Kvällens lektyr är uppföljaren till Dan Josefssons decenniegamla bestseller Hemligheten, om hur våra anknytningsmönster påverkar våra kärleksrelationer. Hemligheten tyckte jag kändes ganska självklar och gav mig ingen direkt ahaupplevelse. Denna handlar däremot om den anknytningstyp som inte togs upp i förra boken, den desorganiserade. Och jag är inte längre hundra på att jag är ”otrygg ambivalent”. Har nog inslag av lite tyngre grejer också tyvärr. Men typerna jag träffar är väldigt ofta ”otrygga undvikande”. Då slår det först gnistor, som sedan snabbt dör ut då man kommer för nära för fort. Jag far ut i någon anklagelse för att ”anknytningstesta” relationen. Han får spader och drar i tron att jag är en drama queen.
Jag är inte en sån person. Bara precis i det där tidiga skedet när man inte vet om man är ihop eller inte. Alltid samma visa när jag blir förälskad. Jag skulle på riktigt behöva någon typ av lugnande i det här skedet. För så snart jag vet att vi är ihop är ju det mesta frid och fröjd. Vill säga ”Jag är en bra flickvän! Vänta lite bara så ska du få referenser!”
Men då är jag redan utsparkad från anställningsintervjun.
Pratade med en diakon i kyrkan i dag som jag hade kontakt med när pappa gick bort. Berättade historien om S. Hon tyckte att han lät fantastiskt trevlig och alldeles perfekt. Tills jag berättade att han bjudit hem mig och barnen.
”Det skulle inte jag ha gått med på”, sa hon på min inandning.
Hur hade hon då tänkt att vi skulle kunna träffas? En ensamstående mamma som vill träffa en man. Det är liksom ett måste att barnen involveras tidigt. Jag kan ju inte lämna dem ensamma hemma. Kom mig inte för att svara något vettigt. Faktiskt inget alls. Folk tänker inte. Jag har varit ensam i åtta år. Vad är så hemskt med att de följer med till en karl som själv har barn i samma ålder och verkar tycka om barn? Den här lyxen där skilda föräldrar dejtar runt och har barnledigt varannan vecka känns ganska lokalt förankrad till den svenska medelklassen. Men det har å andra sidan alltid varit klassen som skrivit våra moraliska regler. Så jag är väl en arbetarhora då. Fast inte en enda man har rört mig på åtta år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar