Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad

Under kvällens gång har jag retat upp mig mer och mer efter att ha läst i Klimakteriekärringgruppen på Facebook och grävt i mina minnen från medicinstudierna. Kände mig misstänksam när jag träffade gynekologen på Sergelkliniken och hon hade en så torr attityd. ”Du kan få ta ett blodprov men visar det inte östrogenbrist kan vi inte göra så mycket.”

Jag är ganska säker på att mina prover inte kommer att visa något. Det har de aldrig gjort förut. Och jag har sannolikt fortfarande ett rätt rejält gäng ägg kvar. Då har man också östrogenproduktion kvar. Men hormonerna åker bergochdalbana och kan så göra i tio års tid medan man blir totalt självmordsbenägen hälften av tiden! Den här perioden kallas förklimakteriet och är oftast jävligare än det verkliga klimakteriet. Att det fortfarande finns gynekologer - och kvinnliga sådana - som inte har koll på detta är tammefan helt jävla ruttet!

Jag är så arg och ledsen och ringde just till klinikens satans telefonsvarare och skällde ut dem. Det kan de gott ha. Jag bryr mig noll och intet om att jag gör bort mig. Det kan liksom inte bli mycket värre ändå. Jag har varit en snäll flicka hela mitt liv, men Nu kommer Gud och hon är jävligt förbannad, som Linda Skugge skulle ha sagt.

I morgon tänker jag ringa igen. Och kräva östrogen och progesteron. För det finns gott om kvinnor i min ålder som fått hormoner utskrivna enbart på kliniska symptom som vallningar, värk och bedrövligt humör. Jag vägrar vänta i tio år! Kommer inte att leva då om detta ska fortsätta. 

I värsta fall åker jag in med en luftmadrass och lägger mig i väntrummet. Jävla fitthelvete!