Fortfarande ingen medicin i sikte. Har ringt Cevita igen, trots att det inte tjänar något till. Vågar inte ringa hem till läkaren igen. Men jag har sån ångest! Bara gråter och gråter. Jag orkar inte mer. Vill bara att någon ska hålla om mig. Barnen försöker. Växelvis som de bråkar. Stora och jag blev så osams att han gick till en kompis nu. Lilla ska snart på kalas, så han slipper mig och mitt svårmod för ett par timmar. Jag kämpar med att låta bli att höra av mig till S i det här skicket. I går inbillade jag mig att han skulle förstå och vilja träffa mig igen bara han fick veta. I dag känner jag mig grundlurad och arg. Precis som dagen efter vi sågs. Hur tänkte han? Dejta en sjuk ensamstående mamma som inte haft en pojkvän på åtta år, mindre än två månader innan han ska ha barn med en annan? Hur trodde han att jag skulle hantera den informationen? Säga grattis? Ja, jag gjorde nog dessvärre det. Det räckte att han tog på mig, bjöd på ett par öl och lyssnade en stund för att jag skulle flyta iväg från stolen och helt tappa förståndet.
Vad är det med män? Varför finns det ingen som kan älska mig och ta hand om mig? Jag har tagit hand om andra i hela mitt liv. När ska det bli min tur?
Jag vet att det är hormonerna som talar. Igen. Jag har ju klarat mig i åtta år utan att hitta någon enda intressant man. Så jag kan knappast anklagas för att vara desperat. Men det hjälper inte att jag vet att det är hjärnspöken. Jag mår ju lika dåligt för det, när jag aldrig får någon medicin. Hatar min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar