Jag börjar lära mig nu. Ses ett par timmar i rimlig tid. Lagom sent för hångel. Inte tillräckligt med tid för mer. Ikväll fick barnen hänga en stund hos en kompis medan jag gick på picknick i Tanto. Hade chattat med killen ifråga (femton år yngre, yes we´re doing this now) i en dryg månad, bland annat under hans Ölandsvistelse, och vi hade avhandlat allt möjligt och han hade hunnit se flera av mina mer öppenhjärtiga presentationer på Tinder utan att sätta kaffet i halsen trots Brommabakgrund. Fick hans nummer tidigt i kontakten och googlade förstås. Kom fram till en ganska nördig golfsnubbe som jag inte trodde skulle intressera mig så mycket. Firmafotona var inte så snygga om jag ska vara ärlig. Men oj, vilken positiv överraskning detta blev! Han var faktiskt riktig söt! Att han kunde konversera och hade lite innanför pannbenet visste jag sedan tidigare. Fick de positiva sidorna bekräftade irl. Han var visserligen lite nördig, ja, men jag gillar ju det! Men också rolig, vass och snygg! Drack så pass lite vin att jag vågar påstå detsamma i morgon också. Även om jag ska på en ny dejt då. Då kommer en 34-åring med förmodat fördelaktigt utseende och hämtar upp mig för en privatvisning av veteranmuseet på Gålö. Vilken drömdejt för en militärhistorienörd som jag! I´m in heaven! För några timamr åtminstone. Veckan i övrigt har varit en katastrof. Först kom socialtjänsten och ringde på då någon (jag vet vem) hade gjort en orosanmälan. Vi har ju nyligen gått igenom en utredning därifrån, delvis på min begäran då jag sökt hjälp på grund av mina sjukdomar. Så detta kom som en chock. Uppgifterna i anmälan var dessutom delvis helt åt skogen. Delvis bestod de av sådan jag själv sagt på skämt, som att jag är en hoarder etc. Så det faktum att jag inte haft ork att ensam hyra släp, packa och köra detta till norra Värmland i sommar (mellan alla turer med skjuts av barn) används nu emot mig. Jag är normalt ganska bra på att sortera och sälja av, men det har inte funnit tid och fysisk kraft till allt. Anmälaren hade också synpunkter på att jag "sover hela dagarna". Tacka fan för det, när det är huvudsymptomet i två av mina sjukdomar!
Lyckligtvis verkade de två från socialtjänsten vara mer förstående än anmälaren. Jag släppte ju in dem oanmälda. De såg ingen sprit. Inga tabletter på golvet. Inga gråtande, sönderslagna barn. Även om minstingen sover i "en säng avsedd för mindre barn". En utdragssäng av äldre årgång.Vad är problemet? Han får plats. Jag håller på och tömmer det tredje rummet så att jag kan flytta in dit och han får då min säng, vilket anmälaren vet. Jag har ju skojat om såna här saker. Att Sthlm och Sverige av idag inte accepterar såna som mig. I synnerhet inte som förälder. Så det var förstås bara en tidsfråga.
Sånt här tär på psyket. Särskilt som jag redan är väldigt nere i skorna efter mammas beslut att sälja huset i Hangö till onde morbror Tengil. Jag måste hitta en ny, genomförbar, livsplan för mig och barnen. Sälja min kropp eller hitta någon som vill ha oss. Hela paketet.
Jag börjar lära mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar