Visar inlägg med etikett ensamstående. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ensamstående. Visa alla inlägg

onsdag 25 november 2020

High maintenance

Vabbade med nyblivna sjuåringen idag. Eller vabbade och vabbade. Vilket jävla ord! Det förutsätter ju att jag faktiskt vårdar honom. För det första var han inte sjuk. Skolan skickade hem honom för att han råkade snora lite i måndags. Sen har han varit precis som vanligt, tittat på Minecraftyoutubers på iMacen, lekt lite med sitt nya brandstationslego och varit ut i parken - med exakt samma barn han skulle ha träffat i skolan.

I dag sov jag dock bort hela dagen. Förstår inte hur jag kunde uppbåda kraft till att gå upp och fixa frukost till barnen i morse. Sen somnade jag om. Vaknade när klockan var fyra på eftermiddagen. Sjuåringen satt framför datorn men bedyrade att han gjort annat tidigare vilket verkade stämma. Legot var utspritt på golvet. Jag ställde mig och stekte på några potatisbullar. Och några till. Skällde ut elvaåringen när han kom hem sent. Fortsatte skälla. Elvaåringen grät. Jag bad om förlåtelse. Förklarade igen, för femtioelfte gången, att jag inte mår bra och att han inte ska ta åt sig när jag går igång sådär. Jag låg en stund hos honom i sängen och grät och pratade om att jag behöver vila för att jag inte orkar vara någon bra mamma men att vi inte får någon hjälp och att jag bett läkarna byta mina mediciner som kanske också bidrar till att jag blir arg men att jag inte fick. 

Sanningen var att jag bokat tid hos en smärtläkare nyligen för att ändra i medicineringen då jag på riktigt tror att mixen bidrar till en stor del av min ångest och mitt hopplösa humör. Men allt läkaren gjorde var att prata om sin nya studie kring något helt annat som han vill att jag ska vara med i. Och eftersom jag har ett stor behov av att vara med i den där studien, då den kan hjälpa mot min ME och den evinnerliga tröttheten, fick jag gå därifrån tomhänt. Ingen ändring av medicinerna så länge studien pågår. Eller innan den börjar. Och den har fortfarande inte startat. Sa jag att läkaren pratade på i en hel timme? När får man EN HEL TIMME med sin läkare liksom? Det händer liksom inte. Men nu hände det. Fast han lyckades ägna HELA timmen åt att prata om sig själv. Och när timmen gått ringde sjuktaxin (ja, jag har äntligen fått beviljat sådan just från den adressen eftersom det är där de ger mig sprutor som flera gånger orsakat balanssvårigheter och lett till att jag ramlat omkull på vägen hem) och sa att han var framme. De som aldrig kommer i tid annars. De har flera gånger varit mer än en halvtimme sena eller inte dykt upp alls, vilket blir mer än sedvanligt besvärligt för mig som ensamstående förälder som förväntas hämta barn i tid och allt som där hör till. 

Det tog mig sex minuter att släpa mig från läkarens rum till utgången på Garnisonen och då var taxichauffören skitförbannad. Så arg att han läste lusen av mig för att jag var mer än fem minuter sen och att det innebar nåt slags straffavgift för honom som förare. Jag försökte förklara att jag kommit direkt, så fort han ringt. Ja, jag hade faktiskt sagt till läkaren att "nu måste jag gå för taxin är här". Men han fortsatte skälla. Och jag blev upprörd och försökte nå fram med att han kunde hålla en god ton mot någon som var hans kund och dessutom sjuk. Att det fanns en anledning till att jag hade sjuktaxi och den anledningen var att jag liksom inte kunde springa som en gasell från femte våningen ut till gatan på en halv minut. Han fortsatte opponera sig en stund och muttrade från framsätet. Sen var vi tysta resten av vägen hem. Jag tackade inte för skjutsen.

När jag nattat barnen ikväll och bett om förlåtelse tio eller elva gånger och gråtit och kramats blev jag plötsligt lite produktiv. Jag fick iväg åtta eller nio meddelanden över 1177 till en och samma läkare. Fem av dem var egentligen ett och samma, upphackade (för de tillåter bara runt 4000 tecken per meddelande) underlag för ansökan om särskilt tandvårdsbidrag som jag tjatat om i över ett halvår. Först skickade han en ansökan om "tandvårdsstöd" vilket i praktiken innebar att jag fick fjuttiga 400 kronor extra till en helt vanlig undersökning. När jag i själva verket var ute efter det så kallade "blå kortet" som ger rätt till viss tandvård under det vanliga högkostnadsskyddet inom Landstinget. Något blått kort hade min husläkare aldrig hört talas om. Redan där blev det förstås problematiskt. Han fyllde i och klickade in en ansökan där han kryssat i skälet "sällsynt sjukdom". Kruxet var bara att EDS slutade räknas som sällsynt sjukdom vid årsskiftet. Så ansökan avslogs per automatik.

Tandkirurgen jag hade tid hos ringde själv upp mig och förklarade att jag verkligen borde ha rätt till det blå kortet då hon har flera patienter hos sig som fått det trots att de inte alls är lika sjuka som jag. Tyvärr kunde hon inte hjälpa mig med ansökan men skickade en kopia på det hon fått i retur och som min husläkare fyllt i. "Så här ska det inte se ut. Jag förstår att det inte godkänns när han skrivit som lite som han gjort", sa hon. Det här var i augusti någon gång. Sen dess har jag flera gånger börjat på ett underlag att ge min läkare så att han kan skriva en ny och bättre ansökan. En där det framkommer att jag haft problem med mina töänder sen jag var barn, att jag opererats i munnen och har svårigheter både med att svälja och tugga och har en kraftigt överbelastad tuggmuskulatur som gnisslar friskt på nätterna och ger mig svår huvudvärk. Det senaste året har jag flera gånger fått panikkänslor när jag ätit och inte lyckats svälja maten utan att den fastnat på vägen och tryckt ihop luftstrupen. Ett fenomen som inte är ovanligt förekommande hos oss med EDS. Ikväll fick jag iväg ett meddelande över 1177 med begäran om remiss till röntgen eller bara någon läkare som KAN sånt här. För jag är rädd på riktigt.

Men tillbaka till käkproblematiken. Två A4 med anamnes och tips på hur man ska fylla i ansökan korrekt postades ikväll, också det över 1177, men uppdelat i ett helg gäng meddelanden då. Förväntar mig inte svar närmaste veckan, då min husläkare bara jobbar ett fåtal dagar i månaden. Men nu är det i alla fall gjort. Det tog bara hela hösten.

Jag har också rott ihop en anmälan mot socialtjänsten som schabblat bort den hjälp jag sökte till mig och barnen för ett helt år sen nu. Först tog de olagligt lång tid på sig att "utreda" vad vi behövde för hjälp. Sen utlovades hjälp vi aldrig fick (stödperson till elvaåringen en kväll per vecka för att komma iväg på aktiviteter), erbjöds "hjälp" vi inte behövde (s k "Familjestöd", i praktiken en person som skulle hjälpa mig att "kartlägga mitt eget nätverk", som om jag inte skrikit på hjälp i flera år redan på Facebook och direkt till familj, vänner och bekanta) och den stödfamilj som slutligen kom att ta emot mina barn visade sig vara allt annat än ett stöd, då de stängde in sexåringen i garderoben som straff för att han bajsat på sig och rent allmänt körde en väldigt auktoritär stil mot två barn som inte ens fått chansen att knyta an till de här människorna i deras rena, fräscha hem där man tydligen inte fick röra något av de instrument de skyltat med att de hade tillgängliga för mina musikintresserade barn.

Jag är så fruktansvärt trött och ledsen nu. Som att det sista av min livskraft försvann med håret som klipptes av i förra veckan. Jag har hela världen att slåss mot. Och mitt i allt vevande får jag in en och annan knock mot mina egna barn (Ja, inte bokstavligen då. Men, ni förstår). Vi är trasiga och deprimerade. Alla tre. Vi ropar och ropar, men ingen hör.

Jo, någon enstaka vän hör. Men alla utom en har det gemensamt att de bor långt härifrån och inte kan hjälpa i praktiken. Anna, som bor här, har fullt upp med egna barn med behov, jobbjagande, relationstrassel, halvfärdigt hus och tja, Livet i största allmänhet. Många tycker sig ju ha fullt upp med Livet. Och det går förstås aldrig att fullt ut veta hur en annan människa har det. Men jag är så erbarmligt trött på alla tvåsamma gnällspikar som inte har en enda timme över för oss men ses resa på semester, dricka vin med andra vänner eller gå på SPA istället för att hjälpa vår familj att överleva. För vi håller på att dö. Åtminstone jag. Och jag försöker ordna det så bra jag kan för mina barn innan det sker. men jag kommer ingen vart. Jag vet på riktigt inte en enda människa vi känner som skulle kunna ta hand om mina barn när jag är borta! Och det stressar mig nåt enormt.

Mellan dagens intag av ångestdämpande fick jag faktiskt ihop en skrivelse till. En räkning till hemtjänsten på vad som stulits av den vidriga människan som skickats för att hjälpa mig reda i mitt stökiga liv och hem. Jag har säkert inte ens upptäckt hälften av allt hon stulit ännu. Men barnens paddor är ju de facto borta, liksom elvaåringens telefon, GW-vinet, diverse hudvårdsprodukter och mina narkotikaklassade mediciner! Jag la på 25 000 för sveda och värk och undertecknade med mina yrkestitlar samt förklarade att jag som journalist hanterat just såna här ärenden där gamla blivit bestulna av hemtjänsten och därmed är medveten om gången gällande försäkringsärenden. Jag tänker att de har att välja på att betala mig eller läsa om sitt företag i pressen. Jag hoppas de är kloka nog att fatta rätt beslut. Allra mest hoppas jag att kärringjäveln får sparken.

I lördags fyllde minstingen sju och vi gick på bio. Från salongen messade jag återigen S, som inte hört av sig på nästan två veckor. Sista gången vi hördes sa han att han ville fortsätta träffa mig och att han "självklart" skulle säga till om saken ändrades. Men för varje dag som gick utan ett livstecken dubblades min ångest. Väl på sjuårsdagen var jag ett vrak utan dess like. Jag skrev "Har det hänt något? Jag blir orolig när du inte hör av dig!"

Och då kom slutligen svaret. "Jag har träffat någon annan. Vi bestämde i veckan att inte dejta andra."

Klumpen. Jag satt där i den röda stolen framför "Operation: Nordpolen" och fick allt svårare att andas. Tårarna trillade osedda i biomörkret. För en dryg månad sen hade han kommit med nattåget från Helsingborg "för att vakna med mig". Jag hade upplevt min mest underbara helg på många, många år. Jag blev hållen. Åtrådd. Älskad med. För just så kändes det att ha sex med honom. Jag som alltid fnyst åt det uttrycket och gudarna ska veta att det inte var ett språk som användes mellan honom och mig. Men han SÅG mig, varje sekund vi var tillsammans. Den allra första kvällen vi träffades mötte han inte min blick förrän han sänkt tre öl. Men efter det. Varje stund vi spenderade tillsammans.

Den tid vi inte var tillsammans däremot. Varje sekund var en orosresa fram till nästa livstecken i form av ett sms, en kramemoji, en länk till nån tidningsartikel eller podd han ville tipsa om. Allting processades genom min överhettade, ambivalenta hjärna, sammanfogades med ord och beteenden från dagarna vi setts och tolkades på det enda sätt jag var kapabel till. Jag trodde att han tyckte om mig men bara inte var redo att kliva in i mitt liv med barn och sjukdom och oöverstigliga berg. "Jag tycker om dig". "Såklart jag inte bara vill ligga med dig!" "HÖR DU VAD JAG SÄGER? JAG VILL INTE BARA HA SEX MED DIG! Och "Jag vet inte vad jag vill. Jag är inte redo att bli extrafarsa men jag vill absolut inte bara vara KK med dig". Och så vidare. Ena dagen vilade jag i hans famn och han i mitt sköte. Nästa dag visste jag inte vad han gjorde eller ens var han var. Det trasade sönder mig inifrån och ut. Jag orkade inte se mig i spegeln. Jag orkade inte vara människa. Allra minst mamma. Jag fixade barnvakt för att gå på tröstdejter. Som bara var ute efter min kropp och mina futtiga slantar att betala deras öl eller droger. Det som skulle göra mig glad igen var på vippen att ta livet av mig. Det var något otäckt bekant över hela situationen. Jag hade varit där förr. Precis som Bess i en av mina favoritfilmer, Breaking the waves. När S skrattade åt mina dejter och gjorde sig lustig över min lista kastade han ner mig i helvetesgapet. När den enda närhet jag kunde få av honom skickade mig raka vägen till gynakuten var jag oförmögen att protestera. Jag kunde ha gjort det igen. Och igen. Lika jävla blind som Bess inför den där svaga manligheten som aldrig någonsin kommer att växa upp och ta ansvar för vad de gör med andras själsliv och självkänsla.

"Wokest bae" skojade han om i sin Tinderbio. Så jävla woke asså. Till döden woke. Nån annans död. Aldrig den egna. Det är jag och Bess.

tisdag 5 maj 2020

Min bror, min bror!

Jag har ju alltid önskat mig en bror. Skulle ha haft en, men han dog i en luftvägsinfektion innan han hann fylla ett år och varje vecka under hela min uppväxt promenerade jag med mamma och pappa för att vattna hans grav. Ibland vände jag mig om för att torka bort en tår eller två. Vi pratade aldrig om det jobbiga. Det fick inte synas.
Så när en man hörde av sig för en tid sedan med den uttalade intentionen att vara just en bror och en praktisk hjälp eftersom han sett hur jag kämpar, var jag inte alltför sen att haka på. Visst var jag lite vaksam. Män brukar inte vilja vara vänner. Men den här hade hittat mig genom en sajt som inte enbart var inriktad på dejting utan även vänskaper och historiskt också genererat betydligt fler vänskaper än kärlekspar. Så det kändes på något vis rimligt. Han var tydlig med att han hade en sambo redan från början och det gjorde att det kändes lättare på något sätt. Jag behövde inte oroa mig.
Efter tiden med S var han ett stort stöd. En av flera jag pratade eller chattade med nästan dagligen och han verkade så klok och ärlig på något sätt. Inte alls lika rapp som S i skrift. Mer eftertänksam, ibland över gränsen till långrandig, men alltid varm och förstående. Jag visste att han läste den här bloggen och därigenom fick delikat information om mig. Jag visste mindre om honom, men då och då berättade han historier ur sitt liv. Även där fanns en trasig uppväxt, en frånvarande far, en otillgänglig mor (blir nästan fundersam om jag blandar ihop honom med S just här, men nej, det är jag ganska säker på), en flykt in i nya, mindre konservativa, konstellationer och så småningom en kärleksrelation med en mycket äldre kvinna som resulterade i ett faderskap redan som tjugoåring. Med tiden berättade han mer om sig själv och sina barn och planerade att bjuda hem mig och barnen på middag hos sig och sambon. Han erbjöd sig att hjälpa mig med båt och hem och barn. Har ni hört det förut? Det hade inte jag.
Fortfarande något tveksam tog jag emot hans hjälp ett par gånger. Barnen hann träffa honom, till skillnad från S, och de gillade honom! Så pass att vi planerade tur till torpet tillsammans, stora killen ville att X skulle följa med oss till badhuset och att minstingen på kvällen satt och filosoferade "Det känns nästan som en slags pappa när X kommer". Det kändes i hjärteroten på mig, men jag sa inget till X med risk för att han skulle bli lite besvärad och övertolka mig när det var helt och hållet sexåringens kommentar från ingenstans.
Och så kom då den där kvällen då jag äntligen fått barnvakt och hade tänkt mig ut med tjejerna på galej med förhoppning om övernattning. Ingen svarade jakande på min inbjudan. Alla ville stanna i karantän. Utom X. Så det blev en kväll på tu man hand. Med längre och personligare samtal om hans bakgrund med tre kvinnor och tre barn. Även om han i detta skede mest pratade om två av dem. Och allra mest om sitt hus och sin längtan till landet och en massa historik om sig och jobbet och roliga saker vi skulle kunna hitta på eftersom vi hade liknande drömmar och intressen. En öl till beställdes in. Och en till. Och plötsligt kysste han mig - rätt över bordet i ett hörn på den glesbefolkade krogen!
Då var det liksom kört för Förortsmorsan. Ingen återvändo. Minns att jag inte direkt var buskablyg, men förslaget om att "ta en taxi" kom från honom. Så vi hamnade hemma hos mig där vi hade sex enligt nedanstående beskrivning. Dagen innan hade jag skrivit mitt sista sms till S, som jag på intet sätt var över. Men ibland behöver man bara ligga. Och X fick mig att känna mig trygg.
Tryggheten blev dock rejält naggad i kanten efter hans kärleksbetygelser under natten. Jag reagerade redan när han omtalade sexet som "att älska". Det hade jag inte hört sedan min allra första pojkvän, den bedrägliga polisaspiranten och häradsbetäckaren som jag var så fördummande kär i, kallade akten för exakt detsamma. På bara någon timme lyckades min nyfunna "storebror" lova allt från gårdsköp och höns till att skaka fram pengar till min diastasoperation. Detta tog jag upp med honom några dagar senare, att det inte kändes bekvämt för mig att han förlorade sig i rosa drömmar på det viset och lovade saker han knappast kunde hålla och som jag aldrig hade bett om. Vi kom överens om att fortsätta som vänner, då jag ärligt förklarade att jag inte kunde lova honom att få samma slags känslor, och han accepterade. Åtminstone ville jag tro det.
Veckorna gick och vi hördes eller skrevs på telefon nästan varje dag. Men oftast när han var på väg hem från jobbet eller ute på promenad eller nere i källaren. Han erkände själv att han inte kände sig "fri att prata" på grund av sin sambo. Hon hade ju anat ugglor i mossen när han inte kom hem den där natten och med all rätta blivit upprörd då han inte hörde av sig, men jag lyckades få honom att lugna sig med att berätta om oss. Det sista jag ville var att orsaka någons skilsmässa. Jag har alltid varit den som hållit mig undan upptagna män. Men efter åtta år utan sex är det svårt att vara petig.
Han hade, som jag skrev, tidigt berättat att han har tre barn, varav ett som han inte levt med. I dag fick jag höra betydligt mer av den historien. Och det var inte roligt.
Jag har ju, som några av er vet, gått igenom två graviditeter ensam. Den sista var mitt eget val, som köpare av dansk banksperma. Den första bara blev. Att ensam bära och föda ett barn är en tuff uppgift, inte bara fysiskt, utan än mer mentalt. Jag fällde oräkneliga tårar de första veckorna av graviditeten med min äldsta son, då jag dels helt på egen hand satte ut mina starka värktabletter, dels kämpade med vetskapen att jag skulle bli helt ensam med detta då det inte fanns någon som ville bli förälder tillsammans med mig. Två personer, den ena min bästa vän, sa i princip rakt ut att abort nog var lämpligaste alternativet. Mina egna föräldrar var för upptagna med sitt för att ens märka att jag var gravid de få gånger de svishade förbi på vägen till syrran, så jag var långt gången när jag till slut tog mod till mig och berättade på telefon. Sen blev det tyst i flera veckor. Inte ett "Grattis! Vad roligt!" Som systrarna fått höra. Bara en kompakt tystnad över telefonlinjen från väst.
Ensamma besök hos barnmorskan och specialistmödravården. Ensamma kvällar framför True Blood, Let´s Dance och en massa annat jag aldrig skulle ha brytt mig om att ägna tid åt om jag haft möjligheten och orken att fortsätta mitt gamla liv med vännerna, dj:andet och konserterna. Men jag var stolt över min mage och det väntade barnet, oavsett vad barnets biologiska farfar försökte förmå mig att göra för att slippa "besväret". Jag skulle klara av föräldraskapet själv. Jag hade ju inget val.

Med detta i bakhuvudet fick jag ikväll höra en mer detaljerad version av hur min nya "storebrors" andra barn kom till och vad som faktiskt hände efteråt. Jag visste att han åkt utomlands på jobb efter att ha separerat från sin dåvarande flickvän. En flickvän som just avslutat en graviditet. Hennes beslut, enligt honom. Väl på andra sidan jorden, nyseparerad och närhetstörstande, hade han inlett en sexuell relation med en kollega. Som resulterade i ännu en graviditet. Så långt har jag inget att invända, även om han nu hävdar annorlunda i nån slags iver att stämpla mig som moralist. Vad jag har problem med är eftermälet. För när han kom hem igen ville exet ha tillbaka honom och så blev det. När kollegan meddelade att hon blivit gravid togs det inte emot väl. Enligt X påstod sambon att kollegan omöjligen kunnat bli gravid så lätt. Vad hon nu visste om "lätt". Det låter jag vara osagt. Men X gick på sambons linje och tog inte graviditeten på allvar. Kollegan, som hade målat upp honom som sitt livs kärlek, blev lämnad helt ensam i sin graviditet. Precis som jag. Men med tillägget att föremålet för hennes ömma låga trodde att hon fabricerat alltsammans och till råga på allt gått tillbaka till exet. Men det slutar inte här. I denna situation, där sambon föreläser för X om sannolikhetslära och den kvinnliga menstruationscykeln, föreslår hon honom att DE ska skaffa ett gemensamt barn på studs! Vilket de också gjorde.
Kollegan bar, födde och uppfostrade sitt barn ensam. Men med vetskapen att hennes kärlek någon mil därifrån valt att bygga upp allt det hon önskat med en annan kvinna - och ett annat barn.
Jag har så svårt att förstå detta svek. Han hävdar att han var svag och litade på sitt ex angående att graviditeten var ett påhitt. Det är ju knappast svårt att ta reda på! Mödravården fanns även för femton år sen och papporna var hjärtligt välkomna där. Varför följde han inte med henne på ultraljudet?
Jag förstår till fullo att kollegan, med sveket i spegeln, inte ville ha kontakt. Under åren har han skickat julklappar och presenter. Med tiden kom de i retur. Dottern ville inte heller ha med honom att göra. När han berättade detta för mig var det inte med obeveklig skuld för sitt eget beteende. Allt jag hörde var ursäkterna. "X:et sa att hon kunde det här med hur barn blir till och att det var omöjligt" och "Jag anklagar ju inte dig för hur dina barn blev till" eller  "Jag skickade presenter men hon ville inte ha med mig att göra."
Tacka fan för det! Så erbarmligt dåligt skött! Och då hade han redan ett barn i tonåren sedan tidigare och borde ha vetat bättre, efter alla turer med DEN mamman (som jag inte tänker gå in på här, men där verkar han ha tagit ett helt annat ansvar, även som ensamstående i perioder).

Först går jag själv igenom två graviditeter helt ensam. Sedan dejtar jag för första gången på åtta år och träffar på en man som väntar barn med en annan Tinderdejt (Ett barn som för övrigt inte alls skulle komma i april som han först sa utan väntas i juni tydligen - Åååh, dessa män och deras bristande koll på blommor och bin! Eller om det bara är en efterhandsfrisering för att dölja osnygga "överlappningar"...). Och nu lyckas jag hamna i säng med en totalt förvirrad individ som följt mig i ett års tid, påstått att han vill vara min bror, men sedan går framtidsbananas så fort han får stoppa in den och slutligen visar sig ha en allt annat än smickrande bakgrund. Jag vill bara gråta. Och har så gjort, större delen av kvällen. Sitter här återigen utan mina licensbelagda hormoner eftersom de fastnat i Danmark och jag känner sorgen och irritationen och ångesten som kommer tillbaka som en andra Tsunamivåg. Jag hatar att vara kvinna! Och jag hatar att vi ska behöva stå ut med alla dessa fega kräk till män som varken kan vara ärliga i kärlek eller ställa upp när det gäller. Hur ska jag kunna lita på en "storebror" som dels ljuger för sin sambo om vår relation, dels så totalt svikit både kvinnan som älskade honom och barnet hon födde? Allt för att han enligt egen utsago varit "svag" eller "emotionellt instabil" där och då. Hur stark tror han att jag var när jag väntade min första son? Hur stark tror han att jag är idag, när jag kämpar mot sjukdom och hormonstormar för att få mat på bordet, kläder på kroppen, meningsfull fritid och en fungerande skolgång för mina ungar? Vad ska jag skylla på när jag inte orkar ta hand om mina barn? Att jag önskar mig en annan familjekonstellation?
Ja, jag gick hårt åt honom. Jag hörde att han grät, för att sen slänga på luren. I sms:en som följde fyllde han på med anklagelser om att jag "dömt honom för att han gjort kollegan med barn". Vilket är helt åt skogen feltolkat! Vad jag har så svårt för i hela den här historien är att han så lättvindigt lämnade henne - anklagade henne för att fabricera graviditeten (värst av allt!) - och lika lättvindigt bildade en ny familj i rekordfart med sitt ex. Att som helt ensamstående, blivande mamma, med magen i vädret, gå genom staden och veta att där, i det där huset, bor han jag älskar med en han älskar istället för mig. Och de ska ha ett barn - istället för vårt - samtidigt. Det gör så satans ont även i mig! Jag vet att det inte är ren ondska men det känns fanimej så när jag tänker på hur hon måste ha kämpat i sorgen över allt som inte blev.
Jag dömer min "bror". Och, fast jag inte borde (för jag har trots allt bara hans version) även hans ex, som eldade under hans misstänksamhet och drog honom bort från det barn som borde haft rätt till sin far. Och så plötsligt, efter att inte ha velat ha barn, skaffade ett gemensamt, som knöt honom till henne.
Det är en sunkig historia. Och den berör mig på djupet. För att det kunde ha varit jag. För att jag, kanske, kunde ha blivit hans och fått veta vidden av detta alltför sent. Eller bara blivit en i raden av kvinnor som inte duger längre när något roligare dyker upp som sätter igång hans bekräftelsesystem.
Bara det att han kontrar med ”jag dömer inte dig för hur du skaffade dina barn!” Vad är det som gör att män tycker det är rimligt att likställa mitt kämpande med att ensam vänta, föda och fostra mina barn kontra deras fria val att lämna någon i just den situationen för att själva ta noll ansvar, praktiskt och känslomässigt? Jag begriper det inte. Varför framställer de sig som offer när de snarare är förövare?

