Ensamstående småbarnsmamma i en sliten miljonprogramstrea utanför Stockholm. Gillar David Bowie, Tove Jansson, militärhistoria, brittiskt kostymdrama och gamla Volvo. Har tillbringat alltför många dagar i livet på sjukhus men är fortfarande lika dålig på carpe diem och mindfulness. När jag inte är på landet. Med stora djur. Vasstungad feminist, semivegetarian och djurälskare med universitetspoäng i allt från kriminologi till veterinärmedicin
torsdag 12 mars 2020
Lyckopiller
Nu har jag varit på Cevita Care och träffat en gynekolog med förmåga att lyssna och visa medkänsla. När man tänker efter är det ju helt otroligt att det finns så många som inte besitter dessa egenskaper, trots att de sannolikt dagligen träffar kvinnor i kris. Hon lovade recept på östrogen och ett progesteronliknande, nytt preparat som ska ha väldigt få biverkningar. Jag blev överlycklig, drog upp trosorna, tackade och bockade och grät en skvätt. Igen. Kruxet var bara att när jag väl stod på apoteket med sexåringen fanns inget recept. Så jag fick ringa - igen - till en telefonsvarare. Denna gång skällde jag åtminstone inte ut någon. Gissningsvis är det något tekniskt bekymmer och de löser det i morgon. Jag kan ju ändå inte börja med medicinen förrän det är dags för mens, men vill gärna hinna beställa så att den finns på plats i tid. Har hört alltför många nu som blivit utan.
Etiketter:
förklimakterie,
gynekolog,
kvinnosjukdom,
progesteron,
svettningar,
vallningar,
ångest,
östrogen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar