fredag 8 mars 2013

Den osynliga familjen

Å, denna diskussion om barnförbud hit och dit. Alla föräldrar är inte privilegierad lattemedelklass. Men alla får vi klä skott för de som är. Kanske allra mest vi kvinnor som inte är. För, så här på kvinnodagen, kan vi väl konstatera att det huvudsakligen är just kvinnor som syns offentligt med mindre barn. Därmed är det också kvinnorna som tillsammans med en hel ny generation diskrimineras i och med ett barnförbud. Inte så fräscht 2013. Om folk ändå kunde sätta sig in i hur det är att aldrig ha möjligheten att lämna över barnet till en partner för att gå på lokal. Att vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år sitta hemma för att man inte kan, orkar, är önskvärd på krog eller fik. När ryggen värker och allt man förmår är att ta sig fram och tillbaka till dagis och ICA. När man inte längre känner att man är en del av Stockholm, utan förpassad till en ensam förort där man knappt känner (än mindre umgås med) en själ. "Du kommer att bli så ensam" sa en av mina närmaste vänner när jag berättade om graviditeten. Och jag förstod. Men ändå inte riktigt. Jag brukar inte gnälla om det här. Bara bita ihop och tänka på det finaste fina, som snusar i sin säng. Visst är han värd alla uppoffringar. Men i en bättre värld, skulle jag inte behöva offra hela mitt sociala liv. Eller mitt yrkesliv med dräglig inkomst och skälig levnadsstandard. Men om det kan vi tala en annan gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar