Jag vet inte varifrån den här skrivenergin har kommit. Jag har ju ingen över till något annat. Eller jo, jag vet. Jag skriver alltid som bäst - och mest - när hjärtat brister. Korta brottstycken. Det är ju därför det aldrig blir någon bok. Kanske hundra personer läser denna blogg. Det är i varje fall inte många. En gång hade jag en blogg med 100 000 unika visningar. Jag minns siffran där i sidospalten. Svindlande. För en lantistjej som skrev om hjärta, fysisk smärta, jobbjakt, pengabrist och engångsligg. Jag lyckades aldrig få till några sponsorsamarbeten, om man säger så.
Jag började skriva efter min första ryggoperation. Som var en fruktansvärd upplevelse i värsta Gökboetstil. Jag behövde en ventil för min PTSD. För i dag inser jag att det var precis vad det handlade om. Jag hade blivit vanvårdad i månader. Jag trodde att jag skulle dö. Jag var på väg att dö. Och jag blev skadad för livet. I dag har jag sannolikt utvecklat myalgisk encefalomyelit just på grund av infektionen jag fick i samband med min ryggradsoperation. Så för det mesta ligger jag bara och sover. Eller vilar åtminstone. För att orka med barnen på kvällarna. Så långt ifrån det där livet på små och stora tidningar i strålkastarskenet från Stockholms indiescener. Jag var the queen of the dance floor. Även om det är väldigt svårt för mina söner att förstå att deras krumma, gamla mamma dansat till sig merche av Hooky i New Order och gratisdrinkar av random killar från Skanstull till Stureplan. Och ett och annat ligg. Det är svårt det här med blommor och bin. Och det blir inte bättre i förklimakteriet.
Nu lyssnar jag på det här mästerverket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar