Visar inlägg med etikett förälder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förälder. Visa alla inlägg

torsdag 9 juni 2016

Sökte simskola - blev ifrågasatt som förälder


Jag skrev en insändare i lokaltidningen häromdagen. Och efterlyste fler simskoleplatser i ett av Sveriges mest barntäta områden.
Jag fick en massa svar, men inte ett enda handlade om hur man kunde skaka fram fler platser.  Istället kom en rad mammor med personliga kommentarer och pekpinnar. ”Du borde, du skulle, du kan väl?” och ”Det är förälderns ansvar!”
Det var ju liksom det jag gjorde. Tog ansvar och röt ifrån. Så här skrev jag:

”De två senaste somrarna har mitt äldsta barn gått simskola i Västertorp i Polisens IF:s regi. En simskola som lärt mitt barn vattenvana och vattenglädje vilket betytt oerhört mycket för oss, då jag som ensamstående med ytterligare ett litet barn inte har möjlighet att boka in simskola för den stora på kvällstid under terminerna. Under sommarkursen kan den lilla vara på dagis medan jag är med stora i badhuset. Tack för det, Sossesverige!
I år är stora barnet förhoppningsvis gammal nog att lära sig simma på riktigt. Men nu finns inte en enda plats att boka i hela Hägersten! Jag har googlat och ringt runt till både kommunala och privata alternativ. På Västertorps Simhall sa man att Polisens IF bokat in sig på utomhusbassängen som vanligt, men när jag kontaktade Polisen sim visade det sig att de enbart håller kurser på annat håll i år och att det var Neptun som tagit över deras tider. Men vid närmare koll med Neptun kom det fram att de inte alls hyrt in sig i Hägersten. Stadsdelen lider därmed skriande brist på simundervisning, utan att någon ansvarig ens verkar ha begripit det!
Vi snackar om ett av Sveriges barntätaste områden. Överfulla förskolor. Barn som bussas långt härifrån för att få barnomsorg. Och vi bor med Mälaren som närmaste granne. Men Stockholms stad kan inte erbjuda mer än tiotalet platser på simskola för våra sexåringar? Till hösten börjar stora barnet skolan med gympa och badhusbesök…
Jag har all respekt för mitt barns pedagoger men har själv jobbat i skolan, så tyvärr vet jag att det är en tuff uppgift att hålla reda på närmare trettio barn i en simhall. I synnerhet om hälften av dem inte kan simma. Härom veckan drunknade en femtonårig pojke på en skolutflykt. Vi vet ännu inte vad som hänt, men ATT det hänt säger ändå något som gör mig förbaskat orolig. Och det är att jag själv måste se till att passa mitt barn – tills hen kan simma och förstå farorna med vatten.
Vad ska en ensam morsa göra? Privatlektioner, som någon föreslog, känns inte riktigt som ett alternativ. Och – jag vet att skolan måste erbjuda simträning i andra klass för de som inte klarar 10 meter. Men, med tanke på att vi bor ett par hundra meter från Mälaren – och femtio meter från en plaskdamm – känns det inte som någon vidare tröst. Hägerstensbadet är uppenbarligen ledigt 8-10 varje morgon (då Polisen Sim skulle ha varit där). Fixa fler kurser nu!”

Japp! Handlingskraftigt och angeläget. Tyckte jag. Men inte mammorna.

Mamma 1 skriver:
”Om du nu kan vara med ditt barn när det är simskola så borde du ju också kunna lära ditt barn att simma själv under samma tid. Du borde ju ha sett hur dom gör när du varit där tidigare och lätt kunna kopiera och bygga vidare på det som gjorts tidigare. Blir ju en enorm kvalitetstid för er båda”.