Jag har redan varit där. Det räcker nu. Inga fler jättebebisar som flyr så fort det blir lite jobbigt. Inga fler "män" som inte klarar att bli ifrågasatta ens när de begått så grova livsfel att det skapat djupa sår hos andra människor. För det begriper jag ju att detta gjort hos både mamma och barn, som fortfarande inte vill ha kontakt med karln.
Han begriper inte. Förstår ingenting. Det är bara jag som är dömande och hormonell. Kanske. Men jag är åtminstone dömande för att jag VALT att vara det. Ingen annan har sagt åt mig vad jag ska tycka eller tro. Och jag har inte i något skede ljugit eller fört varken honom eller mina barn bakom ljuset. Jag har varit fullkomligt ärlig. Och jag har lyssnat. Lite för länge.

Exakt HUR dömande är jag, min elaka fan? Kan jag leva med någon som lämnat sitt barn? Kanske. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag varken vill leva med eller klarar att vara nära vän med någon som skyller ifrån sig på exets påverkan och egna bristande kunskaper om blommor och bin för att ursäkta ett oförlåtligt svek mot en ensam mor. Och sedan, när barnet kommit till världen och synbart existerar, fortsätter sitt liv i den valda kärnfamiljen som om ingenting hänt.
Jag kan inte låta bli att fundera över om han, undermedvetet, känner en skuld som han på något vis försöker återgälda genom att "hjälpa" mig. Ännu en ensam mor. Det kan säkert vara så. Men det hjälper föga som tröst. Varken mig. Kollegan. Eller dottern utan far.

"Well, today is grey skies
Tomorrow are tears
You have to wait til yesterday is here."
Tom Waits

onsdag 18 mars 2020

Romantik och tolvtumspik

Det är ju det här man vill ha. Och då syftar jag inte just på Björns vackra nuna, även om den är hyfsat oemotståndlig. Det är engagemanget man vill åt. En man som gör en låt åt en, snickrar ett dass, tar barnen till skolan, följer med på mötet med rektorn, tar hand om disken, masserar ens värkande axlar efter en lång arbetsdag, säger att man är fin när man varit tillsammans i tre år, fem år och femton år, försvarar dig inför din familj, fixar kattvakt och packar allt för tältsemester snarare än bokar snajdigt hotell och förväntar sig att du ska stå där vid gaten, sminkad och klar med all logistik fixad. Ja, ni fattar.
Det är Karl-Oskar jag vill ha! Oavsett om han kommer paketerad som en lenhudad Björn Gustafsson eller en spinkig bonde med skägg.
Jag fick en dasstunna i julklapp av min käresta en gång. Den finaste presenten i mina ögon. Den kom med ett löfte om att vi tillsammans skulle bygga ett nytt dass till mitt torp. Och vi hann påbörja det, av finfint virke i hans garage. Det här var ju några år innan jag blev för sjuk för att stå och slå i tolvtumspik i nollgradig kyla. Ändå lämnade jag honom. Och skrev om det, men i en annan blogg än den här.
Jag har fått en låt en gång också. Naturligtvis först när jag gjorde slut. Och den påverkade mig på ett sätt som moderatjäveln knappast påverkats av min låtlista. Jag kunde känna hans kärlek i tonerna. I tiden han lagt på att skriva det där stycket. För honom var jag inte bara en "töm och glöm". Faktum var att jag var hans allra första flickvän. Han flyttade till England för att glömma mig. Och han gjorde det bra. Vi har ingen större kontakt i dag, även om jag skulle önska det. Men jag respekterar att han gått vidare. Han har haft flera relationer efter mig, som varat betydligt längre. Jag tror att han är trygg i vad han vill ha i dag och förstår varför jag gjorde slut. Jag älskade honom faktiskt en gång. Han är en av två jag kan säga det om. Det var kärlek på riktigt, men vardagen kom ikapp och vi var dessvärre alltför olika. Framför allt var vi inte alls på samma plats i livet. Jag var äldre och hade varit sambo i många år. Han var helt ny på kärlek. Attraktionen var stor, men våra framtidsplaner helt väsensskilda.
Jag vill aldrig hamna där igen. Därför förhörde jag mig noga om vad S egentligen ville med mig. Och lugnades av hans kloka svar. Vi såg samma framtid i en storfamilj på landet. Han ville vara den som hjälpte mig att leva så trots min sjukdom. Det var mig han ville ha, sa han. Ändå blev det som det blev.
Jag undrar ibland hur många av den här sortens män som finns kvar därute. Hur många som är tillräckligt skarpa för att lura en sån som mig. Som ändå HAR erfarenhet och normalt sett är vaksam. Hur stor andel av alla män har dessa känslomässiga tillkortakommanden, på gränsen till, tja, narcissism kanske är ordet jag söker?
Jag är helt inne på den där artikeln nu. För mig satte den huvudet på spiken kring varför jag reagerar så starkt. Det vore något allvarligt fel på mig om jag INTE reagerade starkt! Jag har fått en förklaring och en klapp på axeln, även från så många medsystrar som också läst och upplevt samma sak.
Det är inte oss det är fel på. Det är inte vi som "reagerar som ingen annan han dejtat". Det är männen som sluppit undan gråten och frågorna, för att de sprungit sitt livs 200-meterslopp därifrån, stängt av telefonen och blockat på sociala medier. Och sen gått vidare till nästa tjej som behagat dem och lyft upp dem på piedestalen tills det hänt igen.
Jag har ofta sagt att män med relationsproblem borde gå i terapi. Kvinnor på krogen. Nu gör de flesta av oss tvärtom. Men vi kvinnor har ältat länge nog utan att få svar. Då kan det vara mer läkande att komma ut och ta några glas i goda vänners lag. Kanske träffa någon att rebounda med. Så länge båda är med på det. Den möjligheten har jag inte längre. Det är fortsatt svårt med barnvakt annat än någon timme då och då. Och det räcker inte till mer än att jag kan gå på ett föräldramöte. Och föräldramöten i alla ära - jag gör snart inget annat än går på möten med skolan, skickar mejl till skolan och försöker styra upp all logistik så att alla viktiga personer runt min son kan närvara på mötena i skolan. Jag håller på att gå av på mitten av allt trixande och fixande! Jag behöver ett eget liv någon gång ibland, om så bara för en helg eller en enda natt. Jag behöver få vara vuxen på det oansvariga sättet! Jag behöver fysisk närhet om jag ska orka fortsätta ta ansvar. De här senaste veckorna har ju alltför tydligt visat vad jag saknat allra mest i mitt liv. Kroppen har gått i strejk. Den skriker för full hals att det är sista beställningen. Och jag har inga pengar.
Jag får ständigt tips om "stödfamilj via kommunen" och ser att det finns andra, friska, ensamstående som lyckats få det. Men uppenbarligen i andra kommuner. Jag har sökt i ett par års tid, men det går trögt. Skulle det väl komma ett positivt besked har jag väl antingen lyckats kolavippa eller så har alla mina vänner glömt bort mig för gott.
I morgon har jag lyckats fixa ett stödsamtal hos kyrkans diakon över telefon. Måste få prata med NÅGON. Här är det ju ingen som svarar. På eftermiddagen har jag lyckats hitta en återbudstid hos ännu en gynekolog. Den jag blev rekommenderad från början, men som normalt sett har kötid i ett halvår. Så jag försöker vara lite tacksam för det, nu när medicinen jag fick inte verkar ge effekt. I alla fall inte hittills. Å då fick jag betala hela konkarongen själv eftersom den inte gick på högkostnadsskyddet! Bara det är för jävligt. Har den senaste veckan lagt över en tusenlapp på den här jävla hormonstormen. ALLA kvinnohormoner, liksom preventivmedel och andra livsnödvändiga mediciner borde verkligen subventioneras av staten.
Det var sånt här jag ville prata med moderatjäveln om. Det finns så mycket han inte vet om vårt land och hur kvinnor/fattiga/sjuka lever. Jag, mitt förbannade nöt, hade hoppats på ett livslångt samtal där vi kunde lära av varann. Jag. Som aldrig ens har kallat mig romantiker.

lördag 14 mars 2020

Lördagsångest

Fortfarande ingen medicin i sikte. Har ringt Cevita igen, trots att det inte tjänar något till. Vågar inte ringa hem till läkaren igen. Men jag har sån ångest! Bara gråter och gråter. Jag orkar inte mer. Vill bara att någon ska hålla om mig. Barnen försöker. Växelvis som de bråkar. Stora och jag blev så osams att han gick till en kompis nu. Lilla ska snart på kalas, så han slipper mig och mitt svårmod för ett par timmar. Jag kämpar med att låta bli att höra av mig till S i det här skicket. I går inbillade jag mig att han skulle förstå och vilja träffa mig igen bara han fick veta. I dag känner jag mig grundlurad och arg. Precis som dagen efter vi sågs. Hur tänkte han? Dejta en sjuk ensamstående mamma som inte haft en pojkvän på åtta år, mindre än två månader innan han ska ha barn med en annan? Hur trodde han att jag skulle hantera den informationen? Säga grattis? Ja, jag gjorde nog dessvärre det. Det räckte att han tog på mig, bjöd på ett par öl och lyssnade en stund för att jag skulle flyta iväg från stolen och helt tappa förståndet.
Vad är det med män? Varför finns det ingen som kan älska mig och ta hand om mig? Jag har tagit hand om andra i hela mitt liv. När ska det bli min tur?
Jag vet att det är hormonerna som talar. Igen. Jag har ju klarat mig i åtta år utan att hitta någon enda intressant man. Så jag kan knappast anklagas för att vara desperat. Men det hjälper inte att jag vet att det är hjärnspöken. Jag mår ju lika dåligt för det, när jag aldrig får någon medicin. Hatar min kropp.

onsdag 11 mars 2020

Ensamstående not so much

Jag som aldrig går i polemik på nätet längre. Men nu kunde jag inte låta bli att svara en gnällkärring som kallar sig ensamstående förälder trots att barnen verkar ha en närvarande far varannan vecka. Är så trött på att sammanblandas med de där som kan passa på att gå på lokal och dricka latte eller vin med väninnorna eller storhandla utan barn. Eller bara vila en helg för att de har avlastning av en exman eller mormor. Jag vet inte hur många gånger jag som heltidsensamstående stött på folk som verkligen inte kan förstå hur jag inte kan gå på den där konserten/bion/träffa dem för ett glas en fredagskväll. det är som att uttrycket "ensamstående förälder" för evigt blivit synonymt med varannanveckasförälder. För såna som mig är det ett bekymmer. Inte minst politiskt. För vi finns liksom inte. Alla förslag som läggs, i synnerhet från högerhåll, riktar sig till kärnfamiljer, ibland delade sådana, men extremt sällan till oss som kämpar och sliter alldeles på egen hand för att få pengar och kropp att räcka till.
Men om det vet dessa gnällkärringar (och gubbar) intet. För de lever i sin egen bubbla. Där de har det jobbigast i världen för att bilen har pajjat och maken finns inte längre där för att identifiera problemet och ringa verkstan. Och stora killen ska på fotbollsträning medan minstingen fått feber och hur löser man det? Ja, hur fan har jag löst allt sånt i tio år? Med sjuk och jävlig kropp dessutom. Jag vet att jag är en gnutta oresonlig nu. Skyller på hormonerna. Men detta medelklassgnäll går mig på nerverna.

torsdag 9 juni 2016

Sökte simskola - blev ifrågasatt som förälder


Jag skrev en insändare i lokaltidningen häromdagen. Och efterlyste fler simskoleplatser i ett av Sveriges mest barntäta områden.
Jag fick en massa svar, men inte ett enda handlade om hur man kunde skaka fram fler platser.  Istället kom en rad mammor med personliga kommentarer och pekpinnar. ”Du borde, du skulle, du kan väl?” och ”Det är förälderns ansvar!”
Det var ju liksom det jag gjorde. Tog ansvar och röt ifrån. Så här skrev jag:

”De två senaste somrarna har mitt äldsta barn gått simskola i Västertorp i Polisens IF:s regi. En simskola som lärt mitt barn vattenvana och vattenglädje vilket betytt oerhört mycket för oss, då jag som ensamstående med ytterligare ett litet barn inte har möjlighet att boka in simskola för den stora på kvällstid under terminerna. Under sommarkursen kan den lilla vara på dagis medan jag är med stora i badhuset. Tack för det, Sossesverige!
I år är stora barnet förhoppningsvis gammal nog att lära sig simma på riktigt. Men nu finns inte en enda plats att boka i hela Hägersten! Jag har googlat och ringt runt till både kommunala och privata alternativ. På Västertorps Simhall sa man att Polisens IF bokat in sig på utomhusbassängen som vanligt, men när jag kontaktade Polisen sim visade det sig att de enbart håller kurser på annat håll i år och att det var Neptun som tagit över deras tider. Men vid närmare koll med Neptun kom det fram att de inte alls hyrt in sig i Hägersten. Stadsdelen lider därmed skriande brist på simundervisning, utan att någon ansvarig ens verkar ha begripit det!
Vi snackar om ett av Sveriges barntätaste områden. Överfulla förskolor. Barn som bussas långt härifrån för att få barnomsorg. Och vi bor med Mälaren som närmaste granne. Men Stockholms stad kan inte erbjuda mer än tiotalet platser på simskola för våra sexåringar? Till hösten börjar stora barnet skolan med gympa och badhusbesök…
Jag har all respekt för mitt barns pedagoger men har själv jobbat i skolan, så tyvärr vet jag att det är en tuff uppgift att hålla reda på närmare trettio barn i en simhall. I synnerhet om hälften av dem inte kan simma. Härom veckan drunknade en femtonårig pojke på en skolutflykt. Vi vet ännu inte vad som hänt, men ATT det hänt säger ändå något som gör mig förbaskat orolig. Och det är att jag själv måste se till att passa mitt barn – tills hen kan simma och förstå farorna med vatten.
Vad ska en ensam morsa göra? Privatlektioner, som någon föreslog, känns inte riktigt som ett alternativ. Och – jag vet att skolan måste erbjuda simträning i andra klass för de som inte klarar 10 meter. Men, med tanke på att vi bor ett par hundra meter från Mälaren – och femtio meter från en plaskdamm – känns det inte som någon vidare tröst. Hägerstensbadet är uppenbarligen ledigt 8-10 varje morgon (då Polisen Sim skulle ha varit där). Fixa fler kurser nu!”

Japp! Handlingskraftigt och angeläget. Tyckte jag. Men inte mammorna.

Mamma 1 skriver:
”Om du nu kan vara med ditt barn när det är simskola så borde du ju också kunna lära ditt barn att simma själv under samma tid. Du borde ju ha sett hur dom gör när du varit där tidigare och lätt kunna kopiera och bygga vidare på det som gjorts tidigare. Blir ju en enorm kvalitetstid för er båda”.

Ja du, Mamma 1… Var ska jag börja? Vi har mycket riktigt gått simskola i två år, men på nivån ”plask och lek”. Några simtag lärdes inte ut, då inget av barnen i gruppen hade den motoriska mognad som krävdes. Däremot har jag köpt en hemundervisningsbok som heter ”Hurra! Jag simmar!, men jag är helt enkelt inte någon pedagog och simning är en svår konst. Crawl, som de flesta simskolor lär ut till små barn idag, behärskar jag över huvud taget inte för egen del. Jag vill att min son, till skillnad från mig, ska få en positiv upplevelse av siminlärning. Det är jag övertygad om att han får bättre av andra. Min mamma lyckades inte heller lära mig att simma trots att hon var både dagmamma och trebarnsmor. Det blev skolans uppgift. När jag fyllt åtta år. Jag vill gärna att mina barn lär sig simma tidigare än så, just för att vi bor där vi bor. Därför tog jag ansvar för att efterlysa fler kurser – som jag är villig att betala (ett rimligt pris) för. Eftersom Sverige skryter om simkunnighet i låga åldrar tyckte jag att jag kunde kosta på mig att lyfta frågan som en politisk sådan – men min insändare var lika mycket en hint till privata aktörer som vill öka sina intäkter. Behovet finns! Det var liksom allt jag ville säga. Googla kan jag och HAR jag gjort själv.
Och den där uppfostrande pekpinnen om ”kvalitetstid”… Om detta ord har jag bara en sak att säga: Tvåförälderslyx! Jag är jämt med mina barn. Förutom när jag arbetar eller går på toaletten. Jo, ibland då också.

Mamma 2 skriver:
”1. Vad har "sossarna" med det hela att göra? 2. Ta med den lilla på kvällskursen 3. Skolorna har även simundervisning ej 30 barn åt gången, klassen delas upp 4. Föräldrars ansvar inte den sittande regeringen/samhället”.

1 och 4) En kanske onödig rad, men för att förtydliga att jag är historiskt bevandrad och medveten om att dagis, vad man än har för politisk åsikt, ÄR en gammal, socialdemokratisk idé som är särskilt viktig för oss ensamstående och jag ville visa min tacksamhet för denna möjlighet snarare än att ta den för given. 
2) Västertorps simhall är inte handikappanpassad och man kan därmed inte heller ta med sig barnvagn om inte någon låser upp varuhissen. Detta vet jag eftersom jag pga en ryggskada anmälde min stora kille till utomhusträning just på grund av möjligheten att då ta med barnvagn. När vi senare gick sommarkurs inomhus hade INGEN med sig småsyskon. Däremot i något fall äldre syskon, som kunde sitta stilla. Småsyskon tilläts inte i bassängen och det fanns ej heller någon annan bassäng där man kunde vistas med små. Babybadet var tömt på vatten. Och min huvudsakliga prioritering var att ha koll på min då fyra-, femåring som inte kunde simma. Inte att roa mig och lillebror.


Mamma 3: 
Det finns ju ett flertal privata aktörer, varför är inte det ett alternativ?

Nej, det finns inget privat alternativ i Hägersten. Och det var liksom därför jag skrev en insändare. Med hopp om att någon skulle se att det finns pengar eller goodwill att tjäna…

Mamma 4:  
Varför just i Hägersten? Finns ju fler platser i kommunen? Tex har Neptun på Eriksdalsbadet.
Ja, kanske för att behovet just i Hägersten är väldigt stort på grund av många barn. Det borde helt enkelt finnas fler platser just här. Och – att resa till andra delar av staden kostar pengar om man inte redan har ett månadskort på SL (en rejäl utgift för en heltidsensamstående mamma). Plus att det kan vara svårt att hinna dit om man har dagistid för småsyskon från åtta och kursen börjar just då (flera hissar i kollektivtrafiken är ur funktion i skrivande stund och har så varit i veckor men även om de fungerar tar det tid att ta sig fram med barnvagn i t-banan då det ständigt är köer till hissarna på populära stationer, något man kanske inte tänker på om man inte MÅSTE åka med barnvagn i rusningstid utan åker mer sporadiskt för att ”ta en latte” med vännerna kl 11). De allra flesta simskolor sommartid hålls tidigt på morgonen, innan badhusen öppnar för allmänheten.

Mamma 5: 
”Ett av mina två barn har gått simskola. Lärde han sig simma där? -Nej. Lärde sig båda genom att simma/bada med mig eller pappan? - Ja. (Och ja vi var separerade) Ta som någon sa tiden du skulle följt med på simskolan och gå iväg själva! Sen förstår jag inte varför du inte kan gå med barn 1 på simskola under terminstid för att du har ett till barn? Världen går ju inte i baklås av det.

Mamma 5. Jag förstår faktiskt inte vad er separation har med någonting alls att göra. Ni är uppenbarligen två föräldrar. Det är vi inte i vår familj. Men jag börjar bli van vid att kärnfamiljer gör underliga jämförelser och har svårt att sätta sig in i hur det är att ALLTID vara med sina barn (när man inte jobbar), vare sig det gäller föräldramöten eller besök hos gynekologen.
Hela vintern och våren har jag sprungit från jobbet (vikariat – jag kan således inte själv styra mina tider) och sprungit från t-banan med andan i halsen för att hinna hämta båda mina barn på olika förskolor före stängning. Sedan direkt hem och laga mat och efter det tvättning, tandborstning, pyjamas och saga. Det har helt enkelt inte funnits en minut över för någon simskola. Världen går kanske inte i baklås, men ett litet barn (och säkerligen också många stora, däribland mitt) gör det garanterat av att, efter en lång dag på förskolan, tvingas med när storebror ska simma och inte komma hem och få kvällsmål förrän framåt halvniosnåret . En klok mamma väljer nog att avstå simskola under sådana former.


Samma lokaltidning skriver om en pappa som tappade bort sin dotter under en eftermiddagspromenad varpå världens sökpådrag drogs igång. Fyraåringen hittades sedan i en trädgård där hon just släppt ut en kanin ur sin bur. Inte EN enda kommentar skuldbelägger pappan. Ingen frågar heller hur det gick med kaninen...
Som ständigt ensamstående lär man sig att ALLTID vara på sin vakt och inte lämna barnen med blicken för en sekund. Utan att nu göra ett liknande misstag som mammorna i tråden, och skuldbelägga pappan i detta fall, vill jag ändå säga att jag tror att borttappade barn är mer sällan förekommande i singelfamiljer. Just av denna anledning. Vi har vanan inne att vaka som en hök över våra små 24/7. Vi vet att vi aldrig kan stanna och språka med andra föräldrar i parken, för då är en två- eller fyraåring snabbt utom synhåll.
Men den dagen kommer garanterat, då något av mina barn springer bort. Och då kan jag vara säker på att det pekas finger i parklekar och på sociala medier. Pappor gör minsann så gott de kan. Men ensamma morsor borde alltid så mycket mer.

Uppdatering: Det blir simskola för sexåringen även i år. Men på Älvsjöbadet (inte jättenära, men jag fixar det). Tack för det, näringslivet! Medan liten får vara med sina fantastiska pedagoger på förskolan. Tack för det, politiker!

tisdag 5 mars 2013

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land...

Grrr, för självupptagna innerstadshipsters som tycker att barnförbud på caféer är en bra idé. Få (njae;-) saker gör mig så jävla upprörd som svenskars diskriminering av barn. Först fick de inte följa med på festivaler och konserter i det gröna längre. Nu vill krögarna ha förbud på sina caféer. För att de själva saknar civilkurage att säga ifrån till det fåtal som stör. Man får (och ska) säga till stökiga barn. För allas skull. Kanske framför allt för för de skötsamma barnens.
Diskussionerna har, med all rätt, gått höga sedan en kaféägare på Kungsholmen gått ut med ett generellt barnförbud i sina lokaler. Majoriteten av Aftonbladets läsare tycker t ex att barnförbud är bra och många önskar att fler kaféer följer efter.
Och då är vi där igen. I det här mammaföraktet som blossat upp framför allt i Stockholm och som jag tidigare bloggat om. Barn ska förbjudas på mesta möjliga platser (först var det festivaler och konserter och nu kaféer) och är det omöjligt får de i varje fall varken synas eller höras. Någon undrar "varför barnföräldrar ska ha tillgång till alla miljöer". Ja, varför skulle vi inte få det om vi kommer med ett barn som kan sitta stilla och vara föredömligt lågmäld? Vilket långt ifrån alla vuxna kan. Och hur har ni tänkt att barnen ska lära sig att umgås på ett mognare sätt om de aldrig får träning?
Låt mig berätta om en situation som kan uppstå för en ensamstående förälder i en storstad. Då det ju, av logistiska skäl, främst är här som kaféer kan komma till pass i vardagspusslet, ty i småstaden har man i regel bil och träffas hemma hos varandra med betydligt mindre ansträngning:
Mamma har varit hos doktorn en dagisstängd dag. Barnet är givetvis med. De båda får vänta i två timmar på att träffa läkaren. När besöket är över är barnet antingen så pass hungrigt eller kissnödigt att de omöjligt kan hinna hem innan situationen blir ohållbar. Bara de undertaliga, nerkissade hissarna i Stockholms Lokaltrafik tar halva restiden i anspråk. Har man då en tjuga till en ostmacka kan ett närliggande kafé lösa problemet. Om kaféet ifråga inte släpper in mamman och barnet kan de väl gå till nästa ställe, tänker ni. Men Nästa Ställe ligger alltför ofta alltför långt bort för en kissnödig treåring. Och i den anda som råder i vårt land i dag kan Nästa Ställe mycket väl ha infört barnförbud även de. Då får man traska vidare. Och vidare. Kanske i snömodd med vingliga barnvagnshjul och bitande kall vind. För att kaféägare (och barnförbudsivrande besökare) är så konflikträdda att de inte vågar säga till ett barn som uppför sig illa. För det är ju vad de borde göra. Gräva fram sitt civilkurage och göra en samhällsinsats istället för att tyst sitta och blänga och sedan häva ur sig sura kommentarer om lattemorsor på alla sociala forum som finns.
"Men resebolagen har barnfria resor och hotell!" inflikar en ung man i kommentarsfältet hos en journalist som dryftat frågan på facebook. Men resebolagen erbjuder alternativ och allt bokas i förväg. Man riskerar inte att, som i lokaltrafiken, bli lämnad på hållplatsen i ytterligare 40 minuter för att barnvagnen inte fick plats. Att bli portad med en kissnödig eller extremhungrig treåring i snömodd är inte kul.
De här gnälliga, oftast manliga, innerstadshipstrarna med lite tinnitus ringande i örat ända från shoegazereran verkar ha väldigt svårt att sätta sig in i andra människors situation. Man applåderar okritiskt barnvagnsförbud på kaféer och muséer utan en tanke på att det finns massor av kvinnor (och säkerligen även några män) som inte KAN bära sina barn. Jag kunde det inte efter att både ryggen och magen tagit stryk av diverse operationer. Sista veckan Titanicutställningen visades på Djurgården köade jag i över en timme med min bebis. Bara för att få veta att vi inte var välkomna med vagnen. Så det blev att traska hem igen. Gråtande. Det blev liksom den där droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var så trött. Så trött på allt. Och jag tror att det finns massor av föräldrar där ute som känner igen sig i den här tröttheten. Framför allt de ensamstående, som helt saknar avlastning.
Att någon skriver: "När jag själv är barnledig går jag gärna till ett ställe som portar barn!" känns som ett hån mot oss som aldrig får ledigt. För oss (läs: mig) handlar det mindre om kaféhäng som rekreation, mer om att på snabbast möjliga sätt se till att ungen är torr och mätt nog för att hemresan via kommunala färdmedel ska gå så smärtfritt som möjligt för alla ombord. Jo, många föräldrar bryr sig faktiskt om hur andra ser på oss och våra barn. Så pass att vi snart inte vågar gå ut genom dörren. Vill barnlösa slippa höra barnskrik finns det ju så många andra ställen de kan gå till, som biografer och kvällsöppna krogar och klubbar. Eller så kan de stanna hemma och sätta upp lappar i tvättstugan...
Så hur ska man hantera stökiga barn på kaféer? Med förbudsskyltar (censur) eller eget ansvar (självcensur)? Kokar man ner diskussionen handlar det ju om svenskars konflikträdsla och brist på civilkurage. Hur svårt ska det vara att säga till de barn (och föräldrar) som stör? Om folk orkade lägga hälften så mycket energi på att göra det nästa gång de stör sig på någon eller något, istället för att sura i kommentarsfält på internet, skulle det här landet vara så otroligt mycket lättare att leva i.
Barn är samhällets ansvar men genom att utestänga dem från allt fler delar av samhället frånsäger vi oss vårt kollektiva ansvar. Det tycker jag är förbannat trist. Det gör det också snart helt omöjligt att skaffa barn på egen hand. Precis som för hundra år sen...

tisdag 26 februari 2013

För fattig för fritid?

Alltså. Vi måste prata om journalisters syn på innebörden av ordet fattigdom. När tjejerna i tv-serien "Girls" beskrivs som fattiga blir åtminstone jag jävligt less. Jag har sett programmet och kan inte uppfatta dem som annat än bortskämda medelklasslynglar. Inte ens vid en jämförelse med SATC (som jag f ö älskade, men av helt andra skäl än att de hade snygga skor i varje scen) håller fattigdomsstämpeln. Det finns fler klasser än två såväl i USA som Sverige. Foppatofflor på vintern (som Janne Josefsson nyligen uttryckte det) är ingen markör för fattigdom i ett land där man faktiskt kan få mängder av skor och kläder gratis av både mer välbeställda vänner och helt obekanta människor på facebook. Inte någon gång har jag behövt betala så mycket för ett par skor eller kängor till min son, som ett par foppatofflor kostar. Eftersom västvärlden idag konsumerar billiga kläder i överflöd, som sedan slängs eller skänks eller säljs second hand är klädfrågan inte det primära problemet i en familj som lever under existensminimum. Istället är det utanförskapet och ensamheten som uppstår när man varken kan delta i det informella sociala livet, som numera försiggår till stor del via modern elektronik med höga månadskostnader, eller delta i fritidsaktiviteter som i dag är långt dyrare än när vi föräldrar växte upp. Jag fick nyligen reklam för en privat dansskola hem i brevinkastet. Det lät verkligen toppen att så små barn kan vara med och röra sig till musik och jag mindes avslutningsdansen på mina systrars dansskola där jag gjort succé i en vals redan som fyraåring. Det kostade inte många tior att dansa på den privata skolan i landsorten. Ändå hade mina föräldrar inte råd när jag blev gammal nog. Jag fick nöja mig med att dansa i den öppna dansen på systrarnas avslutning. Ej heller blev det någon Mulleskola. Eller kyrkans barntimme, trots att den åtminstone inledningsvis var gratis. Det fanns väl inte ork med tredje ungen. Men följden blev också att jag hamnade utanför. Fiolspelandet (100-200 kr per termin inklusive hyra av instrument - beat that!), som jag fållades in i av mamma, var en väldigt solitär sysselsättning. Sista terminen var vi bara två kämpande kvar i gruppen och vi hade just inget gemensamt förutom att våra mammor satt på första parkett i det gamla klassrummet vare onsdagkväll när vi hade lektion.
Jag tycker inte synd om mig. Jag fick trots allt prova på både fotboll och längdskidåkning och blev riktigt bra i sistnämnda sport. Vi bodde alldeles nära det kommunala elljusspåret och det kostade inte en krona att snöra på sig de ärvda pjäxorna och sticka iväg. Men för barn av i dag och i synnerhet för barn som bor i storstäder är det väldigt mycket svårare. Det spelas inte fotboll i kvarteret här. Storklubbarna börjar med elitsatsningar redan i sexårsåldern. Andra sporter, som ridning och hockey, är alltför dyrt för en ensamstående mamma. Och dansen? Den kan vi glömma. Kursen för småttingarna kostar 1350 kronor och då tillkommer dessutom avgiften på ett par hundralappar för varje närstående som vill se avslutningsshowen. Den var gratis på mina systrars dansskola på 70-talet. Och då var den skolan ändå, som jag redan nämnt, ett privat alternativ.
Först i nioårsåldern brukar man kallas till den kommunala musikskolan där undervisningen är något subventionerad, men åtminstone i Stockholm fortfarande för dyr för de flesta ensamstående morsor. Vill man lära sig spela något instrument innan dess, vilket man måste om man vill bli riktigt duktig, är det privata alternativ som gäller. Och de är förstås inte att tänka på.
Min son har ännu inte blivit gammal nog för dataspel. Och när han är det, vet jag att jag kommer att ransonera användandet. Om vi ens har råd att köpa de spel och konsoller som är aktuella då. Jag vet att det är snordyrt.
När det blir dags för skolresa kan han knappast räkna med att få följa med. Om inte skolan betalar som de gjorde förr. I varje fall den överskjutande del som gemensamt bullbakande och loppisförsäljning inte kunde klara. Friluftsdagarnas slalomresor sponsrades också till viss del, men för att över huvud taget kunna följa med var man tvungen att ha utrustning eller hyra sådan för dyra pengar. Det kom förstås inte på fråga. Än i dag har jag aldrig åkt slalom. Och tro mig. Jag älskar allt som går fort;-)
Jag överlevde förstås. Men jag blev ensam. Och mobbad. Ingen förälder vill utsätta sitt barn för något sånt. Att tvingas göra det trots att man arbetar i sitt anletes svett för att ändra situationen - det är fattigdom. Liksom det är fattidom att inte kunna ge sitt barn bra och varierad mat. De flesta som bor i Sverige har mat på bordet. Men vad är det för mat? När det är knäckebröd och müsli för tredje dagen i rad efter dagis och mjölken (till müslin) tagit slut är man så otroligt tacksam över den där dagislunchen som de andra föräldrarna klagar på. Du kan köpa en termojacka för 150 spänn på Rusta. Och varma vinterstövlar till. Du kan se ut ungefär som din medelklassgranne utan att någon anar ett smack. Fattigdom syns inte. Men den känns.

tisdag 11 december 2012

Kalashysteri a´la Solsidan

På familjeliv.se diskuteras just nu hur mycket en present på ett barnkalas bör kosta. Detta med anledning av att en mamma kritiserat en annan förälder för att ha gett hennes sexårige son en "för billig" leksak. Så här skriver hon: "Vi hade bjudit in en pojke från min sons klass som kom på kalaset och lämnade fram ett litet paket till min son. Det visade sig innehålla en actionfigur med båt, en av de allra billigaste grejerna som går att få tag på från den samlarserien (typ 50 kr) och visst blev min son glad, men jag tycker det är lite konstigt att ge en sådan billig sak.... Men jag kanske är girig? Detta var alltså den enda presenten min son fick från denna pojke, inte något kort heller. Av alla andra barn fick han en sak för åtminstone 100-200 kr och jag menar inte att man måste lägga så mkt pengar, absolut inte! Men tycker det blev lite pinsam stämning när min son öppnade, ungefär som att få en penna i julklapp ungefär. Pojkens mamma ringde mig häromdagen och undrade vad min son önskade sig och jag svarade "Actiongubbar ur X serien, men det är verkligen inte ett måste med en present" och jag tycker ändå att man borde förstå att det är ju bara något man säger, normalt sett tar man väl med sig en present? Ja, ni gjorde hon ju det, javisst, men det var verkligen den billigaste billigaste man kan få tag i.... Är jag snål?? ska jag antyda något eller låtsas som ingenting? ge hennes son något lika billigt tillbaka?" Ja, vad svarar man denna människa? Hon är ju tyvärr inte ensam, om sitt synsätt. Kalashysterin framför allt i storstäderna har eskalerat rejält på senare år och på många håll är det faktiskt som i TV4:s populära humorserie "Solsidan" där föräldrarna tävlar i att visa upp sin status genom barnen. Något som naturligtvis kan få sorgliga konsekvenser för de barn som kommer från mindre bemedlade familjer. För de som inte har råd varken att ha kalas på lekland eller köpa dyrbara presenter. Ska de tittas snett på för att de inte följer den ekonomiska etiketten? Jag hoppas så att mammans upplevelse av "pinsam stämning" enbart var övriga gästers obekväma reaktion på hennes besvikna uppsyn. Kompisens mamma hade ju gjort allting rätt! Hon hade ringt och frågat vad ungen önskade sig. Och sedan köpt just detta. Trots att födelsedagsbarnets mamma sagt att present inte var nödvändigt. Bara en sån sak. Att först säga att present inte behövs och sedan bli besviken över det man trots allt får. Vad ger det för signaler till barnen? Vad är egentligen viktigast på ett kalas? Att så många som möjligt av barnets vänner kommer och att alla har roligt tillsammans eller att alla som kommer ger dyra presenter i samma prisspann och de som inte har råd stannar hemma för att undvika "pinsam stämning"? Jag begriper verkligen inte hur folk tänker ibland. När O fyllde tre funderade jag länge över om jag över huvud taget skulle orka hålla ett kalas. Det fick ju såklart bli hemma eftersom dyra lekland inte är något som ryms i vår budget. Vännen K bidrog med kakor och bullar och jag gjorde ett par tårtor och minipizzor och så kom sisådär tio ungar för att leka i vardagsrummet ett par timmar. Det blev ett toppenkalas och alla hade roligt. Till och med två av katterna låg länge i olika föräldraknän och spann förnöjt medan barnen stojade runt. Och O fick många presenter. Nästan för många. En dagiskompis kom med ett förstoringsglas. En alldeles utmärkt present till en treåring i mitt tycke! En annan kom med tre Cars-bilar och ett depåstopp från MegaBlocks, säkerligen värt flera hundralappar och inget jag skulle ha haft råd att köpa. Det mesta han fick av mig kom från loppisar. Var och en ger efter förmåga. Men O blev förstås jätteglad! För båda dessa saker. Och för allt annat han fick. Men framför allt för att hans kompisar från dagis kom hem till honom för att leka. Det pratade han länge om efteråt. Jag blir så ledsen av att läsa om såna här aningslösa föräldrar. På de signaler de ger sina barn om att det är ok att titta snett på dem som inte ger och inte har. Är det ett sånt samhälle vi vill ha i klimatförändringarnas tid? Nu när vi mer än någonsin borde dra ner på våra inköp och tänka återanvändning och lån? När jag var liten var min mamma dagmamma. Det fanns gott om dem på 70-talet och genom kommunen kunde de kommunanställda dagmammorna låna leksaker och spel på "Lekoteket". På så vis fick vi tillgång till en hel del grejer vi annars aldrig skulle ha haft råd med, som olika byggklossar och ett vältummat och ofta utlånat exemplar av "Den försvunna diamanten". Nu finns det knappt några dagmammor längre och jag antar att Lekoteken också försvunnit. Sverige 2012 räknar med att alla har råd att leka. I takt med att fler och fler föräldrar skjutsar barn till organiserade och ofta kostsamma aktiviteter får närliggande sportplaner och lekplatser förfalla. Men det är ett annat blogginlägg. Den giriga mamman på Familjeliv fick redan det första dygnet hundratals svar. De allra flesta starkt kritiska till hennes synsätt och planer på att konfrontera den stackars dagismamman med den "billiga" presenten. Men en anonym läsare resonerade så här: "Vi brukar faktiskt utgå från vart kalaset hålls. Är det ett påkostat kalas som tex laserdome, så lägger vi mellan 150-200 kr i present. Är det ett "enklare" kalas hemma eller i kyrkans församlingslokal, så brukar vi lägga runt 100 kr." Hå hå ja ja. Min reflektion är att man då också dömt hunden efter håren och verkar tycka att det är ok att köpa billigare presenter till fattigare familjer medan de som har råd med lekland får mer "möda för pengarna". Knasigt, tycker jag. För ska man vara krass är det väl de rikaste barnen som allra minst behöver de mer påkostade presenterna. Men jag tror att många resonerar just så. Kanske skäms man för att komma med en femtiokronorspresent när familjen kostat på ett lekland för ett par hundra kronor per barn. Men var och en bör ge efter förmåga. Jag kan inte säga det tillräckligt ofta. Ibland blir det påtagligt tydligt även inom en och samma familj, när syskonen (med respektive i de fall det finns) ska lägga ihop till en present och den rikaste tycker att ett par tusenlappar är oproblematiskt även för en ensamstående, sjukskriven mamma. Den anonyma mamman på Familjeliv borde absolut fundera över sin syn på det materiella. Kanske skulle lite volontärarbete i jul ge ett annat perspektiv på saker och ting? Det finns gott om människor och djur som behöver din hjälp! Och ta gärna med barnen om du kan! Lite verklighet utanför Solsidan mår de bara bra av. Lycka till!