dem. Det har minsann inte deras ex varit! Men exen kanske var kära och då blir det en helt annan femma. Jag har varit i många kortare ”relationer” av typen KK, ons, twons etc där jag inte haft några djupare känslor. Men det är inte aktuellt för mig längre och jag är tydlig med det nu. Då blir man ju helt förtvivlad av att ändå behandlas som en förbrukningsvara. När man laddat, vilat, fixat barnvakt (2,5 ÅR sen sist!) och tagit extra smärtstillande för att ö h t kunna träffas.”

Jag tycker att frasen, "du är den enda tjej som reagerat så", är intressant ur genusperspektiv (trodde aldrig jag skulle skriva det där;-) eftersom man aldrig hör kvinnor säga så till sina män. Det är en ”manlig” sak att säga, för att förminska och lyfta över ansvaret på den andra. Men när man är mitt i stormen runt ett bråk eller uppbrott är det så lätt att tro på de där orden. Att det är mig det är fel på, för att jag är överkänslig/hysterisk/trott att vi hade en ”riktig” relation osv.

Upphovet till min fråga, förutom att HAN sa just så, var en  DN-artikel, som en av tjejerna i gruppen skickade till mig idag. Jag har läst och gråtit. Gråtit och läst. För oj, så bra det stämmer! Hör bara här:

”Erfarenheten av att bli ratad upplevs som mycket mer smärtsam i dag. Förr kunde social ställning och familj förklara varför man blivit bortvald av en potentiell partner. I den sociala valfrihetens tidsålder förstår man det i stället som att ens inre essens och person är helt värdelös. Det finns ingen att anklaga, ingen att fråga vad som egentligen hänt, för motparten hävdar ofta att man aldrig haft en kärleksrelation.

Detta skapar ett trauma, även i de fall då relationerna varit korta. Men som gör lika, eller ännu mer, ont än djupa, långvariga relationer. Och leder till en ständigt påslagen oro, vaksamhet och ett oupphörligt ältande: ”Varför hände det här?”, ”Vad betyder det här?”, symptom som ingår i ett posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. ”

Japp. PTSD. Jag har alltid tänkt att det är namnet på vad som fastnade i mig efter min första ryggoperation. Jag blev aldrig mig själv igen, varken fysiskt eller psykiskt. I alla fall inte några längre perioder. Och nu, efter en sån här kort och i andras ögon (även mina egna om du hade frågat mig för några år sen) banal historia, är det som att all gammal skit kommer tillbaka till mig och tar över hela min personlighet. Jag har letat förklaringar under alla dessa veckor. Först i min uppväxt och mina svåra familjerelationer. Sedan i hormonstormen som svept iväg mig fullständigt i nåt slags totaldeppigt mörker av sömnlöshet, ångest, ilska och gråt. Men även de stunder jag INTE svettas och är arg känner jag sorgen som ett blött täcke över hela min blick på allt. Mänskligheten kan lika gärna gå under av corona i morgon. Vad spelar något för roll?

Jag tänker på en vän som då och då berättar fina brottstycken ur livet på sin Facebooksida. Han har varit med om en del och kan skriva, så det är alltid läsvärt, ibland känsligt och finstämt vackert. Av alla historier han berättat är det ett par som etsat sig fast. Bland annat den om den unga flickan som låg dödssjuk på en brits och grät över att hon aldrig skulle få känna en mans tyngd över sin kropp.

Det var så hjärtskärande. Kanske särskilt mycket för mig som läste det efter år av sjukdom. Nu har det gått ytterligare ett år. Och jag har inte känt en mans tyngd över min kropp på väldigt, väldigt länge. Jag visste inte hur mycket jag saknade det. Förrän alldeles nyss.