Tar en tablett. Vänder på kudde och täcke. Det plingar till i telefonen. En vän har svarat på ett meddelande. Ett av många. Hon har också varit med förr. Jag var dålig på att finnas där för henne när hon bröt upp/blev lämnad härom året. Visste inte så mycket. Kanske hade hon andra att prata med. Jag hoppas det.
Nu plågar jag mig lite till med Joni Mitchell och Blue.
”The Blue album, there’s hardly a dishonest note in the vocals. At that period of my life, I had no personal defenses. I felt like a cellophane wrapper on a pack of cigarettes. I felt like I had absolutely no secrets from the world, and I couldn’t pretend in my life to be strong. Or to be happy.”
Ligger kvar i sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar