Jag som aldrig går i polemik på nätet längre. Men nu kunde jag inte låta bli att svara en gnällkärring som kallar sig ensamstående förälder trots att barnen verkar ha en närvarande far varannan vecka. Är så trött på att sammanblandas med de där som kan passa på att gå på lokal och dricka latte eller vin med väninnorna eller storhandla utan barn. Eller bara vila en helg för att de har avlastning av en exman eller mormor. Jag vet inte hur många gånger jag som heltidsensamstående stött på folk som verkligen inte kan förstå hur jag inte kan gå på den där konserten/bion/träffa dem för ett glas en fredagskväll. det är som att uttrycket "ensamstående förälder" för evigt blivit synonymt med varannanveckasförälder. För såna som mig är det ett bekymmer. Inte minst politiskt. För vi finns liksom inte. Alla förslag som läggs, i synnerhet från högerhåll, riktar sig till kärnfamiljer, ibland delade sådana, men extremt sällan till oss som kämpar och sliter alldeles på egen hand för att få pengar och kropp att räcka till.
Men om det vet dessa gnällkärringar (och gubbar) intet. För de lever i sin egen bubbla. Där de har det jobbigast i världen för att bilen har pajjat och maken finns inte längre där för att identifiera problemet och ringa verkstan. Och stora killen ska på fotbollsträning medan minstingen fått feber och hur löser man det? Ja, hur fan har jag löst allt sånt i tio år? Med sjuk och jävlig kropp dessutom. Jag vet att jag är en gnutta oresonlig nu. Skyller på hormonerna. Men detta medelklassgnäll går mig på nerverna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar