Läs inte det här om du vill ha kvar din bild av mig som den kyska, ansvarstagande modern

Känner mig låg igen. Kan inte ta hormonerna i den utsträckning jag behöver på grund av biverkningar. Och då kommer tankarna igen. Tankarna på vad som inte blev. Fast jag kände härom veckan att jag gått vidare. Det behövs så lite. Ett erbjudande om barnvakt. Och så ingen som vill träffas just den kvällen. För andra är det bara en vanlig fredagkväll i coronans tid. För mig är det den första natten med barnvakt sedan sommaren 2017! Hade det varit femton år sen hade jag garanterat fått ligga. Nu blir det väl ingenting med den saken. Och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Det är nog svårt för andra att förstå. Svårt för friska människor. Tvåsamma människor. Folk utan barn vareviga dag - och natt. Att det man kan längta efter allra mest trots evig värk och obeskrivlig trötthet är att få knulla. Tills man stupar. Precis som förr i tiden. Det vore fint.