Hey brother!

Men äsch. Moderaten skulle förmodligen ändå inte ha vett att uppskatta det här. Och då har man, faktiskt, inte mycket till hjärta. För det är svårt att stå oberörd inför Göteborgs finest.

Sista brevet från Hägersten

Inte ett ljud från S. Författar ännu ett brev. Ett sista.

"Hej.

Nu är det måndag och det har gått en vecka sen du ringde och ville återuppta nåt slags kontakt. Jag antar att du ångrade dig rätt snabbt, eftersom du inte ringt mer.

Och jag vill säga det här.

Du sa att mina sjukdomar inte spelar någon roll för dig. Men vet du? Mina sjukdomar ÄR jag numera. De gör mig trött, ledsen, värkig, deprimerad, fattig och ensam. De gör att varje relation jag går in i hädan efter är dömd att bli ojämlik, eftersom jag behöver min partner så mycket mer än min partner behöver mig.

Jag vet inte hur din vecka har varit. Du hör ju inte av dig och berättar något för mig. Min har varit ganska jävlig, som vanligt. Ständiga samtal till vården. Ständiga besök på apotek efter apotek för att få fatt i mina mediciner. Någon har varit restad i ett år. En annan är restad fram till november. Ständiga telefonköer för att få kontakt med läkare för nya recept på liknande mediciner, som förhoppningsvis finns inne. Misslyckades att nå fram gång på gång. Får göra ett nytt försök imorgon bitti innan telefonslussen stängs. Samtal från socialtjänsten som meddelar, igen, efter att jag desperat sökt hjälp i ett års tid, att sexåringen får vara hemma från skolan de dagar jag är för dålig för att komma iväg med honom. Det finns inget stöd i systemet för en sjuk mamma med ett friskt barn. Om han haft en diagnos hade han fått ledsagning. Nu får vi ingenting, trots skolplikt.

En gång har jag varit hos sjukgymnasten. Veckans höjdpunkt! Han trycker, masserar, tänjer och lägger elplattor och nålar. För att jag ska orka ännu en dag. Det tog mig tio år att hitta en sjukgymnast inom högkostnadsskyddet som gör något mer än sticker till mig ett träningsprogram, som bara gör mig sämre.

Tioåringen är magsjuk och deprimerad. Bästisen är inne på sin tredje vecka på landet. Sexåringen såg åtminstone fram emot sin simskola. Vi stressade dit med badbyxorna i högsta hugg. Bara för att mötas av att det är inställt. Hem igen. Mötte den otäcka grannen i hissen, han som förstörde vår lådcykel och skar sönder däcken på vår bil. Bara för att han stör sig på en ensamstående morsa som han tror är PK. En av hans väninnor sparkade sönder vår dörr för snart fyra år sen. Värden har fortfarande inte bytt ut den. Jag har klistrat upp en stor barnteckning över det största hålet men skäms varje gång brevbäraren kommer. Över att bo här. Över barnens trasiga cyklar. Över att allt ser ut som det gör.

På med Barnkanalen. Jag tar ännu en värktablett och lägger mig i sängen. Det dåliga samvetet för killarna gnager.

Fatta vilken grej att det fanns nån därute som kunde tänka sig att kliva in i det här! Som inte var rädd. För bra för att vara sant, tänkte jag mer än en gång. Och jag verkar ha fått rätt.

Jag vet att jag sa “inga dåliga saker per sms”. Men jag orkar inte ta ännu ett initiativ och ringa dig. Alla de känslor jag lyckades uppbåda för dig har naggats i kanten. Jag har inga marginaler, varken fysiskt eller känslomässigt längre. Jag ger det jag har, tills det tar slut. Jag är bra på att ge. Har alltid varit den som tagit det känslomässiga ansvaret i relationer, som så många kvinnor. Men nu är jag sjuk och orkar inte längre. Jag behöver få något tillbaka. Jag har inte lika gott om tid som du. Min sista chans är nu. Vill du leka får du göra det någon annanstans. Vill du fundera i veckor innan du lyfter luren får du göra det med någon annan. Vill du bara att jag ska bekräfta att du duger är det slut nu. Jag har redan investerat så mycket i dig. Bara att träffas ... Om du visste vad som krävs av mig för att orka en kväll på stan? Men du har förstås ingen aning. För att du inte frågat.

Jag är ledsen och besviken. Jag förstår mig uppenbarligen inte på dig alls. Jag vet bara att så här ska det inte kännas. För några få dagar kände jag mig glad och hoppfull. Det var som om du kom med nåt slags ljus i den här mörka världen av ständig kamp mot skola, vård, och myndigheter, för gudarna ska veta att jag kämpat – och kämpar – för att hålla oss alla tre ovanför vattenytan. Fjorton år tog det bara att få en diagnos för egen del. EN diagnos. Nu råkar jag ju ha flera. Men att sen få hjälp är en helt annan femma. I dag fick jag veta att den sista av mina läkare jag gått hos de senaste tio, femton åren, har slutat.

I över sex år har jag väntat på en operation jag aldrig kommer att få. Eftersom kvinnors graviditets- och förlossningsskador inte direkt är högprioriterat inom SLL. Jag kom en vecka för sent för att hinna med att opereras innan det blågröna styret satte stopp för alla diastasoperationer. Det skulle kosta mellan 80 000 och 100 000 att göra det privat. Pengar jag inte längre har efter över ett års sjukskrivning. Det kostar att vara sjuk. På så många sätt.

Ja, jag vill faktiskt att du ska veta det här. För det är så här mitt liv ser ut. Det är den här vardagen som gör mig till den jag är idag. Jag är inte samma tjej som för femton år sen. Henne hade du förmodligen sprungit efter tills benen gick av.

Jag har visat vem jag är. Vad jag kan ge. Och det var tydligen inte intressant nog. Jag önskar, återigen, bara att du hade kunnat stå för det. Istället för att ge mig falska förhoppningar. Jag har redan ont så det räcker. Som en vän sa. "Jag ser en enorm skillnad i att arbeta för en relation och att "någon kämpar för mig". 

Jag är ledsen att vi träffades. Du rubbade min värld, när jag inte hade kraften att laga den."

Och precis när jag satte punkt där, har Spotify den dålig smaken att självmant lägga till Weeping Willows "Touch me". Den låten har en särskild betydelse för mig. Weeping Willows skulle spela på mitt och exets bröllop. Som aldrig blev. I samband med att vi bröt och han snabbt träffade en ny kvinna släpptes just den låten. Den spelades på radion om och om igen. Och den kändes i varje muskel. Jag har inte orkat lyssna på den sedan dess.

Song to the cynic

Håller mig hemma med stora killen idag. Vi är båda trötta och ligger i sängen och skriver/lyssnar i lurar. En vecka har gått utan några initiativ från S. Så mycket för "jag har tagit bort Tinder och letar inte efter någon annan". I går kom rapport om att han twittrat om läget på en dejtingsajt. Jag har några bekanta som får upp hans tweets då och då i sitt flöde. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Har själv inte rensat bort alla dejtingsajter. Men jag påstår då inte heller att jag gjort det.
Jag får hela tiden känslan av att varje kontakt med mig enbart är till för hans egen bekräftelse. Varför skulle han annars ringa och fråga om brevet var menat som "ett sista försök" och om jag "kämpar för honom" och sedan fortsätta med sin tystnad precis som tidigare?
Jag är värd bättre. Jag behöver någon bättre. Någon som förstår att jag är skör på grund av min sjukdom och livssituation och därmed har svårt att hitta en jämställd relation. Någon som vill hjälpa mig och barnen till ett bättre liv. Det är ett stort ansvar att bära och jag tror inte att den här mannen har en susning om vad det handlar om, än mindre klarar att vara den personen för oss.
Jag vet inte vad han sysslat med den här veckan. Jo, att han jobbat hemifrån vet jag. Att han haft sin son i helgen. Men uppenbarligen har han haft tid att twittra och säkerligen spela tv-spel. Vill jag ha en 46-årig man som försvinner in i tv-spel så fort kraven blir lite för höga? Nej.
Min egen insats i en relation är oftast hög. På bara några veckor har jag investerat en massa tid och känslor i den här mannen. Jag vill känna att jag får någonting tillbaka. Det är min tur nu.
Lyssnar på Teenage Fanclubs "Thirteen". Som jag älskade den när den kom! Ser skivan framför mig i min allra första egna lägenhet. Minns att jag recenserade den för lokaltidningen. Gav den en fyra. Song to the cynic hade passat särskilt bra nu.
"No, you won't leave your mark on me
I'm protected by an honesty
And all the dead people in the world
To scared, to give
You won't leave your mark on me
I feel stupid cause I'm lost at sea
And all the dead people in the world
To scared, to live
And if what you said was true
And it all returns to you
Don't need your false impressions
Of the world in you
And if what you said was true
When it all belongs to you
I'll need your sacred blessing
Just to talk to you"

Corona Corona, oh little darling, where you've been so long?

