Släcker ner Tinder precis när aktiviteten ökat med 200 procent på grund av Coronaviruset. För att folk har tråkigt, vill domedagsligga eller bara insett att de vill träffa sitt livs kärlek innan jorden går under. Jag orkar varken delta där eller i twitter/facebook-flödet just nu.
Skickade den där låtlistan jag jobbat på ett tag. Till S. Som knappast har vett att uppskatta ett hederligt hantverk. Jag berättade om hormonobalansen också, trots avrådan från en och annan vän (men inrådan från någon annan) och att jag gärna ville träffa honom igen, under bättre förutsättningar. Det ville inte han. Men då vet jag åtminstone. Svarade att det är bra att han är ärlig till slut.
Även om det gör ont och jag har gråtit en jävla massa tårar igen ikväll (och kramats av de stackars barnen) är det kanske bäst så här. Han var helt uppenbart inte ärlig från början. Kanske inte ens mot sig själv. Precis som jag skrev i ett av mina arga sms den där lördagen efter att vi setts. En annan tjej lyckades hitta hans Facebookprofiler (två!) idag. När jag sökte innan vi sågs kom de inte upp. Tyder ju också på nåt slags mörkläggning. Jag fann bara hans Twitterprofil. Fishy.
Min första instinkt kan ha varit den rätta. Jag såg honom faktiskt på Tinder redan efter nyår, men tänkte "player" när jag såg hans lite stekiga hissbild och swipeade bort honom. När han dök upp igen en månad senare tänkte jag "man kan ju kanske ligga ändå" och "jag har ju swipeat höger på sämre än den här". Ja, det var faktiskt så. Det var först när han började peppra mig med fantastiska meddelanden som jag blev intresserad. Än mer när han gav mig sitt nummer trots att han visste att jag skulle se att han varit moderat. Han kändes så förbaskat ärlig. Vilken jävla paradox!
Mest sannolikt ville han ha lite bekräftelse. Kanske fantiserade han på riktigt om att det skulle kunna bli vi ett kort slag. I den åldern borde man dock ha lärt sig att inte lova guld och gröna skogar i ett så tidigt skede. Jag trodde jag lärt mig att aldrig lita på sånt. Och det hade jag väl i och för sig, eftersom jag ifrågasatte. Men hjärtat vill så gärna tro. Det hade ju varit en fantastiskt fin saga! "Twitterbråkande högerspöke träffar sjuklig, ensamstående vänstermorsa och lever happily ever after (som han själv uttryckte det) i en stuga på landet med bonusfamilj, djur och gamla bilar." Klart att man vill höra den sagan. Igen och igen. Men nu blev det inte så. Han var konservativ. Så det blev en Bröderna Grimm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar