Nu blir det storebror som får hämta lillebror. Säkert vanligt i andra familjer men här har vi ju en tioåring som inte riktigt klarar samma ansvar som andra jämnåriga. Men i dag så. Har ringt lillas skola och förvarnat. Båda får belöning i form av streck på ”samlarboarden”. Och tioåringen får gå en stund till sin bästis efteråt. Håll tummarna för att de kommer väl hem! Vad sjutton ska en sjuk, ensam mamma göra? På 70-talet var det ingen som höjde på ögonbrynen för sånt här. Men nu kan man bli socanmäld för mindre.
Ensamstående småbarnsmamma i en sliten miljonprogramstrea utanför Stockholm. Gillar David Bowie, Tove Jansson, militärhistoria, brittiskt kostymdrama och gamla Volvo. Har tillbringat alltför många dagar i livet på sjukhus men är fortfarande lika dålig på carpe diem och mindfulness. När jag inte är på landet. Med stora djur. Vasstungad feminist, semivegetarian och djurälskare med universitetspoäng i allt från kriminologi till veterinärmedicin
Visar inlägg med etikett livspussel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett livspussel. Visa alla inlägg
tisdag 10 mars 2020
400 metersrekord
Och där vek benen ner sig fullständigt. Lade mig i sängen en stund innan jag skulle hämta minstingen på skolan men nu kommer jag inte upp. Orkar inte börja ringa och messa runt till en massa andra föräldrar. Det brukar gå trögt att hitta någon som inte redan hämtat/har barn som går själva. Skapade ju till och med en facebookgrupp för dylika spörsmål klassföräldrar emellan men det var mest bara jag som skrev där, trots att vi var runt 30 medlemmar från stora killens klass.
torsdag 9 juni 2016
Sökte simskola - blev ifrågasatt som förälder
Jag
skrev en insändare i lokaltidningen häromdagen. Och efterlyste fler
simskoleplatser i ett av Sveriges mest barntäta områden.
Jag
fick en massa svar, men inte ett enda handlade om hur man kunde skaka fram fler
platser. Istället kom en rad mammor med
personliga kommentarer och pekpinnar. ”Du borde, du skulle, du kan väl?” och
”Det är förälderns ansvar!”
Det
var ju liksom det jag gjorde. Tog ansvar och röt ifrån. Så här skrev jag:
”De
två senaste somrarna har mitt äldsta barn gått simskola i Västertorp i Polisens
IF:s regi. En simskola som lärt mitt barn vattenvana och vattenglädje vilket
betytt oerhört mycket för oss, då jag som ensamstående med ytterligare ett
litet barn inte har möjlighet att boka in simskola för den stora på kvällstid
under terminerna. Under sommarkursen kan den lilla vara på dagis medan jag är
med stora i badhuset. Tack för det, Sossesverige!
I år
är stora barnet förhoppningsvis gammal nog att lära sig simma på riktigt. Men
nu finns inte en enda plats att boka i hela Hägersten! Jag har googlat och
ringt runt till både kommunala och privata alternativ. På Västertorps Simhall
sa man att Polisens IF bokat in sig på utomhusbassängen som vanligt, men när
jag kontaktade Polisen sim visade det sig att de enbart håller kurser på annat
håll i år och att det var Neptun som tagit över deras tider. Men vid närmare
koll med Neptun kom det fram att de inte alls hyrt in sig i Hägersten.
Stadsdelen lider därmed skriande brist på simundervisning, utan att någon
ansvarig ens verkar ha begripit det!
Vi snackar
om ett av Sveriges barntätaste områden. Överfulla förskolor. Barn som bussas
långt härifrån för att få barnomsorg. Och vi bor med Mälaren som närmaste
granne. Men Stockholms stad kan inte erbjuda mer än tiotalet platser på
simskola för våra sexåringar? Till hösten börjar stora barnet skolan med gympa
och badhusbesök…
Jag
har all respekt för mitt barns pedagoger men har själv jobbat i skolan, så
tyvärr vet jag att det är en tuff uppgift att hålla reda på närmare trettio
barn i en simhall. I synnerhet om hälften av dem inte kan simma. Härom veckan
drunknade en femtonårig pojke på en skolutflykt. Vi vet ännu inte vad som hänt,
men ATT det hänt säger ändå något som gör mig förbaskat orolig. Och det är att
jag själv måste se till att passa mitt barn – tills hen kan simma och förstå
farorna med vatten.
Vad
ska en ensam morsa göra? Privatlektioner, som någon föreslog, känns inte
riktigt som ett alternativ. Och – jag vet att skolan måste erbjuda simträning i
andra klass för de som inte klarar 10 meter. Men, med tanke på att vi bor ett
par hundra meter från Mälaren – och femtio meter från en plaskdamm – känns det
inte som någon vidare tröst. Hägerstensbadet är uppenbarligen ledigt 8-10 varje
morgon (då Polisen Sim skulle ha varit där). Fixa fler kurser nu!”
Japp! Handlingskraftigt och angeläget.
Tyckte jag. Men inte mammorna.
Mamma 1 skriver:
”Om du nu kan vara med ditt barn när
det är simskola så borde du ju också kunna lära ditt barn att simma själv under
samma tid. Du borde ju ha sett hur dom gör när du varit där tidigare och
lätt kunna kopiera och bygga vidare på det som gjorts tidigare. Blir ju en
enorm kvalitetstid för er båda”.
Ja du, Mamma 1… Var ska jag börja? Vi
har mycket riktigt gått simskola i två år, men på nivån ”plask och lek”. Några
simtag lärdes inte ut, då inget av barnen i gruppen hade den motoriska mognad
som krävdes. Däremot har jag köpt en hemundervisningsbok som heter ”Hurra! Jag simmar!, men jag
är helt enkelt inte någon pedagog och simning är en svår konst. Crawl, som de
flesta simskolor lär ut till små barn idag, behärskar jag över huvud taget inte
för egen del. Jag vill att min son, till skillnad från mig, ska få en positiv
upplevelse av siminlärning. Det är jag övertygad om att han får bättre av
andra. Min mamma lyckades inte heller lära mig att simma trots att hon var både
dagmamma och trebarnsmor. Det blev skolans uppgift. När jag fyllt åtta år. Jag
vill gärna att mina barn lär sig simma tidigare än så, just för att vi bor där
vi bor. Därför tog jag ansvar för att efterlysa fler kurser – som jag är villig
att betala (ett rimligt pris) för. Eftersom Sverige skryter om simkunnighet i
låga åldrar tyckte jag att jag kunde kosta på mig att lyfta frågan som en
politisk sådan – men min insändare var lika mycket en hint till privata aktörer
som vill öka sina intäkter. Behovet finns! Det var liksom allt jag ville säga.
Googla kan jag och HAR jag gjort själv.
Och den där uppfostrande pekpinnen om
”kvalitetstid”… Om detta ord har jag bara en sak att säga: Tvåförälderslyx! Jag
är jämt med mina barn. Förutom när jag arbetar eller går på toaletten. Jo,
ibland då också.
Mamma 2 skriver:
”1. Vad har "sossarna" med
det hela att göra? 2. Ta med den lilla på kvällskursen 3. Skolorna har även
simundervisning ej 30 barn åt gången, klassen delas upp 4. Föräldrars ansvar inte
den sittande regeringen/samhället”.
1 och 4) En kanske onödig rad, men för att förtydliga
att jag är historiskt bevandrad och medveten om att dagis, vad man än har för
politisk åsikt, ÄR en gammal, socialdemokratisk idé som är särskilt viktig för
oss ensamstående och jag ville visa min tacksamhet för denna möjlighet snarare
än att ta den för given.
2) Västertorps simhall är inte handikappanpassad och
man kan därmed inte heller ta med sig barnvagn om inte någon låser upp
varuhissen. Detta vet jag eftersom jag pga en ryggskada anmälde min stora kille
till utomhusträning just på grund av möjligheten att då ta med barnvagn. När vi
senare gick sommarkurs inomhus hade INGEN med sig småsyskon. Däremot i något
fall äldre syskon, som kunde sitta stilla. Småsyskon tilläts inte i bassängen
och det fanns ej heller någon annan bassäng där man kunde vistas med små.
Babybadet var tömt på vatten. Och min huvudsakliga prioritering var att ha koll
på min då fyra-, femåring som inte kunde simma. Inte att roa mig och lillebror.
Mamma 3:
Det finns ju ett flertal privata aktörer, varför är inte det ett
alternativ?
Nej, det finns inget privat alternativ
i Hägersten. Och det var liksom därför jag skrev en insändare. Med hopp om att
någon skulle se att det finns pengar eller goodwill att tjäna…
Mamma 4:
Varför just i Hägersten? Finns
ju fler platser i kommunen? Tex har Neptun på Eriksdalsbadet.
Ja, kanske för att behovet just i
Hägersten är väldigt stort på grund av många barn. Det borde helt enkelt finnas
fler platser just här. Och – att resa till andra delar av staden kostar pengar
om man inte redan har ett månadskort på SL (en rejäl utgift för en
heltidsensamstående mamma). Plus att det kan vara svårt att hinna dit om man
har dagistid för småsyskon från åtta och kursen börjar just då (flera hissar i
kollektivtrafiken är ur funktion i skrivande stund och har så varit i veckor
men även om de fungerar tar det tid att ta sig fram med barnvagn i t-banan då
det ständigt är köer till hissarna på populära stationer, något man kanske inte
tänker på om man inte MÅSTE åka med barnvagn i rusningstid utan åker mer
sporadiskt för att ”ta en latte” med vännerna kl 11). De allra flesta
simskolor sommartid hålls tidigt på morgonen, innan badhusen öppnar för
allmänheten.
Mamma 5:
”Ett av mina två barn har gått simskola. Lärde han sig simma där?
-Nej. Lärde sig båda genom att simma/bada med mig eller pappan? - Ja. (Och ja
vi var separerade) Ta som någon sa tiden du skulle följt med på simskolan och
gå iväg själva! Sen förstår jag inte varför du inte kan gå med barn 1 på
simskola under terminstid för att du har ett till barn? Världen går ju inte i
baklås av det.
Mamma 5. Jag förstår faktiskt inte vad
er separation har med någonting alls att göra. Ni är uppenbarligen två
föräldrar. Det är vi inte i vår familj. Men jag börjar bli van vid att
kärnfamiljer gör underliga jämförelser och har svårt att sätta sig in i hur det
är att ALLTID vara med sina barn (när man inte jobbar), vare sig det gäller föräldramöten
eller besök hos gynekologen.
Hela vintern och våren har jag sprungit
från jobbet (vikariat – jag kan således inte själv styra mina tider) och
sprungit från t-banan med andan i halsen för att hinna hämta båda mina barn på
olika förskolor före stängning. Sedan direkt hem och laga mat och efter det
tvättning, tandborstning, pyjamas och saga. Det har helt enkelt inte funnits en
minut över för någon simskola. Världen går kanske inte i baklås, men ett litet
barn (och säkerligen också många stora, däribland mitt) gör det garanterat av
att, efter en lång dag på förskolan, tvingas med när storebror ska simma och
inte komma hem och få kvällsmål förrän framåt halvniosnåret . En klok mamma
väljer nog att avstå simskola under sådana former.
Samma lokaltidning
skriver om en pappa som tappade bort sin dotter under en eftermiddagspromenad
varpå världens sökpådrag drogs igång. Fyraåringen hittades sedan i en trädgård
där hon just släppt ut en kanin ur sin bur. Inte EN enda kommentar skuldbelägger
pappan. Ingen frågar heller hur det gick med kaninen...
Som ständigt ensamstående
lär man sig att ALLTID vara på sin vakt och inte lämna barnen med blicken för
en sekund. Utan att nu göra ett liknande misstag som mammorna i tråden, och
skuldbelägga pappan i detta fall, vill jag ändå säga att jag tror att
borttappade barn är mer sällan förekommande i singelfamiljer. Just av denna
anledning. Vi har vanan inne att vaka som en hök över våra små 24/7. Vi vet att
vi aldrig kan stanna och språka med andra föräldrar i parken, för då är en två- eller
fyraåring snabbt utom synhåll.
Men den dagen kommer garanterat, då något
av mina barn springer bort. Och då kan jag vara säker på att det pekas finger i
parklekar och på sociala medier. Pappor gör minsann så gott de kan. Men ensamma
morsor borde alltid så mycket mer.
Uppdatering: Det
blir simskola för sexåringen även i år. Men på Älvsjöbadet (inte jättenära, men jag fixar det). Tack för det, näringslivet!
Medan liten får vara med sina fantastiska pedagoger på förskolan. Tack för det,
politiker!
Etiketter:
enastående föräldrar,
ensamförälder,
ensamstående,
förälder,
livspussel,
makalösa föräldrar,
mamma,
mammashaming,
simkunnighet,
simskola,
singelförälder,
singelföräldrar,
singelmamma,
sociala medier
tisdag 5 mars 2013
Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land...
Grrr, för självupptagna innerstadshipsters som tycker att barnförbud på caféer är en bra idé. Få (njae;-) saker gör mig så jävla upprörd som svenskars diskriminering av barn. Först fick de inte följa med på festivaler och konserter i det gröna längre. Nu vill krögarna ha förbud på sina caféer. För att de själva saknar civilkurage att säga ifrån till det fåtal som stör. Man får (och ska) säga till stökiga barn. För allas skull. Kanske framför allt för för de skötsamma barnens.
Diskussionerna har, med all rätt, gått höga sedan en kaféägare på Kungsholmen gått ut med ett generellt barnförbud i sina lokaler. Majoriteten av Aftonbladets läsare tycker t ex att barnförbud är bra och många önskar att fler kaféer följer efter.
Och då är vi där igen. I det här mammaföraktet som blossat upp framför allt i Stockholm och som jag tidigare bloggat om. Barn ska förbjudas på mesta möjliga platser (först var det festivaler och konserter och nu kaféer) och är det omöjligt får de i varje fall varken synas eller höras. Någon undrar "varför barnföräldrar ska ha tillgång till alla miljöer". Ja, varför skulle vi inte få det om vi kommer med ett barn som kan sitta stilla och vara föredömligt lågmäld? Vilket långt ifrån alla vuxna kan. Och hur har ni tänkt att barnen ska lära sig att umgås på ett mognare sätt om de aldrig får träning?
Låt mig berätta om en situation som kan uppstå för en ensamstående förälder i en storstad. Då det ju, av logistiska skäl, främst är här som kaféer kan komma till pass i vardagspusslet, ty i småstaden har man i regel bil och träffas hemma hos varandra med betydligt mindre ansträngning:
Mamma har varit hos doktorn en dagisstängd dag. Barnet är givetvis med. De båda får vänta i två timmar på att träffa läkaren. När besöket är över är barnet antingen så pass hungrigt eller kissnödigt att de omöjligt kan hinna hem innan situationen blir ohållbar. Bara de undertaliga, nerkissade hissarna i Stockholms Lokaltrafik tar halva restiden i anspråk. Har man då en tjuga till en ostmacka kan ett närliggande kafé lösa problemet. Om kaféet ifråga inte släpper in mamman och barnet kan de väl gå till nästa ställe, tänker ni. Men Nästa Ställe ligger alltför ofta alltför långt bort för en kissnödig treåring. Och i den anda som råder i vårt land i dag kan Nästa Ställe mycket väl ha infört barnförbud även de. Då får man traska vidare. Och vidare. Kanske i snömodd med vingliga barnvagnshjul och bitande kall vind. För att kaféägare (och barnförbudsivrande besökare) är så konflikträdda att de inte vågar säga till ett barn som uppför sig illa. För det är ju vad de borde göra. Gräva fram sitt civilkurage och göra en samhällsinsats istället för att tyst sitta och blänga och sedan häva ur sig sura kommentarer om lattemorsor på alla sociala forum som finns.
"Men resebolagen har barnfria resor och hotell!" inflikar en ung man i kommentarsfältet hos en journalist som dryftat frågan på facebook. Men resebolagen erbjuder alternativ och allt bokas i förväg. Man riskerar inte att, som i lokaltrafiken, bli lämnad på hållplatsen i ytterligare 40 minuter för att barnvagnen inte fick plats. Att bli portad med en kissnödig eller extremhungrig treåring i snömodd är inte kul.
De här gnälliga, oftast manliga, innerstadshipstrarna med lite tinnitus ringande i örat ända från shoegazereran verkar ha väldigt svårt att sätta sig in i andra människors situation. Man applåderar okritiskt barnvagnsförbud på kaféer och muséer utan en tanke på att det finns massor av kvinnor (och säkerligen även några män) som inte KAN bära sina barn. Jag kunde det inte efter att både ryggen och magen tagit stryk av diverse operationer. Sista veckan Titanicutställningen visades på Djurgården köade jag i över en timme med min bebis. Bara för att få veta att vi inte var välkomna med vagnen. Så det blev att traska hem igen. Gråtande. Det blev liksom den där droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var så trött. Så trött på allt. Och jag tror att det finns massor av föräldrar där ute som känner igen sig i den här tröttheten. Framför allt de ensamstående, som helt saknar avlastning.
Att någon skriver: "När jag själv är barnledig går jag gärna till ett ställe som portar barn!" känns som ett hån mot oss som aldrig får ledigt. För oss (läs: mig) handlar det mindre om kaféhäng som rekreation, mer om att på snabbast möjliga sätt se till att ungen är torr och mätt nog för att hemresan via kommunala färdmedel ska gå så smärtfritt som möjligt för alla ombord. Jo, många föräldrar bryr sig faktiskt om hur andra ser på oss och våra barn. Så pass att vi snart inte vågar gå ut genom dörren. Vill barnlösa slippa höra barnskrik finns det ju så många andra ställen de kan gå till, som biografer och kvällsöppna krogar och klubbar. Eller så kan de stanna hemma och sätta upp lappar i tvättstugan...
Så hur ska man hantera stökiga barn på kaféer? Med förbudsskyltar (censur) eller eget ansvar (självcensur)? Kokar man ner diskussionen handlar det ju om svenskars konflikträdsla och brist på civilkurage. Hur svårt ska det vara att säga till de barn (och föräldrar) som stör? Om folk orkade lägga hälften så mycket energi på att göra det nästa gång de stör sig på någon eller något, istället för att sura i kommentarsfält på internet, skulle det här landet vara så otroligt mycket lättare att leva i.
Barn är samhällets ansvar men genom att utestänga dem från allt fler delar av samhället frånsäger vi oss vårt kollektiva ansvar. Det tycker jag är förbannat trist. Det gör det också snart helt omöjligt att skaffa barn på egen hand. Precis som för hundra år sen...
Diskussionerna har, med all rätt, gått höga sedan en kaféägare på Kungsholmen gått ut med ett generellt barnförbud i sina lokaler. Majoriteten av Aftonbladets läsare tycker t ex att barnförbud är bra och många önskar att fler kaféer följer efter.
Och då är vi där igen. I det här mammaföraktet som blossat upp framför allt i Stockholm och som jag tidigare bloggat om. Barn ska förbjudas på mesta möjliga platser (först var det festivaler och konserter och nu kaféer) och är det omöjligt får de i varje fall varken synas eller höras. Någon undrar "varför barnföräldrar ska ha tillgång till alla miljöer". Ja, varför skulle vi inte få det om vi kommer med ett barn som kan sitta stilla och vara föredömligt lågmäld? Vilket långt ifrån alla vuxna kan. Och hur har ni tänkt att barnen ska lära sig att umgås på ett mognare sätt om de aldrig får träning?
Låt mig berätta om en situation som kan uppstå för en ensamstående förälder i en storstad. Då det ju, av logistiska skäl, främst är här som kaféer kan komma till pass i vardagspusslet, ty i småstaden har man i regel bil och träffas hemma hos varandra med betydligt mindre ansträngning:
Mamma har varit hos doktorn en dagisstängd dag. Barnet är givetvis med. De båda får vänta i två timmar på att träffa läkaren. När besöket är över är barnet antingen så pass hungrigt eller kissnödigt att de omöjligt kan hinna hem innan situationen blir ohållbar. Bara de undertaliga, nerkissade hissarna i Stockholms Lokaltrafik tar halva restiden i anspråk. Har man då en tjuga till en ostmacka kan ett närliggande kafé lösa problemet. Om kaféet ifråga inte släpper in mamman och barnet kan de väl gå till nästa ställe, tänker ni. Men Nästa Ställe ligger alltför ofta alltför långt bort för en kissnödig treåring. Och i den anda som råder i vårt land i dag kan Nästa Ställe mycket väl ha infört barnförbud även de. Då får man traska vidare. Och vidare. Kanske i snömodd med vingliga barnvagnshjul och bitande kall vind. För att kaféägare (och barnförbudsivrande besökare) är så konflikträdda att de inte vågar säga till ett barn som uppför sig illa. För det är ju vad de borde göra. Gräva fram sitt civilkurage och göra en samhällsinsats istället för att tyst sitta och blänga och sedan häva ur sig sura kommentarer om lattemorsor på alla sociala forum som finns.
"Men resebolagen har barnfria resor och hotell!" inflikar en ung man i kommentarsfältet hos en journalist som dryftat frågan på facebook. Men resebolagen erbjuder alternativ och allt bokas i förväg. Man riskerar inte att, som i lokaltrafiken, bli lämnad på hållplatsen i ytterligare 40 minuter för att barnvagnen inte fick plats. Att bli portad med en kissnödig eller extremhungrig treåring i snömodd är inte kul.
De här gnälliga, oftast manliga, innerstadshipstrarna med lite tinnitus ringande i örat ända från shoegazereran verkar ha väldigt svårt att sätta sig in i andra människors situation. Man applåderar okritiskt barnvagnsförbud på kaféer och muséer utan en tanke på att det finns massor av kvinnor (och säkerligen även några män) som inte KAN bära sina barn. Jag kunde det inte efter att både ryggen och magen tagit stryk av diverse operationer. Sista veckan Titanicutställningen visades på Djurgården köade jag i över en timme med min bebis. Bara för att få veta att vi inte var välkomna med vagnen. Så det blev att traska hem igen. Gråtande. Det blev liksom den där droppen som fick bägaren att rinna över. Jag var så trött. Så trött på allt. Och jag tror att det finns massor av föräldrar där ute som känner igen sig i den här tröttheten. Framför allt de ensamstående, som helt saknar avlastning.
Att någon skriver: "När jag själv är barnledig går jag gärna till ett ställe som portar barn!" känns som ett hån mot oss som aldrig får ledigt. För oss (läs: mig) handlar det mindre om kaféhäng som rekreation, mer om att på snabbast möjliga sätt se till att ungen är torr och mätt nog för att hemresan via kommunala färdmedel ska gå så smärtfritt som möjligt för alla ombord. Jo, många föräldrar bryr sig faktiskt om hur andra ser på oss och våra barn. Så pass att vi snart inte vågar gå ut genom dörren. Vill barnlösa slippa höra barnskrik finns det ju så många andra ställen de kan gå till, som biografer och kvällsöppna krogar och klubbar. Eller så kan de stanna hemma och sätta upp lappar i tvättstugan...
Så hur ska man hantera stökiga barn på kaféer? Med förbudsskyltar (censur) eller eget ansvar (självcensur)? Kokar man ner diskussionen handlar det ju om svenskars konflikträdsla och brist på civilkurage. Hur svårt ska det vara att säga till de barn (och föräldrar) som stör? Om folk orkade lägga hälften så mycket energi på att göra det nästa gång de stör sig på någon eller något, istället för att sura i kommentarsfält på internet, skulle det här landet vara så otroligt mycket lättare att leva i.
Barn är samhällets ansvar men genom att utestänga dem från allt fler delar av samhället frånsäger vi oss vårt kollektiva ansvar. Det tycker jag är förbannat trist. Det gör det också snart helt omöjligt att skaffa barn på egen hand. Precis som för hundra år sen...
Etiketter:
barnförbud,
diskriminering,
ensamstående,
förälder,
föräldrar,
livspussel,
mammor,
olydiga barn,
stökiga barn,
vardagspussel
tisdag 8 januari 2013
Den tröttande kärnfamiljen
En debattartikel i tidningen Ottar har spridits flitigt på Facebook under de senaste dagarna. Tomas Hemstad skriver om rätten att ses som vuxen även om man inte har barn. Det är ett ämne som kräver sitt utrymme och även om Hemstad har rätt i somligt lyckas han inte riktigt med sin analys. Han siktar fel. Och skjuter invid målet.
Hemstad skriver att han blev ifrågasatt då han hade så många heterosexuella vänner:
”De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt” och ”Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen.”
Jag tror att det här är en kraftigt förenklad och även feltolkad bild. Jag har många barnlösa vänner. Färre med barn. Vi var alla ute och rumlade innan barnen kom. Men av olika anledningar! Några gick aldrig ut för musiken. Eller för att träffa nya människor. Några hade alltid som mål att träffa sitt livs kärlek och slippa krogen för resten av livet. Dessa personer kommer alltid att överge dig när de hittar något som mer liknar en kärnfamilj än det ett grupp vänner har tillsammans. Dessa personer försvinner när de träffar en partner. Med eller utan barn.
Hemstad skriver: ”När ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina”. Och plötsligt är han något på spåren. Men så spanar han illa igen. Hemstad verkar mena att barnlösa är mer benägna att hjälpa sina medmänniskor och ger exempel på hur han hjälpt en sjuk kompis att städa och följt med en gammal älskare på mammans begravning. Men man bör vara försiktig med att dra slutsatser utifrån så snäva perspektiv. Blev någon barnfamilj tillfrågad att följa med och städa? Var barn välkomna på begravningen? Jag har den senaste tiden både tvingats tacka nej till att delta i en begravning (för att jag inte fick barnvakt till min sjuka tvååring som inte var välkommen) och hjälpt en annan kompis röja i hennes döda systers lägenhet (när sonen var på dagis visserligen, men jag hade ställt upp oavsett). Jag är fortlöpande engagerad både för djur och människor genom organisationer som Djurens Rätt, 4H, Unicef och en egen facebookgrupp som syftar till att få ut information om hur man kan hjälpa djur som far illa. Och jag känner många föräldrar som är långt mer engagerade än jag, som bloggande veganer, socialtanter, politiker, författare, dokumentärfilmare, samhällsjournalister eller bara tänkande och sopsorterande, kloka konsumenter. Där ligger tyvärr vännerna utan barn (generellt) i lä. Men jag drar ingen slutsats utifrån detta, utan hoppas att de rycker upp sig och börjar tänka på syskonbarn eller vänners barn och att vi måste ta vara på den värld vi har om den ska finnas kvar för våra efterlevande.
Om hens vänner försvinner när de får barn är det inget mot hur hens vänner försvinner när hen får barn – på egen hand. Är ni med? Inget är så ensamt som det ensamma föräldraskapet. Jag tänker på alla som utlovade barnvakt i tur och ordning var fjärde, femte helg så att jag skulle kunna fortsätta vara ute i stort sett varje fredag-lördag. Jag trodde förstås aldrig på det där. Men hade kanske förväntat mig en aning mer stöd. Nu sitter jag här i min förort. Och jag är inte ens en sån som snackar barn när vi väl ses. Men eftersom jag alltid har min son får vi numera träffas hemma hos mig och prata när han somnat. Och det passar föga. Någon enstaka finns kvar och kommer förbi ibland på quornbullar och vitlöksmakaroner. Men de allra flesta lever sitt liv precis som förut och jag är bara en parentes i deras liv. En tjej som var rolig en gång, dj:ade och dansade en sommar.
”Vad hände sen?” brukar det stå i kvällstidningarnas söndagsbilagor. Hen fick en oäkting. Hen bor i förorten. Hen kan varken dj:a eller dansa sena nätter. Ej heller ta de där roliga jobben på tidningarna som kräver så mycket kvälls- och helgtjänst. Dagis har ju stängt då. Och första halvåret på dagis var ungen ändå sjuk mer än han var där. Sen har det rullat på med nattningsbekymmer, matkrångel och treårstrots. Det kräver sin kvinna att ha barn på egen hand. I synnerhet i den här stan full av singlar och kärnfamiljer med plånbok tjock nog att både åka på retreat i Thailand varje kräkvinter OCH köpa barnvakt så fort man behöver andas lite svettig krogluft och ta en fylla på lokal. Ironi förresten att Hemstad skriver om Berlin som ”ett Sverige för vuxna” när tidningen mama alldeles nyligen ägnat flera sidor åt Berlin i ett reportage om barnvänligt resande...
Kanske är det så enkelt att några av kärnfamiljerna själva insett att vi faktiskt inte har så mycket gemensamt. Kanske känner de sig obekväma när de gnäller över sin partner och allt hen inte gör. När jag gör allt det där själv. Alltid. Trots alla hälsobekymmer jag dras med.
Ni har förstås förstått vid det här laget att jag vill vända på resonemanget och påstå att det är människorna runt omkring mig som försvunnit. Inte jag. För min dörr har alltid stått öppen för alla och envar. Det är också ett av få löften jag faktiskt lyckats hålla sedan O kom. Att hålla vår dörr öppen. Att i övrigt försöka fortsätta leva samma liv som innan är förstås en omöjlighet. Jag kan bara komma på en handfull – snubbar såklart! - som lyckats med detta. Och jag tror inte ni vill veta hur deras fruar/flickvänner mår av att tvingas dra hela lasset hemma medan de frotterar sig med sina gamla musik- och mediavänner på söderkrogarna . Jag spår skilsmässa inom fem år i samtliga fall. Mark my words.
Hemstad skriver: ”Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser” och jag undrar om han skämtar. Är det några som har mötesplatser är det väl ändå de barnlösa. Vad har vi andra? Öppna förskolan? När till och med en förening som Makalösa Föräldrar gång på gång bjuder in till aktiviteter där man förväntas komma utan barn är det illa. Någon lattemorsa är jag inte heller. Jag har inte råd att fika på lokal. Och det allra mesta i barnväg här i stan kostar pengar. Så vi fortsätter att klappa korna på 4H och åka pulka i parken intill vårt hem. Då och då lägger vi upp en förfrågan på Facebook om någon vill följa med. Med eller utan barn. EN person har nappat. Detta trots att det går alldeles utmärkt att hänga där utan barn. Jag gjorde det i flera år innan jag fick O. Men av någon anledning är barnlösa sällan engagerade. Ej heller män. Och det är förbannat trist. En snabb titt på kursdeltagandet bland ungdomar i 4H ger inte heller mer hopp om framtiden. Bara flickor överallt.
”Värna stjärnfamiljen” skriver på Facebook om Hemstads text:
"Det är så tragiskt med denna hårda gränsdragning mellan de som är föräldrar och de som inte är det! Tänk om alla kunde hjälpas åt att ta hand om de barn som finns istället?! Det ska inte behöva vara så förtvivlat tungt och begränsande att vara förälder, eller så barnlöst ensamt att vara vuxen utan egna barn!”
Eller så är det bara så att alla människor, med barn eller utan, är jävligt upptagna med sitt och inte har lust eller ork att hjälpa dem som behöver. För var är de barnlösa när min rygg lagt av och vi inte kan ta oss genom snömodden till dagis? Och var är kärnfamiljsföräldrarna, som borde veta hur tufft det är och kunde undvara varandra någon gång ibland för att hjälpa en som aldrig har någon att lämpa över ansvaret på för att vila ut i soffan? Jag lär få undra i många år till. Under tiden jobbar jag på att få min egen unge att ta ansvar. För sig själv och för andra. Oavsett framtida civilstatus och barnantal. Det är fan det minsta jag kan göra. Men det kommer att ta tid. Kanske tio år till. Kanske tjugo. Så ha överseende med att vägen dit blir ganska krokig. Och att den kantas av ett och annat höjt tonläge från båda håll. Hen gör så gott hen kan.
Jag tror att det här är en kraftigt förenklad och även feltolkad bild. Jag har många barnlösa vänner. Färre med barn. Vi var alla ute och rumlade innan barnen kom. Men av olika anledningar! Några gick aldrig ut för musiken. Eller för att träffa nya människor. Några hade alltid som mål att träffa sitt livs kärlek och slippa krogen för resten av livet. Dessa personer kommer alltid att överge dig när de hittar något som mer liknar en kärnfamilj än det ett grupp vänner har tillsammans. Dessa personer försvinner när de träffar en partner. Med eller utan barn.
Hemstad skriver: ”När ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina”. Och plötsligt är han något på spåren. Men så spanar han illa igen. Hemstad verkar mena att barnlösa är mer benägna att hjälpa sina medmänniskor och ger exempel på hur han hjälpt en sjuk kompis att städa och följt med en gammal älskare på mammans begravning. Men man bör vara försiktig med att dra slutsatser utifrån så snäva perspektiv. Blev någon barnfamilj tillfrågad att följa med och städa? Var barn välkomna på begravningen? Jag har den senaste tiden både tvingats tacka nej till att delta i en begravning (för att jag inte fick barnvakt till min sjuka tvååring som inte var välkommen) och hjälpt en annan kompis röja i hennes döda systers lägenhet (när sonen var på dagis visserligen, men jag hade ställt upp oavsett). Jag är fortlöpande engagerad både för djur och människor genom organisationer som Djurens Rätt, 4H, Unicef och en egen facebookgrupp som syftar till att få ut information om hur man kan hjälpa djur som far illa. Och jag känner många föräldrar som är långt mer engagerade än jag, som bloggande veganer, socialtanter, politiker, författare, dokumentärfilmare, samhällsjournalister eller bara tänkande och sopsorterande, kloka konsumenter. Där ligger tyvärr vännerna utan barn (generellt) i lä. Men jag drar ingen slutsats utifrån detta, utan hoppas att de rycker upp sig och börjar tänka på syskonbarn eller vänners barn och att vi måste ta vara på den värld vi har om den ska finnas kvar för våra efterlevande.
Om hens vänner försvinner när de får barn är det inget mot hur hens vänner försvinner när hen får barn – på egen hand. Är ni med? Inget är så ensamt som det ensamma föräldraskapet. Jag tänker på alla som utlovade barnvakt i tur och ordning var fjärde, femte helg så att jag skulle kunna fortsätta vara ute i stort sett varje fredag-lördag. Jag trodde förstås aldrig på det där. Men hade kanske förväntat mig en aning mer stöd. Nu sitter jag här i min förort. Och jag är inte ens en sån som snackar barn när vi väl ses. Men eftersom jag alltid har min son får vi numera träffas hemma hos mig och prata när han somnat. Och det passar föga. Någon enstaka finns kvar och kommer förbi ibland på quornbullar och vitlöksmakaroner. Men de allra flesta lever sitt liv precis som förut och jag är bara en parentes i deras liv. En tjej som var rolig en gång, dj:ade och dansade en sommar.
”Vad hände sen?” brukar det stå i kvällstidningarnas söndagsbilagor. Hen fick en oäkting. Hen bor i förorten. Hen kan varken dj:a eller dansa sena nätter. Ej heller ta de där roliga jobben på tidningarna som kräver så mycket kvälls- och helgtjänst. Dagis har ju stängt då. Och första halvåret på dagis var ungen ändå sjuk mer än han var där. Sen har det rullat på med nattningsbekymmer, matkrångel och treårstrots. Det kräver sin kvinna att ha barn på egen hand. I synnerhet i den här stan full av singlar och kärnfamiljer med plånbok tjock nog att både åka på retreat i Thailand varje kräkvinter OCH köpa barnvakt så fort man behöver andas lite svettig krogluft och ta en fylla på lokal. Ironi förresten att Hemstad skriver om Berlin som ”ett Sverige för vuxna” när tidningen mama alldeles nyligen ägnat flera sidor åt Berlin i ett reportage om barnvänligt resande...
Kanske är det så enkelt att några av kärnfamiljerna själva insett att vi faktiskt inte har så mycket gemensamt. Kanske känner de sig obekväma när de gnäller över sin partner och allt hen inte gör. När jag gör allt det där själv. Alltid. Trots alla hälsobekymmer jag dras med.
Ni har förstås förstått vid det här laget att jag vill vända på resonemanget och påstå att det är människorna runt omkring mig som försvunnit. Inte jag. För min dörr har alltid stått öppen för alla och envar. Det är också ett av få löften jag faktiskt lyckats hålla sedan O kom. Att hålla vår dörr öppen. Att i övrigt försöka fortsätta leva samma liv som innan är förstås en omöjlighet. Jag kan bara komma på en handfull – snubbar såklart! - som lyckats med detta. Och jag tror inte ni vill veta hur deras fruar/flickvänner mår av att tvingas dra hela lasset hemma medan de frotterar sig med sina gamla musik- och mediavänner på söderkrogarna . Jag spår skilsmässa inom fem år i samtliga fall. Mark my words.
Hemstad skriver: ”Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser” och jag undrar om han skämtar. Är det några som har mötesplatser är det väl ändå de barnlösa. Vad har vi andra? Öppna förskolan? När till och med en förening som Makalösa Föräldrar gång på gång bjuder in till aktiviteter där man förväntas komma utan barn är det illa. Någon lattemorsa är jag inte heller. Jag har inte råd att fika på lokal. Och det allra mesta i barnväg här i stan kostar pengar. Så vi fortsätter att klappa korna på 4H och åka pulka i parken intill vårt hem. Då och då lägger vi upp en förfrågan på Facebook om någon vill följa med. Med eller utan barn. EN person har nappat. Detta trots att det går alldeles utmärkt att hänga där utan barn. Jag gjorde det i flera år innan jag fick O. Men av någon anledning är barnlösa sällan engagerade. Ej heller män. Och det är förbannat trist. En snabb titt på kursdeltagandet bland ungdomar i 4H ger inte heller mer hopp om framtiden. Bara flickor överallt.
”Värna stjärnfamiljen” skriver på Facebook om Hemstads text:
"Det är så tragiskt med denna hårda gränsdragning mellan de som är föräldrar och de som inte är det! Tänk om alla kunde hjälpas åt att ta hand om de barn som finns istället?! Det ska inte behöva vara så förtvivlat tungt och begränsande att vara förälder, eller så barnlöst ensamt att vara vuxen utan egna barn!”
Eller så är det bara så att alla människor, med barn eller utan, är jävligt upptagna med sitt och inte har lust eller ork att hjälpa dem som behöver. För var är de barnlösa när min rygg lagt av och vi inte kan ta oss genom snömodden till dagis? Och var är kärnfamiljsföräldrarna, som borde veta hur tufft det är och kunde undvara varandra någon gång ibland för att hjälpa en som aldrig har någon att lämpa över ansvaret på för att vila ut i soffan? Jag lär få undra i många år till. Under tiden jobbar jag på att få min egen unge att ta ansvar. För sig själv och för andra. Oavsett framtida civilstatus och barnantal. Det är fan det minsta jag kan göra. Men det kommer att ta tid. Kanske tio år till. Kanske tjugo. Så ha överseende med att vägen dit blir ganska krokig. Och att den kantas av ett och annat höjt tonläge från båda håll. Hen gör så gott hen kan.
Etiketter:
barn,
barnlöshet,
engagemang,
familjeliv,
frivillig barnlöshet,
Hemstad,
kärnfamilj,
livspussel,
Ottar,
samhällsfrågor,
singelliv,
stjärnfamilj
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)