Det var förstås bara en tidsfråga. Bor man i Sveriges folktätaste område åker man naturligtvis på det där satans viruset förr eller senare. Nu är jag ganska säker på att det är här. Har några bekanta som fått det plus att det rapporterats flera fall på grannskolan. Varifrån det kommit barn såväl på sportaktiviteter som kalas de senaste veckorna. Det kan förstås också hända att jag fick det redan när jag gick på den där sällsynta krogkvällen för första gången på nästan tre år. Och pussade på en viss moderat. Nu verkar inte han vara sjuk, men vi var ju runt på ett par olika ställen innan vi åkte ganska fullsatt tunnelbana därifrån. Och jag har inte heller hållit mig/oss ifrån butiker, köpcentrum, vårdmottagningar eller, för den delen, skolan. Men nu är det väl så dags.
Jag har inga luftvägsproblem än. Bara magen strular och jag känner mig frusen. Men jag reagerar ofta så på influensor, och tydligen rapporterar Kina om magproblem initialt hos hälften av Coronafallen. Så kanske inte helt ologiskt ändå att folk hamstrat dasspapper som aldrig förr.
Tioåringen var orolig för några veckor sen efter att ha sett på Lilla Aktuellt. Så småningom kröp det fram att det var mig han nojjade över. Eftersom de sagt att viruset drabbar sjuka människor så mycket hårdare. Jag fick förklara för honom att även om jag är sjuk så har jag ingen lungsjukdom och ligger inte i riskzonen att dö. I varje fall inte av corona. Då lugnade han sig lite och kunde sova. Men oron för kompisen som har cystisk fibros finns kvar. Liksom saknaden, då kompisens familj nu varit på landet i två veckor och inte verkar ha planer på att komma tillbaks på ett tag.

Marianergraven

Jaha. Så var man där igen. Nere i Marianergraven. Fick bara nog med progesteron för att blöda ut den tjocka slemhinnan som första medicinen ställt till med. Behöver helt klart ha det dagligen, för att över huvud taget fungera. I dag har jag gråtit, irriterat mig på allt och alla, skällt ut en korkad spärrvakt som fick höra "skit ner dig gubbjävel" och självförtroendet har snabbt och stadigt dalat ner och lagt sig tillrätta på havsbotten bland marulkar och andra likvärdiga organismer. Varför skulle någon i hela världen vilja ha en amöba som mig? Och av alla i hela världen - varför just en hyfsat stilig moderatjävel med ordnat liv (nåja), fast jobb, ren diskbänk och enligt uppgift "harmonisk relation" med sitt barn?
Vem fan har ens en harmonisk relation med sitt barn? Jag känner ingen annan som har det. Bara där lirar vi ju särdeles illa.
Han fnissade lite den gången jag berättade att jag förlagt tioåringens telefon och padda, när jag konfiskerat dem för att han spelade utanför sin tillåtna tid. Han kunde inte förstå hur man kan tappa bort något i sitt eget hem. Han har aldrig varit hos oss. Det händer nämligen hela tiden. Nu senast saknar jag den Tens-apparat jag efter ett halvår äntligen fick utskriven av sjukgymnasten och redan hämtat ut på posten, tror jag. Efter uthämtningen har den uppslukats av detta hem. Jag har letat. Och letat. Men den står inte att finna någonstans.
Min hjärna fungerar inte längre som den ska. Det är utmattningen. Eller den myalgiska encefalomyeliten, som det så fint heter. När jag den gångna helgen skulle åka hem till en vän som jag besökt åtskilliga gånger kom jag nånstans till Enskede innan jag blev tvungen att ringa henne och fråga om adressen. Jag visste varken var jag var eller var hon bodde.
Jag lever i en helt annan värld än välorganiserade moderater. Jag lever i ett Sverige där en ensam mamma tvingas kämpa i åratal för sitt barn med inlärningssvårigheter, mot skolan, vården och Försäkringskassan. Och för sig själv och rätten till en diagnos, en sjukskrivning och fungerande mediciner. Som jag har hattat mellan vårdgivare som stått och kliat sig i huvudet och skyllt antingen på "utmattning", "stress" eller "något psykiskt" när jag hela tiden vetat att det är något fysiologiskt fel på min kropp. Fjorton år tog det att få en diagnos. Någon hjälp har ännu inte anlänt. Som lök på laxen kom hormonstormen också. Lika svårt där tydligen. Gynekologen säger att det är psykiskt. Psykläkaren säger att jag behöver hjälp med hormonerna. Och passar på att skriva en orosanmälan på barnen till Socialtjänsten. Som jag redan kontaktat själv för att få hjälp när jag har mina svåraste dagar och inte kommer ur sängen. De kan inte skicka någon att ta minstingen till skolan, eftersom det är jag som är sjuk och han saknar diagnos. Det finns ingenting i systemet för såna som oss.  Skolplikt gäller men skolan kan inte hjälpa. Vänner fick ledsagning till sitt friska barn, som visserligen har cystisk fibros, men är symptomfri. Efter ett halvår med en främmande tant som följde barnen till skolan varje dag, tyckte de friska föräldrarna själva att det var onödigt att ta upp samhällets resurser och avsade sig hjälpen. Medan jag kämpat i snart två år för densamma. I ett halvår har jag också försökt få en stödfamilj, om så bara för en helg i månaden. Nu har de kommit fram till att jag åtminstone har rätt till det. Men det finns ingen familj tillgänglig. Så svaret är detsamma. Njet. Medan hormonerna fortsätter spöka, värken tilltar, tröttheten breder ut sig och hemmet svämmar över av stök och bråk och sorg och uppgivenhet.
Inte direkt harmoniskt. Vilken vettig människa skulle vilja kliva in och bli en del av vårt liv med alla de svårigheter vi har att fajtas med dagligen? Moderaten säger att han vill. Eller sa åtminstone. Jag tror inte han har en susning om hur vi lever. Hur det ser ut nere på botten i landet Sverige 2020. Jag tror att han har väldigt svårt att sätta sig in i min rädsla för att inte ens få se mina barn växa upp. Han ser en helt vanlig tjej som tydligen är lite sjuk också och tänker säkert på nån film med en blek och vacker tbc-tjej som ligger vitsminkad på en brits och ler lite sorgesamt och är så där tacksam och harmonisk mitt i allt elände.
I dag hade någon slitit av elkabeln till min cykel. Därav t-baneturen. Två gånger den senaste månaden har vi haft inbrott på vinden. Borta är båtmotorn och en hel hög med kläder. Plus förmodligen en rad saker jag inte ens märkt ännu, då vårt överfyllda förråd var totalt uppochnervänt. Härom veckan tvingades jag klippa mitt bankkort då någon roat sig med att handla på det från Kina OCH beställa ett abbonemang hos en teleoperatör. Hemmet är fullt av icke fungerande teknik som ligger och skräpar i väntan på att jag ska få den där tiden och orken att installera om, installera nytt, lappa och laga eller bara öppna en jävla förpackning.
Det enda i mitt liv som är någorlunda fungerande just nu är besöken hos sjukgymnasten. Jag längtar varje gång jag ska dit. Han kämpar verkligen för mig. Läser på. Provar nytt. Backar. Gör om. Trycker, tänjer, masserar, sätter nålar, tejp och TNS. För att jag ska orka leva lite till.

Vårkänslor

Ångesten har lagt sig. Kan vara medicinen jag fick av gyn. Och därmed jobbar inte skrivarjaget lika intensivt längre. Kanske lite tråkigt. Men väldigt, väldigt skönt.
S ringde i måndags. Jag blev rejält förvånad. Han hade fått födelsedagspresenten och mina fem(!) A4, naturligtvis inte levererat i tid av PostNord. Men hur som helst hade han blivit rörd. Funderat. Och kommit fram till att jag är en sån där tjej han egentligen vill ha. En som kämpar för kärleken.
Så vi kom överens om att fortsätta hålla nåt slags kontakt över telefon. Och det känns bra.
Nu har det gått några dagar igen och visst nojjar jag över att han inte hör av sig dagligen. Men jag har inte ångest. Jag klarar det här. Vi hade ett bra samtal och jag fick svar på mina frågor. Det betyder mycket. Jag tror att han varit ärlig. Jag tror att han har nåt slags känslor för mig, som jag delvis trasat sönder. Men det blir vad det blir. Kanske inget. Kanske något.
Våren kom på allvar idag och jag kunde hänga av mig vinterjackan. Pojkarna och jag köpte vårens första uteglass i t-banekiosken. Det är åtminstone skönt att känna sig levande igen.

Den mörka hemligheten

Kvällens lektyr är uppföljaren till Dan Josefssons decenniegamla bestseller Hemligheten, om hur våra anknytningsmönster påverkar våra kärleksrelationer. Hemligheten tyckte jag kändes ganska självklar och gav mig ingen direkt ahaupplevelse. Denna handlar däremot om den anknytningstyp som inte togs upp i förra boken, den desorganiserade. Och jag är inte längre hundra på att jag är ”otrygg ambivalent”. Har nog inslag av lite tyngre grejer också tyvärr. Men typerna jag träffar är väldigt ofta ”otrygga undvikande”. Då slår det först gnistor, som sedan snabbt dör ut då man kommer för nära för fort. Jag far ut i någon anklagelse för att ”anknytningstesta” relationen. Han får spader och drar i tron att jag är en drama queen.

Jag är inte en sån person. Bara precis i det där tidiga skedet när man inte vet om man är ihop eller inte. Alltid samma visa när jag blir förälskad. Jag skulle på riktigt behöva någon typ av lugnande i det här skedet. För så snart jag vet att vi är ihop är ju det mesta frid och fröjd. Vill säga ”Jag är en bra flickvän! Vänta lite bara så ska du få referenser!” 

Men då är jag redan utsparkad från anställningsintervjun. 

Pratade med en diakon i kyrkan i dag som jag hade kontakt med när pappa gick bort. Berättade historien om S. Hon tyckte att han lät fantastiskt trevlig och alldeles perfekt. Tills jag berättade att han bjudit hem mig och barnen. 

”Det skulle inte jag ha gått med på”, sa hon på min inandning.

Hur hade hon då tänkt att vi skulle kunna träffas? En ensamstående mamma som vill träffa en man. Det är liksom ett måste att barnen involveras tidigt. Jag kan ju inte lämna dem ensamma hemma. Kom mig inte för att svara något vettigt. Faktiskt inget alls. Folk tänker inte. Jag har varit ensam i åtta år. Vad är så hemskt med att de följer med till en karl som själv har barn i samma ålder och verkar tycka om barn? Den här lyxen där skilda föräldrar dejtar runt och har barnledigt varannan vecka känns ganska lokalt förankrad till den svenska medelklassen. Men det har å andra sidan alltid varit klassen som skrivit våra moraliska regler. Så jag är väl en arbetarhora då. Fast inte en enda man har rört mig på åtta år.

Ny skateboard

Tioåringen fick en ny kompis gamla skateboard igår och kom hem lycklig, men lite senare än vi bestämt. Hur som helst ville kompisen följa med in och spela tv-spel i röran. Jag har börjat släppa lite på min rädsla för att bjuda in folk, för barnens skull. De flesta barn bryr sig ju inte så mycket om hur det ser ut även om en och annan har kommenterat. Då säger jag bara som det är. Att jag är ensam med barnen och inte orkar. Inget barn har ställt någon följdfråga hittills eller uppfattat det som konstigt. Jag tänker att de förstår mer än vuxna . Det är ju jobbigt att städa, liksom;-)

Så killen var här i några timmar och var väldigt rar och trevlig. Lite blyg, som min O, men dukade undan sin tallrik och tackade för maten. Någon tid när han skulle hem hade han inte. Misstänker att det är ännu stökigare hemma hos dem då man aldrig ser mamman, pappan ser hemskt sliten ut och barnen oftast ränner ute för sig själva på kvällarna. Precis som förr alltså. Och skönt för mig att se att det finns andra som inte är perfekta, även om jag är betydligt tuffare med tider och utevistelse på egen hand. Jag sa att han är välkommen flera gånger. Det är roligt att O fått nya vänner nu, när han återgått till en del vanliga lektioner istället för skolans helt felinriktade ”specialgrupp”. Men skulle tro att Coronans framfart också spelat in. Det är så få barn på skolorna här i Sthlm att de slagit ihop flera klasser och driver all gympa utomhus.

Idag ville sonen att jag skulle väcka honom 06 så att han skulle kunna mecka med sin nya bräda för att hinna ta den till skolan. Då jag knappt sovit något var jag förstås vaken då, så jag slapp ställa larmet och väcka lillfisen som fortfarande sover sött. Hoppas ni alla får en fin torsdag. Jag tänker göra det bästa av dagen. Själosamtal hos Kyrkan och senare en ny rundgröpning i de nedre regionerna. Håll tummarna för nåt som hjälper i båda fallen! 

Romantik och tolvtumspik

Det är ju det här man vill ha. Och då syftar jag inte just på Björns vackra nuna, även om den är hyfsat oemotståndlig. Det är engagemanget man vill åt. En man som gör en låt åt en, snickrar ett dass, tar barnen till skolan, följer med på mötet med rektorn, tar hand om disken, masserar ens värkande axlar efter en lång arbetsdag, säger att man är fin när man varit tillsammans i tre år, fem år och femton år, försvarar dig inför din familj, fixar kattvakt och packar allt för tältsemester snarare än bokar snajdigt hotell och förväntar sig att du ska stå där vid gaten, sminkad och klar med all logistik fixad. Ja, ni fattar.
Det är Karl-Oskar jag vill ha! Oavsett om han kommer paketerad som en lenhudad Björn Gustafsson eller en spinkig bonde med skägg.
Jag fick en dasstunna i julklapp av min käresta en gång. Den finaste presenten i mina ögon. Den kom med ett löfte om att vi tillsammans skulle bygga ett nytt dass till mitt torp. Och vi hann påbörja det, av finfint virke i hans garage. Det här var ju några år innan jag blev för sjuk för att stå och slå i tolvtumspik i nollgradig kyla. Ändå lämnade jag honom. Och skrev om det, men i en annan blogg än den här.
Jag har fått en låt en gång också. Naturligtvis först när jag gjorde slut. Och den påverkade mig på ett sätt som moderatjäveln knappast påverkats av min låtlista. Jag kunde känna hans kärlek i tonerna. I tiden han lagt på att skriva det där stycket. För honom var jag inte bara en "töm och glöm". Faktum var att jag var hans allra första flickvän. Han flyttade till England för att glömma mig. Och han gjorde det bra. Vi har ingen större kontakt i dag, även om jag skulle önska det. Men jag respekterar att han gått vidare. Han har haft flera relationer efter mig, som varat betydligt längre. Jag tror att han är trygg i vad han vill ha i dag och förstår varför jag gjorde slut. Jag älskade honom faktiskt en gång. Han är en av två jag kan säga det om. Det var kärlek på riktigt, men vardagen kom ikapp och vi var dessvärre alltför olika. Framför allt var vi inte alls på samma plats i livet. Jag var äldre och hade varit sambo i många år. Han var helt ny på kärlek. Attraktionen var stor, men våra framtidsplaner helt väsensskilda.
Jag vill aldrig hamna där igen. Därför förhörde jag mig noga om vad S egentligen ville med mig. Och lugnades av hans kloka svar. Vi såg samma framtid i en storfamilj på landet. Han ville vara den som hjälpte mig att leva så trots min sjukdom. Det var mig han ville ha, sa han. Ändå blev det som det blev.
Jag undrar ibland hur många av den här sortens män som finns kvar därute. Hur många som är tillräckligt skarpa för att lura en sån som mig. Som ändå HAR erfarenhet och normalt sett är vaksam. Hur stor andel av alla män har dessa känslomässiga tillkortakommanden, på gränsen till, tja, narcissism kanske är ordet jag söker?
Jag är helt inne på den där artikeln nu. För mig satte den huvudet på spiken kring varför jag reagerar så starkt. Det vore något allvarligt fel på mig om jag INTE reagerade starkt! Jag har fått en förklaring och en klapp på axeln, även från så många medsystrar som också läst och upplevt samma sak.
Det är inte oss det är fel på. Det är inte vi som "reagerar som ingen annan han dejtat". Det är männen som sluppit undan gråten och frågorna, för att de sprungit sitt livs 200-meterslopp därifrån, stängt av telefonen och blockat på sociala medier. Och sen gått vidare till nästa tjej som behagat dem och lyft upp dem på piedestalen tills det hänt igen.
Jag har ofta sagt att män med relationsproblem borde gå i terapi. Kvinnor på krogen. Nu gör de flesta av oss tvärtom. Men vi kvinnor har ältat länge nog utan att få svar. Då kan det vara mer läkande att komma ut och ta några glas i goda vänners lag. Kanske träffa någon att rebounda med. Så länge båda är med på det. Den möjligheten har jag inte längre. Det är fortsatt svårt med barnvakt annat än någon timme då och då. Och det räcker inte till mer än att jag kan gå på ett föräldramöte. Och föräldramöten i alla ära - jag gör snart inget annat än går på möten med skolan, skickar mejl till skolan och försöker styra upp all logistik så att alla viktiga personer runt min son kan närvara på mötena i skolan. Jag håller på att gå av på mitten av allt trixande och fixande! Jag behöver ett eget liv någon gång ibland, om så bara för en helg eller en enda natt. Jag behöver få vara vuxen på det oansvariga sättet! Jag behöver fysisk närhet om jag ska orka fortsätta ta ansvar. De här senaste veckorna har ju alltför tydligt visat vad jag saknat allra mest i mitt liv. Kroppen har gått i strejk. Den skriker för full hals att det är sista beställningen. Och jag har inga pengar.
Jag får ständigt tips om "stödfamilj via kommunen" och ser att det finns andra, friska, ensamstående som lyckats få det. Men uppenbarligen i andra kommuner. Jag har sökt i ett par års tid, men det går trögt. Skulle det väl komma ett positivt besked har jag väl antingen lyckats kolavippa eller så har alla mina vänner glömt bort mig för gott.
I morgon har jag lyckats fixa ett stödsamtal hos kyrkans diakon över telefon. Måste få prata med NÅGON. Här är det ju ingen som svarar. På eftermiddagen har jag lyckats hitta en återbudstid hos ännu en gynekolog. Den jag blev rekommenderad från början, men som normalt sett har kötid i ett halvår. Så jag försöker vara lite tacksam för det, nu när medicinen jag fick inte verkar ge effekt. I alla fall inte hittills. Å då fick jag betala hela konkarongen själv eftersom den inte gick på högkostnadsskyddet! Bara det är för jävligt. Har den senaste veckan lagt över en tusenlapp på den här jävla hormonstormen. ALLA kvinnohormoner, liksom preventivmedel och andra livsnödvändiga mediciner borde verkligen subventioneras av staten.
Det var sånt här jag ville prata med moderatjäveln om. Det finns så mycket han inte vet om vårt land och hur kvinnor/fattiga/sjuka lever. Jag, mitt förbannade nöt, hade hoppats på ett livslångt samtal där vi kunde lära av varann. Jag. Som aldrig ens har kallat mig romantiker.