Ja du, Mamma 1… Var ska jag börja? Vi har mycket riktigt gått simskola i två år, men på nivån ”plask och lek”. Några simtag lärdes inte ut, då inget av barnen i gruppen hade den motoriska mognad som krävdes. Däremot har jag köpt en hemundervisningsbok som heter ”Hurra! Jag simmar!, men jag är helt enkelt inte någon pedagog och simning är en svår konst. Crawl, som de flesta simskolor lär ut till små barn idag, behärskar jag över huvud taget inte för egen del. Jag vill att min son, till skillnad från mig, ska få en positiv upplevelse av siminlärning. Det är jag övertygad om att han får bättre av andra. Min mamma lyckades inte heller lära mig att simma trots att hon var både dagmamma och trebarnsmor. Det blev skolans uppgift. När jag fyllt åtta år. Jag vill gärna att mina barn lär sig simma tidigare än så, just för att vi bor där vi bor. Därför tog jag ansvar för att efterlysa fler kurser – som jag är villig att betala (ett rimligt pris) för. Eftersom Sverige skryter om simkunnighet i låga åldrar tyckte jag att jag kunde kosta på mig att lyfta frågan som en politisk sådan – men min insändare var lika mycket en hint till privata aktörer som vill öka sina intäkter. Behovet finns! Det var liksom allt jag ville säga. Googla kan jag och HAR jag gjort själv.
Och den där uppfostrande pekpinnen om ”kvalitetstid”… Om detta ord har jag bara en sak att säga: Tvåförälderslyx! Jag är jämt med mina barn. Förutom när jag arbetar eller går på toaletten. Jo, ibland då också.

Mamma 2 skriver:
”1. Vad har "sossarna" med det hela att göra? 2. Ta med den lilla på kvällskursen 3. Skolorna har även simundervisning ej 30 barn åt gången, klassen delas upp 4. Föräldrars ansvar inte den sittande regeringen/samhället”.

1 och 4) En kanske onödig rad, men för att förtydliga att jag är historiskt bevandrad och medveten om att dagis, vad man än har för politisk åsikt, ÄR en gammal, socialdemokratisk idé som är särskilt viktig för oss ensamstående och jag ville visa min tacksamhet för denna möjlighet snarare än att ta den för given. 
2) Västertorps simhall är inte handikappanpassad och man kan därmed inte heller ta med sig barnvagn om inte någon låser upp varuhissen. Detta vet jag eftersom jag pga en ryggskada anmälde min stora kille till utomhusträning just på grund av möjligheten att då ta med barnvagn. När vi senare gick sommarkurs inomhus hade INGEN med sig småsyskon. Däremot i något fall äldre syskon, som kunde sitta stilla. Småsyskon tilläts inte i bassängen och det fanns ej heller någon annan bassäng där man kunde vistas med små. Babybadet var tömt på vatten. Och min huvudsakliga prioritering var att ha koll på min då fyra-, femåring som inte kunde simma. Inte att roa mig och lillebror.


Mamma 3: 
Det finns ju ett flertal privata aktörer, varför är inte det ett alternativ?

Nej, det finns inget privat alternativ i Hägersten. Och det var liksom därför jag skrev en insändare. Med hopp om att någon skulle se att det finns pengar eller goodwill att tjäna…

Mamma 4:  
Varför just i Hägersten? Finns ju fler platser i kommunen? Tex har Neptun på Eriksdalsbadet.
Ja, kanske för att behovet just i Hägersten är väldigt stort på grund av många barn. Det borde helt enkelt finnas fler platser just här. Och – att resa till andra delar av staden kostar pengar om man inte redan har ett månadskort på SL (en rejäl utgift för en heltidsensamstående mamma). Plus att det kan vara svårt att hinna dit om man har dagistid för småsyskon från åtta och kursen börjar just då (flera hissar i kollektivtrafiken är ur funktion i skrivande stund och har så varit i veckor men även om de fungerar tar det tid att ta sig fram med barnvagn i t-banan då det ständigt är köer till hissarna på populära stationer, något man kanske inte tänker på om man inte MÅSTE åka med barnvagn i rusningstid utan åker mer sporadiskt för att ”ta en latte” med vännerna kl 11). De allra flesta simskolor sommartid hålls tidigt på morgonen, innan badhusen öppnar för allmänheten.

Mamma 5: 
”Ett av mina två barn har gått simskola. Lärde han sig simma där? -Nej. Lärde sig båda genom att simma/bada med mig eller pappan? - Ja. (Och ja vi var separerade) Ta som någon sa tiden du skulle följt med på simskolan och gå iväg själva! Sen förstår jag inte varför du inte kan gå med barn 1 på simskola under terminstid för att du har ett till barn? Världen går ju inte i baklås av det.

Mamma 5. Jag förstår faktiskt inte vad er separation har med någonting alls att göra. Ni är uppenbarligen två föräldrar. Det är vi inte i vår familj. Men jag börjar bli van vid att kärnfamiljer gör underliga jämförelser och har svårt att sätta sig in i hur det är att ALLTID vara med sina barn (när man inte jobbar), vare sig det gäller föräldramöten eller besök hos gynekologen.
Hela vintern och våren har jag sprungit från jobbet (vikariat – jag kan således inte själv styra mina tider) och sprungit från t-banan med andan i halsen för att hinna hämta båda mina barn på olika förskolor före stängning. Sedan direkt hem och laga mat och efter det tvättning, tandborstning, pyjamas och saga. Det har helt enkelt inte funnits en minut över för någon simskola. Världen går kanske inte i baklås, men ett litet barn (och säkerligen också många stora, däribland mitt) gör det garanterat av att, efter en lång dag på förskolan, tvingas med när storebror ska simma och inte komma hem och få kvällsmål förrän framåt halvniosnåret . En klok mamma väljer nog att avstå simskola under sådana former.


Samma lokaltidning skriver om en pappa som tappade bort sin dotter under en eftermiddagspromenad varpå världens sökpådrag drogs igång. Fyraåringen hittades sedan i en trädgård där hon just släppt ut en kanin ur sin bur. Inte EN enda kommentar skuldbelägger pappan. Ingen frågar heller hur det gick med kaninen...
Som ständigt ensamstående lär man sig att ALLTID vara på sin vakt och inte lämna barnen med blicken för en sekund. Utan att nu göra ett liknande misstag som mammorna i tråden, och skuldbelägga pappan i detta fall, vill jag ändå säga att jag tror att borttappade barn är mer sällan förekommande i singelfamiljer. Just av denna anledning. Vi har vanan inne att vaka som en hök över våra små 24/7. Vi vet att vi aldrig kan stanna och språka med andra föräldrar i parken, för då är en två- eller fyraåring snabbt utom synhåll.
Men den dagen kommer garanterat, då något av mina barn springer bort. Och då kan jag vara säker på att det pekas finger i parklekar och på sociala medier. Pappor gör minsann så gott de kan. Men ensamma morsor borde alltid så mycket mer.

Uppdatering: Det blir simskola för sexåringen även i år. Men på Älvsjöbadet (inte jättenära, men jag fixar det). Tack för det, näringslivet! Medan liten får vara med sina fantastiska pedagoger på förskolan. Tack för det, politiker!

tisdag 5 mars 2013

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land...

Grrr, för självupptagna innerstadshipsters som tycker att barnförbud på caféer är en bra idé. Få (njae;-) saker gör mig så jävla upprörd som svenskars diskriminering av barn. Först fick de inte följa med på festivaler och konserter i det gröna längre. Nu vill krögarna ha förbud på sina caféer. För att de själva saknar civilkurage att säga ifrån till det fåtal som stör. Man får (och ska) säga till stökiga barn. För allas skull. Kanske framför allt för för de skötsamma barnens.
Diskussionerna har, med all rätt, gått höga sedan en kaféägare på Kungsholmen gått ut med ett generellt barnförbud i sina lokaler. Majoriteten av Aftonbladets läsare tycker t ex att barnförbud är bra och många önskar att fler kaféer följer efter.
Och då är vi där igen. I det här mammaföraktet som blossat upp framför allt i Stockholm och som jag tidigare bloggat om. Barn ska förbjudas på mesta möjliga platser (först var det festivaler och konserter och nu kaféer) och är det omöjligt får de i varje fall varken synas eller höras. Någon undrar "varför barnföräldrar ska ha tillgång till alla miljöer". Ja, varför skulle vi inte få det om vi kommer med ett barn som kan sitta stilla och vara föredömligt lågmäld? Vilket långt ifrån alla vuxna kan. Och hur har ni tänkt att barnen ska lära sig att umgås på ett mognare sätt om de aldrig får träning?
Låt mig berätta om en situation som kan uppstå för en ensamstående förälder i en storstad. Då det ju, av logistiska skäl, främst är här som kaféer kan komma till pass i vardagspusslet, ty i småstaden har man i regel bil och träffas hemma hos varandra med betydligt mindre ansträngning:
Mamma har varit hos doktorn en dagisstängd dag. Barnet är givetvis med. De båda får vänta i två timmar på att träffa läkaren. När besöket är över är barnet antingen så pass hungrigt eller kissnödigt att de omöjligt kan hinna hem innan situationen blir ohållbar. Bara de undertaliga, nerkissade hissarna i Stockholms Lokaltrafik tar halva restiden i anspråk. Har man då en tjuga till en ostmacka kan ett närliggande kafé lösa problemet. Om kaféet ifråga inte släpper in mamman och barnet kan de väl gå till nästa ställe, tänker ni. Men Nästa Ställe ligger alltför ofta alltför långt bort för en kissnödig treåring. Och i den anda som råder i vårt land i dag kan Nästa Ställe mycket väl ha infört barnförbud även de. Då får man traska vidare. Och vidare. Kanske i snömodd med vingliga barnvagnshjul och bitande kall vind. För att kaféägare (och barnförbudsivrande besökare) är så konflikträdda att de inte vågar säga till ett barn som uppför sig illa. För det är ju vad de borde göra. Gräva fram sitt civilkurage och göra en samhällsinsats istället för att tyst sitta och blänga och sedan häva ur sig sura kommentarer om lattemorsor på alla sociala forum som finns.
"Men resebolagen har barnfria resor och hotell!" inflikar en ung man i kommentarsfältet hos en journalist som dryftat frågan på facebook. Men resebolagen erbjuder alternativ och allt bokas i förväg. Man riskerar inte att, som i lokaltrafiken, bli lämnad på hållplatsen i ytterligare 40 minuter för att barnvagnen inte fick plats. Att bli portad med en kissnödig eller extremhungrig treåring i snömodd är inte kul.
De här gnälliga, oftast manliga, innerstadshipstrarna med lite tinnitus ringande i örat ända från shoegazereran verkar ha väldigt svårt att sätta sig in i andra människors situation. Man applåderar okritiskt barnvagnsförbud på kaféer och muséer utan en tanke på att det finns massor av kvinnor (och säkerligen även några män) som inte KAN bära sina barn. Jag kunde det inte efter att både ryggen och magen tagit stryk av diverse operationer. Sista veckan Titanicutställningen visades på Djurgården köade jag i över en timme med min bebis. Bara för att få veta att vi inte var välkomna med vagnen. Så det blev att traska hem igen. Gråtande. Det blev liksom den där droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var så trött. Så trött på allt. Och jag tror att det finns massor av föräldrar där ute som känner igen sig i den här tröttheten. Framför allt de ensamstående, som helt saknar avlastning.
Att någon skriver: "När jag själv är barnledig går jag gärna till ett ställe som portar barn!" känns som ett hån mot oss som aldrig får ledigt. För oss (läs: mig) handlar det mindre om kaféhäng som rekreation, mer om att på snabbast möjliga sätt se till att ungen är torr och mätt nog för att hemresan via kommunala färdmedel ska gå så smärtfritt som möjligt för alla ombord. Jo, många föräldrar bryr sig faktiskt om hur andra ser på oss och våra barn. Så pass att vi snart inte vågar gå ut genom dörren. Vill barnlösa slippa höra barnskrik finns det ju så många andra ställen de kan gå till, som biografer och kvällsöppna krogar och klubbar. Eller så kan de stanna hemma och sätta upp lappar i tvättstugan...
Så hur ska man hantera stökiga barn på kaféer? Med förbudsskyltar (censur) eller eget ansvar (självcensur)? Kokar man ner diskussionen handlar det ju om svenskars konflikträdsla och brist på civilkurage. Hur svårt ska det vara att säga till de barn (och föräldrar) som stör? Om folk orkade lägga hälften så mycket energi på att göra det nästa gång de stör sig på någon eller något, istället för att sura i kommentarsfält på internet, skulle det här landet vara så otroligt mycket lättare att leva i.
Barn är samhällets ansvar men genom att utestänga dem från allt fler delar av samhället frånsäger vi oss vårt kollektiva ansvar. Det tycker jag är förbannat trist. Det gör det också snart helt omöjligt att skaffa barn på egen hand. Precis som för hundra år sen...