Lilla döden

Ännu en dag har till mer än hälften passerat. En vårdag. En sån där grå en som tar så hårt på känslolivet för att ljuset satt igång hormonerna men det fortfarande inte finns kraft att gå ut i friska luften eller ta tag i något alls. Så jag ligger inne. I sängen. Och tänker på just precis det där jag inte ska tänka på. Den förbannade medicinen har uppenbarligen inte fått effekt ännu.
Jag får flashbacks väldigt långt tillbaka i tiden. Gång på gång dyker den där allra första pojkvännen upp. Han som var polisaspirant i den lilla staden och visade sig ha röstat på Ny Demokrati, i stort jämförbara med delar av dagens SD och M. Jag hann ifrågasätta honom också, under vår ungefär lika korta relation. Och då tog det slut. Officiellt förklarade han sitt beslut med att hans vän sett mig på stan med en annan kille. På min studentvaka, då vi gick ett helt gäng i armkrok för att hålla oss upprätta och komma in på det enda öppna utestället. Jag hade aldrig druckit champagne förut och blev rejält berusad. Kompisen stöttade upp, men absolut inget annat. Han hade vad man skulle kunna kalla ett ovanligt utseende och var inte en sån som fick tjejer så lätt. Han drack själv inte alkohol och skulle aldrig ha kommit på tanken att utnyttja någon av oss för att få lite roligt. Även om han långt senare skulle komma att jobba i porrbranschen. Men det är en helt annan historia.
Första pojkvännen lämnade mig alltså. Efter att vi legat med varandra för kanske femte gången. Jag var upp över öronen kär trots hans partisympatier. Trodde, som enfaldiga 18-åringar tror, att jag skulle kunna göra skillnad, att vi skulle växa ihop med tiden och att han skulle komma på bättre tankar. Han kom ju, som så många på bygden, från en socialdemokratisk familj. Och även om jag inte röstade på dem så kändes det som ett långt mer acceptabelt alternativ hos en livskamrat. Jo, jag trodde på allvar att det skulle vara han och jag till solnedgången. Det var ju så det såg ut i min familj. Man levde, om inte lyckliga, så i alla fall tillsammans i alla sina dagar.
Två veckor från att polisjäveln tog min oskuld höll det. Sen gjorde han slut med fraser som "det är inte du, det är jag" och "bollen är hos dig".
Jag var helt förvirrad. Vad menade han? Kunde han tänka sig att ta tillbaka mig? Det kunde han, visade det sig, men enbart för att ligga. Och jag blev sårad ännu en gång. Det här var ju inte den värld man läste om i böckerna eller såg i filmerna. Jag vill ju ha Wilhelm Mobergs Karl-Oskar och Kristina.

Den sommaren började som ett åsknedslag i hjärtat. Men jag hade upptäckt sex och det ville jag göra något av. Så jag betade av en kille som en gång varit ihop med klassens snyggaste tjej, en totalt obekant Ford Sierra-ägare på västkusten, en några år äldre kille som tjatade till sig sex på en fest, en ganska trist gothkille som min kompis hade rekommenderat och min bästa väns bror som var aktiv i lokala MUF. Sistnämnda var den som BORDE ha fått ta min oskuld. Han ljög aldrig. Var helt ärlig med att vi bara hade en tillfällig fling eftersom han skulle flytta till USA med sin proffsgolfande svåger så snart sommaren var över. Men oj, vad härligt sex vi hade! I allt från en husvagn i Västervik, till baksätet på en bil utanför Statt i Kristinehamn och hans 120-säng i det gamla pojkrummet i Degerfors. Det var en helt ny värld som öppnade sig och trots att han sannolikt tänkte mest på sin egen njutning, så var han aldrig elak mot mig eller förde mig bakom ljuset. Jag kommer alltid att vara tacksam för att han räddade mitt hjärta den där sommaren. Det kunde ha gått så väldigt mycket värre, när jag blev lämnad av polisen, så hastigt, med alla mina frågor som aldrig fick något svar. Precis som i artikeln jag länkade till igår. Fast långt före nätdejtingens tid.
Hela mitt liv har jag stött på de här männen som lovar och luras för att få ligga. Undantagen är försvinnande få. Min kompis bror var den första. Den andra blev J, som jag förlovade mig med och levde tillsammans med i åtta år. Där var det han som höll på att få sitt hjärta krossat, eftersom jag höll honom stången en tid då jag inte visste vad jag ville. Men han vann över mig, med envishet och list. Vi blev vänner och väl som en del av hans liv kände jag det som att jag hittat hem. Till äventyret. Han var som ingen annan. Vi tog spontantåget till Stockholm och delade en flaska vitt. Å, vilka ljuvliga tider när tågen gick ofta och inte ännu kostade en förmögenhet. Rasslet mot rälsen. De mjuka sätena med höga ryggar. Den lite instängda doften av gammal tweed och ostmackor i ryggsäck. Som att vara på väg till Vilda Västern! Vi kunde prata om precis allt! Vi gick på Hannas Krog och på svartklubbar, jag åt indiskt för första gången i mitt liv. Det låter säkert som hundra år sen för några av er, men en landsortsflicka på 90-talet hade inte varit med om mycket. Hyllorna i butikerna såg nog ut ungefär som idag.
Så många år har passerat sen den där försommaren med polisen, resan till Västervik med kompisens bror och hösten med J. Men här sitter jag med samma känslor som då. Inuti är jag samma lilla flicka med samma eviga längan efter att bli omhållen. Bara tillräckligt länge. Och tillräckligt hårt. Släpp mig inte. För då dör jag. Jag har sett ljuset, Jonathan.