Lilla döden

Ännu en dag har till mer än hälften passerat. En vårdag. En sån där grå en som tar så hårt på känslolivet för att ljuset satt igång hormonerna men det fortfarande inte finns kraft att gå ut i friska luften eller ta tag i något alls. Så jag ligger inne. I sängen. Och tänker på just precis det där jag inte ska tänka på. Den förbannade medicinen har uppenbarligen inte fått effekt ännu.
Jag får flashbacks väldigt långt tillbaka i tiden. Gång på gång dyker den där allra första pojkvännen upp. Han som var polisaspirant i den lilla staden och visade sig ha röstat på Ny Demokrati, i stort jämförbara med delar av dagens SD och M. Jag hann ifrågasätta honom också, under vår ungefär lika korta relation. Och då tog det slut. Officiellt förklarade han sitt beslut med att hans vän sett mig på stan med en annan kille. På min studentvaka, då vi gick ett helt gäng i armkrok för att hålla oss upprätta och komma in på det enda öppna utestället. Jag hade aldrig druckit champagne förut och blev rejält berusad. Kompisen stöttade upp, men absolut inget annat. Han hade vad man skulle kunna kalla ett ovanligt utseende och var inte en sån som fick tjejer så lätt. Han drack själv inte alkohol och skulle aldrig ha kommit på tanken att utnyttja någon av oss för att få lite roligt. Även om han långt senare skulle komma att jobba i porrbranschen. Men det är en helt annan historia.
Första pojkvännen lämnade mig alltså. Efter att vi legat med varandra för kanske femte gången. Jag var upp över öronen kär trots hans partisympatier. Trodde, som enfaldiga 18-åringar tror, att jag skulle kunna göra skillnad, att vi skulle växa ihop med tiden och att han skulle komma på bättre tankar. Han kom ju, som så många på bygden, från en socialdemokratisk familj. Och även om jag inte röstade på dem så kändes det som ett långt mer acceptabelt alternativ hos en livskamrat. Jo, jag trodde på allvar att det skulle vara han och jag till solnedgången. Det var ju så det såg ut i min familj. Man levde, om inte lyckliga, så i alla fall tillsammans i alla sina dagar.
Två veckor från att polisjäveln tog min oskuld höll det. Sen gjorde han slut med fraser som "det är inte du, det är jag" och "bollen är hos dig".
Jag var helt förvirrad. Vad menade han? Kunde han tänka sig att ta tillbaka mig? Det kunde han, visade det sig, men enbart för att ligga. Och jag blev sårad ännu en gång. Det här var ju inte den värld man läste om i böckerna eller såg i filmerna. Jag vill ju ha Wilhelm Mobergs Karl-Oskar och Kristina.

Den sommaren började som ett åsknedslag i hjärtat. Men jag hade upptäckt sex och det ville jag göra något av. Så jag betade av en kille som en gång varit ihop med klassens snyggaste tjej, en totalt obekant Ford Sierra-ägare på västkusten, en några år äldre kille som tjatade till sig sex på en fest, en ganska trist gothkille som min kompis hade rekommenderat och min bästa väns bror som var aktiv i lokala MUF. Sistnämnda var den som BORDE ha fått ta min oskuld. Han ljög aldrig. Var helt ärlig med att vi bara hade en tillfällig fling eftersom han skulle flytta till USA med sin proffsgolfande svåger så snart sommaren var över. Men oj, vad härligt sex vi hade! I allt från en husvagn i Västervik, till baksätet på en bil utanför Statt i Kristinehamn och hans 120-säng i det gamla pojkrummet i Degerfors. Det var en helt ny värld som öppnade sig och trots att han sannolikt tänkte mest på sin egen njutning, så var han aldrig elak mot mig eller förde mig bakom ljuset. Jag kommer alltid att vara tacksam för att han räddade mitt hjärta den där sommaren. Det kunde ha gått så väldigt mycket värre, när jag blev lämnad av polisen, så hastigt, med alla mina frågor som aldrig fick något svar. Precis som i artikeln jag länkade till igår. Fast långt före nätdejtingens tid.
Hela mitt liv har jag stött på de här männen som lovar och luras för att få ligga. Undantagen är försvinnande få. Min kompis bror var den första. Den andra blev J, som jag förlovade mig med och levde tillsammans med i åtta år. Där var det han som höll på att få sitt hjärta krossat, eftersom jag höll honom stången en tid då jag inte visste vad jag ville. Men han vann över mig, med envishet och list. Vi blev vänner och väl som en del av hans liv kände jag det som att jag hittat hem. Till äventyret. Han var som ingen annan. Vi tog spontantåget till Stockholm och delade en flaska vitt. Å, vilka ljuvliga tider när tågen gick ofta och inte ännu kostade en förmögenhet. Rasslet mot rälsen. De mjuka sätena med höga ryggar. Den lite instängda doften av gammal tweed och ostmackor i ryggsäck. Som att vara på väg till Vilda Västern! Vi kunde prata om precis allt! Vi gick på Hannas Krog och på svartklubbar, jag åt indiskt för första gången i mitt liv. Det låter säkert som hundra år sen för några av er, men en landsortsflicka på 90-talet hade inte varit med om mycket. Hyllorna i butikerna såg nog ut ungefär som idag.
Så många år har passerat sen den där försommaren med polisen, resan till Västervik med kompisens bror och hösten med J. Men här sitter jag med samma känslor som då. Inuti är jag samma lilla flicka med samma eviga längan efter att bli omhållen. Bara tillräckligt länge. Och tillräckligt hårt. Släpp mig inte. För då dör jag. Jag har sett ljuset, Jonathan.

Tyngden av en man

Jag skriver i en grupp enbart för kvinnor där dejting och relationer avhandlas dagligen. Jag ställde frågan om någon av medlemmarna fått höra frasen ”du är den enda tjej jag dejtat som reagerat så här”.

Och svaren väller in.

”Jag fick höra den frasen i helgen!”

”Det har hänt exempelvis om jag blivit "upprörd" för att ngn ställt in planer med mig (med typ noll varsel) för att ngt roligare dykt upp :) Då är man en riktig hysterika minsann och alla andra cheyer e så fett chill.”

"Hur många andra är om och om igen med om SUPERINTRESSERADE killar som ena dagen överöser med lovord och prat om att ses asap osv, och dagen efter inte ens svarar? Jag tycker det känns som en tendens jag ser allt oftare. Blir inte klok på varför en beter sig så."

"Jag tycker det är helt omöjligt att ha en positiv inställning till en ny kille som dyker upp i chatten. Oddsen för att han ska vara rimlig och trevlig är fan extremt låga."

"Troligtvis någon form av otrygg anknytning. Men ja, det suger. Det viktiga är väl att komma ihåg att problemet ligger hos dem och inte har med en själv att göra"

”Japp, snubbar använder ofta det, antingen på ett negativt för sätt för att gaslighta och på så vis förminska eller avfärda ens känslor eller för att smickra en och få en att känna sig speciell och i förlängningen ”bättre” än andra tjejer. Ofta handlar det också om att förebygga att man reagerar på icke önskvärda sätt framöver. T ex om man skulle få ett samtal från dem där de ställer in en dejt och man tar det med ro så kan de säga ”du är så skön som inte blir sur! Alla andra tjejer jag dejtar tar det alltid personligt men du liksom gör ingen grej av det! Det är så nice!” Och med detta vill de inte bara smickra en utan också låta en veta att det inte är ok att göra en grej av något och att det inte är ok att visa om man blir besviken eller ledsen utan man ska ta allt med en klackspark.”

”Har fått en kommentar som var något i stil med ”jag trodde inte du var såhär, känns verkligen inte som dig, du är ju inte sån här” Minns inte exakt hur han formulerade sig men kontentan var att han var väldigt förvånad över att jag blev ledsen över att bli dumpad och ville ha en förklaring till vad tusan som hade förändrats till synes från en dag till en annan Idag ser jag ju att snubben ifråga är en självupptagen idiot som inte är kapabel att känna sig in i någon annans situation.”

Mitt svar till en av tjejerna blev:

”Å så sant! Det lustiga i hela konkarongen är ju att DET är precis vad jag fått höra av snubbar tidigare. Att jag är så cool med att de haft/har andra tjejer och är så trevlig mot dem. Det har minsann inte deras ex varit! Men exen kanske var kära och då blir det en helt annan femma. Jag har varit i många kortare ”relationer” av typen KK, ons, twons etc där jag inte haft några djupare känslor. Men det är inte aktuellt för mig längre och jag är tydlig med det nu. Då blir man ju helt förtvivlad av att ändå behandlas som en förbrukningsvara. När man laddat, vilat, fixat barnvakt (2,5 ÅR sen sist!) och tagit extra smärtstillande för att ö h t kunna träffas.”

Jag tycker att frasen, "du är den enda tjej som reagerat så", är intressant ur genusperspektiv (trodde aldrig jag skulle skriva det där;-) eftersom man aldrig hör kvinnor säga så till sina män. Det är en ”manlig” sak att säga, för att förminska och lyfta över ansvaret på den andra. Men när man är mitt i stormen runt ett bråk eller uppbrott är det så lätt att tro på de där orden. Att det är mig det är fel på, för att jag är överkänslig/hysterisk/trott att vi hade en ”riktig” relation osv.

Upphovet till min fråga, förutom att HAN sa just så, var en  DN-artikel, som en av tjejerna i gruppen skickade till mig idag. Jag har läst och gråtit. Gråtit och läst. För oj, så bra det stämmer! Hör bara här:

”Erfarenheten av att bli ratad upplevs som mycket mer smärtsam i dag. Förr kunde social ställning och familj förklara varför man blivit bortvald av en potentiell partner. I den sociala valfrihetens tidsålder förstår man det i stället som att ens inre essens och person är helt värdelös. Det finns ingen att anklaga, ingen att fråga vad som egentligen hänt, för motparten hävdar ofta att man aldrig haft en kärleksrelation.

Detta skapar ett trauma, även i de fall då relationerna varit korta. Men som gör lika, eller ännu mer, ont än djupa, långvariga relationer. Och leder till en ständigt påslagen oro, vaksamhet och ett oupphörligt ältande: ”Varför hände det här?”, ”Vad betyder det här?”, symptom som ingår i ett posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. ”

Japp. PTSD. Jag har alltid tänkt att det är namnet på vad som fastnade i mig efter min första ryggoperation. Jag blev aldrig mig själv igen, varken fysiskt eller psykiskt. I alla fall inte några längre perioder. Och nu, efter en sån här kort och i andras ögon (även mina egna om du hade frågat mig för några år sen) banal historia, är det som att all gammal skit kommer tillbaka till mig och tar över hela min personlighet. Jag har letat förklaringar under alla dessa veckor. Först i min uppväxt och mina svåra familjerelationer. Sedan i hormonstormen som svept iväg mig fullständigt i nåt slags totaldeppigt mörker av sömnlöshet, ångest, ilska och gråt. Men även de stunder jag INTE svettas och är arg känner jag sorgen som ett blött täcke över hela min blick på allt. Mänskligheten kan lika gärna gå under av corona i morgon. Vad spelar något för roll?

Jag tänker på en vän som då och då berättar fina brottstycken ur livet på sin Facebooksida. Han har varit med om en del och kan skriva, så det är alltid läsvärt, ibland känsligt och finstämt vackert. Av alla historier han berättat är det ett par som etsat sig fast. Bland annat den om den unga flickan som låg dödssjuk på en brits och grät över att hon aldrig skulle få känna en mans tyngd över sin kropp.

Det var så hjärtskärande. Kanske särskilt mycket för mig som läste det efter år av sjukdom. Nu har det gått ytterligare ett år. Och jag har inte känt en mans tyngd över min kropp på väldigt, väldigt länge. Jag visste inte hur mycket jag saknade det. Förrän alldeles nyss.

Ny Tinderprofil

Tog mig friheten att skriva en ny Tinderprofil till Mr Big. Den lyder så här:

”46-årig Twitterbråkstake med äventyrlig stake och feta anknytningsproblem, söker undergiven, välutbildad kvinna som kan bekräfta mig i bild, text och IRL utan att ställa krav. Du får gärna ha barn, så du är lite för upptagen för att märka mitt dubbelspel och vet hur du ska hantera mig när jag känner mig ensam. Annars är risken stor att jag är otrogen. Det har jag varit i alla mina relationer. Allt är min mammas fel. Utom det som är min pappas fel.

Hänger i skogen i kamouflagekläder på fritiden och skjuter lösa skott. Dock ej i sängen. Barn väntas med tidigare Tinderdejt i april. Relationen innan dess tog slut för sex månader sen. Do the math. Drama queens undanbedes. Men det är bra om du har lätt för att bli kåt av ett par öl och tål lite fingerpullande på lokal. Jag lovar gärna runt men håller tunt. Säger att jag vill bo på en bondgård på landet och ha båt men kan inte leva utan tv-spel och sociala medier.

Jag vill bestämma. Får jag inte det Twittrar jag nåt surt om socialdemokrater och coronavirus. Mina (inte dina) barn går alltid först och jag måste få använda dem som ursäkt när jag inte får ihop logistiken kring alla dejter. Förstår du inte det är du intolerant. 

Sa jag att jag är hypokondriker? Och kör SAAB. Det finns inte så många av min sort. Eller din sort. Men jag vet att jag vill ha dig. Ett par veckor. Tills nåt nyare dyker upp.” 

Blå dunster

Tänker att det twittrande högerspöket givit en ny innebörd till utrycket blåljuga. Skrattar lagom. Mina barn drabbades också den här gången, eftersom de hann involveras i en inbjudan och fått stå ut med en lurad, gråtande morsa. Så jävla oansvarigt! Vad är det med män som tror att de måste ljuga och lova runt för att få till det? Hellre ett ärligt engångsligg. Det har gått bra förr. 

Aldrig mer Tinder. Det är nåt allvarligt fel på majoriteten av männen där. Det är helt enkelt därför de är där.

Är det fel på mig också? Säkerligen. Men jag ljuger inte för mina dejter. Jag lovar inte att vi passar ihop vid första dejten. Jag säger inte att jag ”älskar allt du skriver! Allt!” om personen ifråga helt uppenbart har rätt många åsikter som går på tvärs med mina. Jag funderar över om jag kan leva med de där åsikterna. Men lovar inget. Bjuder inte in till mitt hem och mina barn efter ett enda möte. Jag avvaktar och sonderar. Vis av erfarenhet. Men när någon kommer i min väg och säger ”Fuck spelet! Jag vill ha dig!” Ja, då faller jag handlöst. För att det är precis vad jag längtat efter. 

Fy fan, vad jag ifrågasätter min intelligens just nu. 

Sagan om högerspöket och förortsmorsan

Släcker ner Tinder precis när aktiviteten ökat med 200 procent på grund av Coronaviruset. För att folk har tråkigt, vill domedagsligga eller bara insett att de vill träffa sitt livs kärlek innan jorden går under. Jag orkar varken delta där eller i twitter/facebook-flödet just nu.
Skickade den där låtlistan jag jobbat på ett tag. Till S. Som knappast har vett att uppskatta ett hederligt hantverk. Jag berättade om hormonobalansen också, trots avrådan från en och annan vän (men inrådan från någon annan) och att jag gärna ville träffa honom igen, under bättre förutsättningar. Det ville inte han. Men då vet jag åtminstone. Svarade att det är bra att han är ärlig till slut.
Även om det gör ont och jag har gråtit en jävla massa tårar igen ikväll (och kramats av de stackars barnen) är det kanske bäst så här. Han var helt uppenbart inte ärlig från början. Kanske inte ens mot sig själv. Precis som jag skrev i ett av mina arga sms den där lördagen efter att vi setts. En annan tjej lyckades hitta hans Facebookprofiler (två!) idag. När jag sökte innan vi sågs kom de inte upp. Tyder ju också på nåt slags mörkläggning. Jag fann bara hans Twitterprofil. Fishy.
Min första instinkt kan ha varit den rätta. Jag såg honom faktiskt på Tinder redan efter nyår, men tänkte "player" när jag såg hans lite stekiga hissbild och swipeade bort honom. När han dök upp igen en månad senare tänkte jag "man kan ju kanske ligga ändå" och "jag har ju swipeat höger på sämre än den här". Ja, det var faktiskt så. Det var först när han började peppra mig med fantastiska meddelanden som jag blev intresserad. Än mer när han gav mig sitt nummer trots att han visste att jag skulle se att han varit moderat. Han kändes så förbaskat ärlig. Vilken jävla paradox!
Mest sannolikt ville han ha lite bekräftelse. Kanske fantiserade han på riktigt om att det skulle kunna bli vi ett kort slag. I den åldern borde man dock ha lärt sig att inte lova guld och gröna skogar i ett så tidigt skede. Jag trodde jag lärt mig att aldrig lita på sånt. Och det hade jag väl i och för sig, eftersom jag ifrågasatte. Men hjärtat vill så gärna tro. Det hade ju varit en fantastiskt fin saga! "Twitterbråkande högerspöke träffar sjuklig, ensamstående vänstermorsa och lever happily ever after (som han själv uttryckte det) i en stuga på landet med bonusfamilj, djur och gamla bilar." Klart att man vill höra den sagan. Igen och igen. Men nu blev det inte så. Han var konservativ. Så det blev en Bröderna Grimm.

Lördagsångest

Fortfarande ingen medicin i sikte. Har ringt Cevita igen, trots att det inte tjänar något till. Vågar inte ringa hem till läkaren igen. Men jag har sån ångest! Bara gråter och gråter. Jag orkar inte mer. Vill bara att någon ska hålla om mig. Barnen försöker. Växelvis som de bråkar. Stora och jag blev så osams att han gick till en kompis nu. Lilla ska snart på kalas, så han slipper mig och mitt svårmod för ett par timmar. Jag kämpar med att låta bli att höra av mig till S i det här skicket. I går inbillade jag mig att han skulle förstå och vilja träffa mig igen bara han fick veta. I dag känner jag mig grundlurad och arg. Precis som dagen efter vi sågs. Hur tänkte han? Dejta en sjuk ensamstående mamma som inte haft en pojkvän på åtta år, mindre än två månader innan han ska ha barn med en annan? Hur trodde han att jag skulle hantera den informationen? Säga grattis? Ja, jag gjorde nog dessvärre det. Det räckte att han tog på mig, bjöd på ett par öl och lyssnade en stund för att jag skulle flyta iväg från stolen och helt tappa förståndet.
Vad är det med män? Varför finns det ingen som kan älska mig och ta hand om mig? Jag har tagit hand om andra i hela mitt liv. När ska det bli min tur?
Jag vet att det är hormonerna som talar. Igen. Jag har ju klarat mig i åtta år utan att hitta någon enda intressant man. Så jag kan knappast anklagas för att vara desperat. Men det hjälper inte att jag vet att det är hjärnspöken. Jag mår ju lika dåligt för det, när jag aldrig får någon medicin. Hatar min kropp.

Äntligen medicin! Eller?

Ingen medicin i sikte när jag loggade in på 1177 i morse. Så jag ringde återigen Cevita Care. Som meddelade att gynekologen ifråga var ledig. Men människan i luren lovade att ordna så en annan läkare kunde skicka iväg receptet. Om det inte gick att lösa under dagen skulle hon ringa upp mig. Halv fem hade fortfarande ingen ringt så lillfisen och jag gick återigen till apoteket. Och väntade. Men inget recept hade kommit in.

Tre nya samtal till Cevita Cares olika mottagningar. De hade förstås stängt för dagen och telefonsvararen gick igång på samtliga adresser. Jag pratade in på alla tre, alltmer irriterad. Kollade hemsidan och såg att de naturligtvis inte öppnar förrän på måndag, så ingen lär lyssna av mina meddelanden förrän då. Och jag vill ha min medicin nu! Eller åtminstone möjligheten att beställa hem den, så jag vet att den finns där när detta helvete slår till med full kraft nästa gång.

Googlade läkaren. Fann ett 08-nummer och ringde helt fräckt. Har aldrig ringt en yrkesperson i hemmet förr, annat än som journalist. Maken svarade. Han hade just kommit från en begravning men orkade ändå vara rar och trevlig. Han tog mina uppgifter och lovade meddela hustrun om denna desperata patient. Vilken man! Tackade och bockade igen och bad om ursäkt för att jag stört fredagsfriden. Hoppas att hans hustru inte tar illa upp. 

Lyckopiller

Nu har jag varit på Cevita Care och träffat en gynekolog med förmåga att lyssna och visa medkänsla. När man tänker efter är det ju helt otroligt att det finns så många som inte besitter dessa egenskaper, trots att de sannolikt dagligen träffar kvinnor i kris. Hon lovade recept på östrogen och ett progesteronliknande, nytt preparat som ska ha väldigt få biverkningar. Jag blev överlycklig, drog upp trosorna, tackade och bockade och grät en skvätt. Igen. Kruxet var bara att när jag väl stod på apoteket med sexåringen fanns inget recept. Så jag fick ringa - igen - till en telefonsvarare. Denna gång skällde jag åtminstone inte ut någon. Gissningsvis är det något tekniskt bekymmer och de löser det i morgon. Jag kan ju ändå inte börja med medicinen förrän det är dags för mens, men vill gärna hinna beställa så att den finns på plats i tid. Har hört alltför många nu som blivit utan.

Tjänstledigt

Pausar från Tinder lite. Och dödar mina chanser för gott på det stället. 

Mitt måtto i livet har ju alltid varit att informera och utbilda. Både som lärare och journalist. Men jag tror fan det här kan bli min största insats någonsin.

Bitterljuva minnen

Har 90-talskväll och flyttas tillbaka till Hultan 1994. Eller om det var 1997. Förmodligen båda. Blir gråtmild förstås. Hormonerna spökar fortfarande. Och jag känner mig gammal när jag hör sånt här.
The Verve släppte Bitter Sweet Symphony strax före sommaren vill jag minnas. Den spelades i alla fall sönder i Sonytältet på backstageområdet. Och vi dansade. Det här var på den tiden då det fanns gott om gratisdricka hos skivbolagen ("Haffa, roffa och sno brännvin", som någon sa) och folk faktiskt kom för att se bra band som man inte hade möjlighet att se någon annanstans och i många fall inte heller kunde höra på radion. Kan ni tänka er, ni Bråvallakids! Eggstone. Oasis första Sverigespelning (ganska kass, men jag verkar vara ensam om att tycka det). Blur. Sator. Brainpool. Ash (som spelade på Debaser i lördags!) Primal Scream. Elastica. bob hund. Refused. Soundtrack of our lives. Rammstein (legendarisk scenbrand!) Placebo. Suede. Nick Cave.Och så Verve förstås.

Ensamstående not so much

Jag som aldrig går i polemik på nätet längre. Men nu kunde jag inte låta bli att svara en gnällkärring som kallar sig ensamstående förälder trots att barnen verkar ha en närvarande far varannan vecka. Är så trött på att sammanblandas med de där som kan passa på att gå på lokal och dricka latte eller vin med väninnorna eller storhandla utan barn. Eller bara vila en helg för att de har avlastning av en exman eller mormor. Jag vet inte hur många gånger jag som heltidsensamstående stött på folk som verkligen inte kan förstå hur jag inte kan gå på den där konserten/bion/träffa dem för ett glas en fredagskväll. det är som att uttrycket "ensamstående förälder" för evigt blivit synonymt med varannanveckasförälder. För såna som mig är det ett bekymmer. Inte minst politiskt. För vi finns liksom inte. Alla förslag som läggs, i synnerhet från högerhåll, riktar sig till kärnfamiljer, ibland delade sådana, men extremt sällan till oss som kämpar och sliter alldeles på egen hand för att få pengar och kropp att räcka till.
Men om det vet dessa gnällkärringar (och gubbar) intet. För de lever i sin egen bubbla. Där de har det jobbigast i världen för att bilen har pajjat och maken finns inte längre där för att identifiera problemet och ringa verkstan. Och stora killen ska på fotbollsträning medan minstingen fått feber och hur löser man det? Ja, hur fan har jag löst allt sånt i tio år? Med sjuk och jävlig kropp dessutom. Jag vet att jag är en gnutta oresonlig nu. Skyller på hormonerna. Men detta medelklassgnäll går mig på nerverna.

Nattlektyr

Det är väl bara jag och gamla gubbar som läser "Pennan och svärdet". Och en och annan hemvärnare. Kanske är det sån man blir när man har uppfuckade hormoner - en "könsförrädare"? Vi får se om mitt militärhistoriska intresse försvinner som en rysk division i Karelen när jag fått medicin ...

400 metersrekord

Och där vek benen ner sig fullständigt. Lade mig i sängen en stund innan jag skulle hämta minstingen på skolan men nu kommer jag inte upp. Orkar inte börja ringa och messa runt till en massa andra föräldrar. Det brukar gå trögt att hitta någon som inte redan hämtat/har barn som går själva. Skapade ju till och med en facebookgrupp för dylika spörsmål klassföräldrar emellan men det var mest bara jag som skrev där, trots att vi var runt 30 medlemmar från stora killens klass.

Nu blir det storebror som får hämta lillebror. Säkert vanligt i andra familjer men här har vi ju en tioåring som inte riktigt klarar samma ansvar som andra jämnåriga. Men i dag så. Har ringt lillas skola och förvarnat. Båda får belöning i form av streck på ”samlarboarden”. Och tioåringen får gå en stund till sin bästis efteråt. Håll tummarna för att de kommer väl hem! Vad sjutton ska en sjuk, ensam mamma göra? På 70-talet var det ingen som höjde på ögonbrynen för sånt här. Men nu kan man bli socanmäld för mindre.

Fan hatar kvinnor

Här svajjar hormonerna. Vaknade genomsvettig av att klockan ringde ett par minuter före sju. Jag hade ställt den så exakt för att hinna komma fram till Cevita Care idag. Det är hårt tryck på deras tider. Och jag lyckades! Halv nio ringde en sköterska upp och lyssnade tålmodigt på mitt snyftande om att livet är slut. Hon lyckades klämma in mig på en tid redan på torsdag! Och jag är så tacksam! På Cevita jobbar flera av de gynekologer som vänner och medlemmar i Klimakteriekärringgruppen på Facebook tipsat om. Nu fick jag inget av de stora namnen, men så länge hen delar de värderingar Cevita Care säger sig stå för, ska det nog bli bra det här.
Torsdag morgon har jag möte på sonens skola om hans studiesituation. Undrar om det går att få valium utskrivet av sin husläkare innan dess. Jag har ingen som följer med mig denna gång nämligen. Det brukar vara bra med stöd, dels för den egna tryggheten, dels för att rektor då brukar hålla en mjukare ton och inte falla över lika mycket på hur han "har det hemma egentligen". Det är ju hem han ringer när det är jobbigt i skolan! Tycker det talar ganska mycket för sig själv. Jag har varit en låååångtifrån perfekt mamma det senaste året, med allt som har hänt. Men jag kan åtminstone säga förlåt till mina barn. Och i går, när jag satt vid köksbordet och tokgrät rakt ut, kom de båda fram och slog armarna om mig. "Jag älskar dig mamma", sa tioåringen. Det hör jag inte jätteofta kan jag säga. Lilla strör däremot omkring sig kärleksord dagligen, som "du är väldens bästa mamma" och "du behöver inte säga förlåt". När jag tänker att jag måste ha varit Hitler i ett tidigare liv för att drabbas av all denna skit som radas upp, då faller funderingarna platt så fort barnen dyker upp. För något måste jag ha gjort bra eftersom de finns hos mig. Kan det ha varit att sätta folkabubblan i produktion? Eller spara ett och annat grisliv då han inte åt kött på grund av sin oroliga mage?
Fan vet. Det är ju han som styr den här världen. Och han är helt klart en kvinnohatare.

Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad

Under kvällens gång har jag retat upp mig mer och mer efter att ha läst i Klimakteriekärringgruppen på Facebook och grävt i mina minnen från medicinstudierna. Kände mig misstänksam när jag träffade gynekologen på Sergelkliniken och hon hade en så torr attityd. ”Du kan få ta ett blodprov men visar det inte östrogenbrist kan vi inte göra så mycket.”

Jag är ganska säker på att mina prover inte kommer att visa något. Det har de aldrig gjort förut. Och jag har sannolikt fortfarande ett rätt rejält gäng ägg kvar. Då har man också östrogenproduktion kvar. Men hormonerna åker bergochdalbana och kan så göra i tio års tid medan man blir totalt självmordsbenägen hälften av tiden! Den här perioden kallas förklimakteriet och är oftast jävligare än det verkliga klimakteriet. Att det fortfarande finns gynekologer - och kvinnliga sådana - som inte har koll på detta är tammefan helt jävla ruttet!

Jag är så arg och ledsen och ringde just till klinikens satans telefonsvarare och skällde ut dem. Det kan de gott ha. Jag bryr mig noll och intet om att jag gör bort mig. Det kan liksom inte bli mycket värre ändå. Jag har varit en snäll flicka hela mitt liv, men Nu kommer Gud och hon är jävligt förbannad, som Linda Skugge skulle ha sagt.

I morgon tänker jag ringa igen. Och kräva östrogen och progesteron. För det finns gott om kvinnor i min ålder som fått hormoner utskrivna enbart på kliniska symptom som vallningar, värk och bedrövligt humör. Jag vägrar vänta i tio år! Kommer inte att leva då om detta ska fortsätta. 

I värsta fall åker jag in med en luftmadrass och lägger mig i väntrummet. Jävla fitthelvete!

På väg till Blåkulla

Aldrig i mitt liv har jag varit så glad över att vara på väg till gynekologen som nu. 😂

Hoppas verkligen att denna har tid att lyssna. Fick en återbudstid så jag har ingen aning om hur länge besöket varar. Sitter i väntrummet just nu och radion spelar - Springsteen! Hormonhäxan återkommer med rapport!

Uppdatering:

Det var inte den mest inkännande gynekolog jag träffat. Kändes mest som att jag satt och grät rakt in i en vägg. Men hon kan ju vara kunnig ändå. Nu har jag åtminstone fått ta några hormonprover, så de ser om jag har låga östrogennivåer. ”Men har du inte det är det inte så mycket vi kan hjälpa dig med”, sa hon kallt. Så på vägen till sjukgymnasten ringde jag Cevita Care, som en vän tipsat om. Tyvärr var alla samtalstider för dagen slut. Så jag får prova igen i morgon. Behöver både hängslen och livrem nu om jag ska orka detta. 

Fy fan för att vara kvinna! Redan som femtonåring ville jag operera bort livmodern för att det var så jobbigt att ha mens. Vid 17 fick jag p-piller och det räddade mina ungdomsår. De senaste dagarna har jag läst så mycket nedslående kommentarer och artiklar om kvinnors hormonproblem att jag bara vill slänga mig framför första, bästa långtradare. Många har lidit sig igenom tio år av förklimakterie och klimakterie. Andra har haft PMS och PCOS hela sitt vuxna liv och tvingats sjukskriva sig flera dagar varje månad. Nu höjs röster för att utmattningssyndrom och ”depression” hos kvinnor ofta bara är illa utredda hormonproblem. Tänk om det är så i mitt fall? Femton år av hälsobekymmer som kanske hade kunnat undvikas med en enda medicin istället för tio? 

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Först svar på blodprovet. Jag hoppas så att det bara är östrogen som behövs.

Här är en annan tjej som fattat vad det handlar om. Önskar att fler män kunde begripa också. 

https://lifewithdaniela.wordpress.com/2015/10/12/hormonstorm/amp/

What’s under that kilt?

Ser en ung Ewan McGregor försöka komma undan som renskrubbad gruvarbetare i Brassed Off. Känner att trovärdigheten inte är på topp med det babyfacet. Men full pott för klimakteriekärringmys! Har alltid varit lite svag för scotsmen. Turned out I’m one percent scottish! Fick svaret på mitt Ancestry DNA kit igår. Inga jätteöverraskningar. Kanske liiite tråkigt. Svaret på barnens test har inte kommit ännu. De hoppas på vikingar, indianer och afrikaner! Så det håller vi tummarna för.

Blue

Vaknar av att lillfisen petar på mig och vill gå ut och leka. Alltför tidigt. Han får en frukostmacka. Barnkanalen får passa en stund.

Tar en tablett. Vänder på kudde och täcke. Det plingar till i telefonen. En vän har svarat på ett meddelande. Ett av många. Hon har också varit med förr. Jag var dålig på att finnas där för henne när hon bröt upp/blev lämnad härom året. Visste inte så mycket. Kanske hade hon andra att prata med. Jag hoppas det.

Nu plågar jag mig lite till med Joni Mitchell och Blue. 

”The Blue album, there’s hardly a dishonest note in the vocals. At that period of my life, I had no personal defenses. I felt like a cellophane wrapper on a pack of cigarettes. I felt like I had absolutely no secrets from the world, and I couldn’t pretend in my life to be strong. Or to be happy.”

Ligger kvar i sängen.

De ljuva åren

Jag vet inte varifrån den här skrivenergin har kommit. Jag har ju ingen över till något annat. Eller jo, jag vet. Jag skriver alltid som bäst - och mest - när hjärtat brister. Korta brottstycken. Det är ju därför det aldrig blir någon bok. Kanske hundra personer läser denna blogg. Det är i varje fall inte många. En gång hade jag en blogg med 100 000 unika visningar. Jag minns siffran där i sidospalten. Svindlande. För en lantistjej som skrev om hjärta, fysisk smärta, jobbjakt, pengabrist och engångsligg. Jag lyckades aldrig få till några sponsorsamarbeten, om man säger så.
Jag började skriva efter min första ryggoperation. Som var en fruktansvärd upplevelse i värsta Gökboetstil. Jag behövde en ventil för min PTSD. För i dag inser jag att det var precis vad det handlade om. Jag hade blivit vanvårdad i månader. Jag trodde att jag skulle dö. Jag var på väg att dö. Och jag blev skadad för livet. I dag har jag sannolikt utvecklat myalgisk encefalomyelit just på grund av infektionen jag fick i samband med min ryggradsoperation. Så för det mesta ligger jag bara och sover. Eller vilar åtminstone. För att orka med barnen på kvällarna. Så långt ifrån det där livet på små och stora tidningar i strålkastarskenet från Stockholms indiescener. Jag var the queen of the dance floor. Även om det är väldigt svårt för mina söner att förstå att deras krumma, gamla mamma dansat till sig merche av Hooky i New Order och gratisdrinkar av random killar från Skanstull till Stureplan. Och ett och annat ligg. Det är svårt det här med blommor och bin. Och det blir inte bättre i förklimakteriet.
Nu lyssnar jag på det här mästerverket.

Aldrig ensam

Jonathan Johansson är utan tvekan Sveriges bästa musiker. I en klass för sig sedan den fantastiska debuten "En hand i himlen". Såg honom på Where the action is där jag jobbade ett år. Måste ha varit 2009 för jag vill minnas att jag var gravid med första barnet. Pretenders var där. Foo Fighters likaså. Inte så förtjust i sistnämnda. Tycker de gör nåt slags tråkrock för medelklass. Säger mig ingenting. Men Jonathan... What a mighty good, godly man! Ja, han är ju kristen, men förmodligen det första och hittills enda exemplet på svensk musiker med gudstro som lägrar listor OCH recensenter big time. Carola klarade väl bara förstnämnda. Tomas Andersson-Wij är lite för ojämn.
Nu har Jonathan sålt sig till reklamen men sånt skiter jag i. Så länge det inte handlar om spelbolag.
Lyss till den sträng som brister!

I’m just a girl

Vad säger ni? Ska jag ta med mig gitarren och stalka lite utanför ett fönster i Västerhaninge?

Borde ju locka en majoritet med y-kromosomer i alla fall. Plötsligt känner jag mysteriet avtäckas. Mysteriet att jag är singel.

Funderade på att göra en film a la Dylan och RC, men var för ful för att vara med på bild. Vill ju inte att poängen ska gå förlorad.

Keep calm - and call the gynaecologist

Det kom en blomsterkvast, från en omtänksam läsare. Jag har, eftersom jag försöker blogga någorlunda anonymt med tanke på innehållet;-) inte möjlighet att kommentera inläggen, så jag säger det här istället: Tack! Blommorna står på vardagsrumsbordet nu och förgyller vårt kaotiska hem.

Lyssnar på Eagles och tänker att jag förmodligen har lyssnat så mycket på Eagles i mitt liv att jag skapat min mansbild utifrån "Take it easy":

Well I'm a-runnin' down the road tryin´ to loosen my load

I've got seven women on my mind

Four that wanna own me, two that wanna stone me

One says she's a friend of mine

Om bara moderatjäveln (jag säger detta med kärlek, det är viktigt att påpeka, men det skulle ju, för att parafrasera Karl-Bertils bryska fader, vara "MIN moderatjävel";-) hade lyssnat på Eagles så hade han säkert förstått. Men nu är han ju en Springsteen-kinda-guy. Det är en av mina absoluta idoler, Jackson Browne, som skrivit de där självsäkra raderna. När han var 22 år och nyanländ till LA från NY. Visste ni förresten att han varit tillsammans med Joni Mitchell? Ett sånt fruktansvärt vackert par.
Jag har ägnat den här veckan åt att rannsaka mig själv. Inte så mycket för att han sa åt mig att göra det som för att jag själv kände att behovet fanns. Ett jävla behov. Det är ju solklart att jag inte mår bra. Jag är sjukskriven, ensamstående på heltid utan någon nära familj och har just blivit diagnosticerad med två, riktigt tuffa, i praktiken obotliga, sjukdomar, ME och EDS. Det har varit svårt att veta vad man ska associera sitt mående med, annat än dessa fakta. Men jag har märkt att jag blir väldigt mycket sämre sisådär en gång i månaden. Då är det enbart sängläge som gäller och det händer till och med att jag bokar av läkarbesök för att jag har för ont och inte orkar. Jag har också märkt att jag retar mig på allt möjligt vissa dagar och har tålamod som en iller. Det kräver sin kvinna att be om ursäkt till barnen gång på gång. "Förlåt att jag trodde att du hade gömt kakburken/demolerat telefonen/spillt färg på parketten."

Denna månad blev det dock översvämning i hela adenohypofysen. Jag har varit lycklig nog att slippa den månatliga plågoanden PMS under så många år, men nu har något hänt och hon är jävligt förbannad. Så i dag bokade jag en tid hos Fru Doktorn och fick komma redan på måndag. Hon ska vara en av Stockholms bästa gynekologer. Inga fler ointresserade gubbar som gröper runt lite, suckar, skriver ut nåt p-piller och skickar hem en med störtblödningar i fyra veckor. Inte för att det har någon betydelse för kärlekslivet som aldrig tycks bli, men för att orka hänga med och förhoppningsvis se mina barn växa upp. Det är ingen lek att ha "kvinnoproblem". I lägen som det här blir de allas problem. En fråga om liv. Död. Och kärlek.

"Take it easy, take it easy

Don't let the sound of your own wheels drive you crazy"

(Jackson Browne, 1971)

Inte målgruppen

Varför varför tror Facebook och all världens dejtingappar att det är en sån här snubbe man vill ha? Har aldrig begripit. Jag gillar ju lite sneda pojkvaskrar med rufsigt hår och dåliga tänder.