Så slut. Så trött. Så evinnerligt less på hysteriska klassföräldrar som mejlar i en evighet om småsaker. Ingen har blivit skadad. Ingen har blivit mobbad. En petitess kring en skateboard och en kickbike. Men jag ska ägna timmar av min vecka åt detta trams. Och som ensamstående mamma tvingas ta emot ”tips” på hur jag ska uppfostra mitt barn och leka detektiv och uppsöka närbutik och mejla lärare i bästa Kalle Blomkviststil. När de själva har en dotter som retas och mobbar. Men en skitig skejtunge från en ensamstående morsa drar alltid kortaste strået.
Det värsta är att jag känner att detta hade jag knappast fått utstå om jag varit man. Om vi varit två föräldrar. Pappan som ringde hänvisar till information han fått från föräldrarna till en av mitt barns nya skejtkompisar som det nyligen skurit sig med. Ironiskt nog just de föräldrar som har noll koll på var deras unge befinner sig och låter honom planka runt över hela stan. Men det kunde jag ju inte säga till den här gnälliga pappan som ringde. Så jag blev helt tyst. Lång, pinsam tystnad i luren där den här pappan förväntade sig, ja, jag vet faktiskt inte. Han har legat på som en iller om detta men sa gång på gång att "det är ju verkligen värt att gå till botten med detta så det inte barkar åt fel håll" och "inte för vår skull men för er skull". Min son må vara socialt kantig ibland men han har en hög moral och ett gott hjärta. Känner att jag sitter här och blir riktigt förbannad nu. Tur att jag inte hann bli det i telefon. Jag blev bara paff. Vafan liksom. Fel grabb att tro skit om.Som lök på laxen fick jag ett samtal från socialtjänsten vid lunchtid om att rektorn ringt och verkat oroad över att min son inte var i skolan. Jag hade råkat sjukanmäla minstingen två gånger i den förbaskade appen. Skolan kunde se att lilla var hemma och påstod att de sökt mig flera gånger utan att få svar. Det enda jag såg var ett sms som jag svarade på inom en timme. Men de har alltså tid att ringa socialtjänsten istället för att ge min son mer än tjugo minuter matematikundervisning i veckan. Ni som inte känner mig lär garanterat tänka, "there´s more to this than meets the eye". Ni som känner mig eller den svenska skolans arbete med NPF-elever vet. Det är ett lotteri. Har man otur blir man rektorns offrade insats. Att vara barn till en ensamstående mamma ökar risken för nit med cirka tusen procent.
Jag borde förstås anmäla dem. Men jag vet inte om jag orkar ännu ett krig. Mina divisioner är kraftigt decimerade.
Har gråtit flera gånger idag. Över detta. Över den jävla dyslexin/dyskalkylin och skolan som inget gör. Över min ruttna hälsa som bara går åt fanders. Åt att inte kunna finnas där för mina barn. Åt mitt obefintliga kärleksliv. Åt alla jävla hormoner. Åt allt jag är rädd för.
Sa jag att han har löss också? Igen.
Nu går jag och lägger mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar