tisdag 5 mars 2013

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land...

Grrr, för självupptagna innerstadshipsters som tycker att barnförbud på caféer är en bra idé. Få (njae;-) saker gör mig så jävla upprörd som svenskars diskriminering av barn. Först fick de inte följa med på festivaler och konserter i det gröna längre. Nu vill krögarna ha förbud på sina caféer. För att de själva saknar civilkurage att säga ifrån till det fåtal som stör. Man får (och ska) säga till stökiga barn. För allas skull. Kanske framför allt för för de skötsamma barnens.
Diskussionerna har, med all rätt, gått höga sedan en kaféägare på Kungsholmen gått ut med ett generellt barnförbud i sina lokaler. Majoriteten av Aftonbladets läsare tycker t ex att barnförbud är bra och många önskar att fler kaféer följer efter.
Och då är vi där igen. I det här mammaföraktet som blossat upp framför allt i Stockholm och som jag tidigare bloggat om. Barn ska förbjudas på mesta möjliga platser (först var det festivaler och konserter och nu kaféer) och är det omöjligt får de i varje fall varken synas eller höras. Någon undrar "varför barnföräldrar ska ha tillgång till alla miljöer". Ja, varför skulle vi inte få det om vi kommer med ett barn som kan sitta stilla och vara föredömligt lågmäld? Vilket långt ifrån alla vuxna kan. Och hur har ni tänkt att barnen ska lära sig att umgås på ett mognare sätt om de aldrig får träning?
Låt mig berätta om en situation som kan uppstå för en ensamstående förälder i en storstad. Då det ju, av logistiska skäl, främst är här som kaféer kan komma till pass i vardagspusslet, ty i småstaden har man i regel bil och träffas hemma hos varandra med betydligt mindre ansträngning:
Mamma har varit hos doktorn en dagisstängd dag. Barnet är givetvis med. De båda får vänta i två timmar på att träffa läkaren. När besöket är över är barnet antingen så pass hungrigt eller kissnödigt att de omöjligt kan hinna hem innan situationen blir ohållbar. Bara de undertaliga, nerkissade hissarna i Stockholms Lokaltrafik tar halva restiden i anspråk. Har man då en tjuga till en ostmacka kan ett närliggande kafé lösa problemet. Om kaféet ifråga inte släpper in mamman och barnet kan de väl gå till nästa ställe, tänker ni. Men Nästa Ställe ligger alltför ofta alltför långt bort för en kissnödig treåring. Och i den anda som råder i vårt land i dag kan Nästa Ställe mycket väl ha infört barnförbud även de. Då får man traska vidare. Och vidare. Kanske i snömodd med vingliga barnvagnshjul och bitande kall vind. För att kaféägare (och barnförbudsivrande besökare) är så konflikträdda att de inte vågar säga till ett barn som uppför sig illa. För det är ju vad de borde göra. Gräva fram sitt civilkurage och göra en samhällsinsats istället för att tyst sitta och blänga och sedan häva ur sig sura kommentarer om lattemorsor på alla sociala forum som finns.
"Men resebolagen har barnfria resor och hotell!" inflikar en ung man i kommentarsfältet hos en journalist som dryftat frågan på facebook. Men resebolagen erbjuder alternativ och allt bokas i förväg. Man riskerar inte att, som i lokaltrafiken, bli lämnad på hållplatsen i ytterligare 40 minuter för att barnvagnen inte fick plats. Att bli portad med en kissnödig eller extremhungrig treåring i snömodd är inte kul.
De här gnälliga, oftast manliga, innerstadshipstrarna med lite tinnitus ringande i örat ända från shoegazereran verkar ha väldigt svårt att sätta sig in i andra människors situation. Man applåderar okritiskt barnvagnsförbud på kaféer och muséer utan en tanke på att det finns massor av kvinnor (och säkerligen även några män) som inte KAN bära sina barn. Jag kunde det inte efter att både ryggen och magen tagit stryk av diverse operationer. Sista veckan Titanicutställningen visades på Djurgården köade jag i över en timme med min bebis. Bara för att få veta att vi inte var välkomna med vagnen. Så det blev att traska hem igen. Gråtande. Det blev liksom den där droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var så trött. Så trött på allt. Och jag tror att det finns massor av föräldrar där ute som känner igen sig i den här tröttheten. Framför allt de ensamstående, som helt saknar avlastning.
Att någon skriver: "När jag själv är barnledig går jag gärna till ett ställe som portar barn!" känns som ett hån mot oss som aldrig får ledigt. För oss (läs: mig) handlar det mindre om kaféhäng som rekreation, mer om att på snabbast möjliga sätt se till att ungen är torr och mätt nog för att hemresan via kommunala färdmedel ska gå så smärtfritt som möjligt för alla ombord. Jo, många föräldrar bryr sig faktiskt om hur andra ser på oss och våra barn. Så pass att vi snart inte vågar gå ut genom dörren. Vill barnlösa slippa höra barnskrik finns det ju så många andra ställen de kan gå till, som biografer och kvällsöppna krogar och klubbar. Eller så kan de stanna hemma och sätta upp lappar i tvättstugan...
Så hur ska man hantera stökiga barn på kaféer? Med förbudsskyltar (censur) eller eget ansvar (självcensur)? Kokar man ner diskussionen handlar det ju om svenskars konflikträdsla och brist på civilkurage. Hur svårt ska det vara att säga till de barn (och föräldrar) som stör? Om folk orkade lägga hälften så mycket energi på att göra det nästa gång de stör sig på någon eller något, istället för att sura i kommentarsfält på internet, skulle det här landet vara så otroligt mycket lättare att leva i.
Barn är samhällets ansvar men genom att utestänga dem från allt fler delar av samhället frånsäger vi oss vårt kollektiva ansvar. Det tycker jag är förbannat trist. Det gör det också snart helt omöjligt att skaffa barn på egen hand. Precis som för hundra år sen...

1 kommentar:

  1. Ja, en del tror väl att vi som går ut med barnvagnar gör det enbart för nöjes skull. Att vi kan ha ärenden på stan, och att vi faktiskt ibland kan behöva en kopp kaffe eller en bit mat har aldrig slagit dem...
    Hälsningar från en tvåbarnsmamma (dottern fyller 3 i morgon och sonen är 9 månader)

    SvaraRadera