Det var förstås bara en tidsfråga. Bor man i Sveriges folktätaste område åker man naturligtvis på det där satans viruset förr eller senare. Nu är jag ganska säker på att det är här. Har några bekanta som fått det plus att det rapporterats flera fall på grannskolan. Varifrån det kommit barn såväl på sportaktiviteter som kalas de senaste veckorna. Det kan förstås också hända att jag fick det redan när jag gick på den där sällsynta krogkvällen för första gången på nästan tre år. Och pussade på en viss moderat. Nu verkar inte han vara sjuk, men vi var ju runt på ett par olika ställen innan vi åkte ganska fullsatt tunnelbana därifrån. Och jag har inte heller hållit mig/oss ifrån butiker, köpcentrum, vårdmottagningar eller, för den delen, skolan. Men nu är det väl så dags.
Jag har inga luftvägsproblem än. Bara magen strular och jag känner mig frusen. Men jag reagerar ofta så på influensor, och tydligen rapporterar Kina om magproblem initialt hos hälften av Coronafallen. Så kanske inte helt ologiskt ändå att folk hamstrat dasspapper som aldrig förr.
Tioåringen var orolig för några veckor sen efter att ha sett på Lilla Aktuellt. Så småningom kröp det fram att det var mig han nojjade över. Eftersom de sagt att viruset drabbar sjuka människor så mycket hårdare. Jag fick förklara för honom att även om jag är sjuk så har jag ingen lungsjukdom och ligger inte i riskzonen att dö. I varje fall inte av corona. Då lugnade han sig lite och kunde sova. Men oron för kompisen som har cystisk fibros finns kvar. Liksom saknaden, då kompisens familj nu varit på landet i två veckor och inte verkar ha planer på att komma tillbaks på ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar